Allt du vill veta om formgivaren Pierre Forsell
Formgivaren Pierre Forssell (1925–2004) var en av stjärnorna i den svenska designvågen under 50- och 60-talen. Men trots en framgångsrik yrkesbana på Gense, Skultuna och andra företag och en lång lärargärning är han något av en doldis.
Se också: 6 saker du inte visste om Antikrundan
Hans unika mässingsobjekt är heta i samlarkretsar och hans konformade ströare för Gense är obligatoriska på retrodiggares Stringhyllor. Mässingsljusstakarna Aniara, Tulpan och Pendeln glänser i salonger. Många av oss har vuxit upp med hans aluminiumkastruller från Skultuna. Ändå ligger hans namn som sagt en smula i skuggan.
–Han var en arbetsmyra, men gjorde inte mycket väsen av sig och gillade inte heller att sälja sig, berättar Thomas Lindblad som skrivit boken Formgivaren Pierre Forssell (Appell Förlag).
Från industridesign till konsthantverk
Pierre Forssells yrkesbana går från silvertradition till en estetisk upptäcktsfärd i mässing. Han var utbildad silversmed och hans tidiga pjäser från 40-talet är utsökta, men en aning gammalmodiga. Han rörde sig i föregångarnas kölvatten. Men formblicken var riktad framåt. Under 50-talet var Pierre Forssells industridesign för Gense tidstypiskt strömlinjeformad och organisk i bestick och ströare. Under 60-talet då det svenska konsthantverket tog radikala kliv åt alla håll, blev hans formspråk oförutsägbart och personligt.
–Till skillnad från många som gick från konsthantverk till industridesign, gick Forssell den omvända vägen, säger Thomas.
Asymmetriska och tvära former
Pierre Forssell arbetade som en konsthantverkare gör, nära materialet med skärande verktyg. Han sågade, fräste och filade och hans excentriska formspråk gav Skultunamässingen en gåtfull, ibland lite oroande skönhet, en ny modernistisk höjd, liksom befriad från nostalgi. Asymmetriska och tvära former kunde provocera hans publik som vant sig vid hans tidigare servila stil.
Han växte upp i en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Pappan var taxichaufför, mamman hemmafru. Sonens tidiga konstnärsdrömmar möttes med förståelse och Pierre Forssell började 18 år gammal på ”Deken”, Konstfacks avdelning för dekorativt måleri. Vänskapen med den tio år äldre läraren och silversmeden Sven Arne Gillgren (1913–92) ledde till att Forssell bytte inriktning från måleri till metall och silversmide. En teburk i ciselerat silver ger en aning om hans brådmogna skicklighet.
Anställdes av Erik Fleming på Atelier Borgila
Den kände silversmeden Erik Fleming (1894–1954) på Atelier Borgila kom också till skolan som lärare. Forssell gick ut med högsta betyg 1949 och fick direkt anställning hos Fleming. Lärdomarna hos honom var viktiga, men Forssell gav sig snart ut i landet som slöjd- och teckningslärare. Läraryrket var tryggare än det som silversmed.
Forssell träffade sin blivande fru Gulli Svensson som var lärare i Sölvesborg. År 1952 fick han en deltidstjänst som timlärare i metall på Konstfack, ett jobb han skulle ha i åtta år. Snart föddes förste sonen Per och familjen flyttade in i en fyrarumslägenhet vid Zinkensdamm i Stockholm. Kallvatten, vedspis, gaskök, inget badrum och värme från fotogenkaminer. Forssell fick kånka fotogendunkar fem trappor upp utan hiss. I ett rum stod hans ritbord. Sonen Anders kom några år senare. Pappa Pierre extraknäckte som slöjdlärare eller kursledare på dagarna och på kvällarna undervisade han på Konstfacks aftonskola som slutade vid 22-tiden. Vi kan se honom cyklande hem över Slussen i ruskiga regnkvällar, utåt längs Hornsgatan, stretande sista biten upp för backen till Krukmakargatan 48. Det måste ha snurrat i huvudet av trötthet blandad med formidéer och funderingar kring undervisning och engagemangen i Svensk Form. Han satte sig vid ritbordet några timmar.
–På foton från den tiden ser man de mörka ringarna under hans ögon, säger Thomas.
Trots livspusslets slitsamma schema var familjen lycklig, det var fina år på Krukmakargatan.
År 1953 fick Pierre Forssell kontakt med Gense som behövde en frilansande formgivare. Företaget med fabrik i Eskilstuna var ledande på stålbestick som hade tillverkats sedan 20-talet. Forssell tog klivet över i det hårda stålets värld. Han ritade nytt: hushållsartiklar, såskannor, snipor, en citronpress och han utvecklade befintlig Folke Arström-design.
Ikoniska koniska stålströare
Lagom till H55 hade Forssell hittat sin egen profil med en hummergaffel som samlade samtiden i sig. Hans idag kanske mest kända föremål, de koniska stålströarna för salt, peppar och socker, tillhör också 50-talsikonerna.
Några år senare kom ett litet bestick, Piruett, gaffel, kniv och sked i ett, tänkt att användas i den tidens tv-soffor och vid vickningar. Både Piruett och hummergaffeln plagierades snart i Tyskland, Italien och Japan, liksom flera andra moderna Gense-produkter. Forssells arbete för Gense ebbade ut när företaget hade sålts till Guldsmedsaktiebolaget, GAB, 1964.
Ett nytt kapitel tog vid. Pierre Forssell började 1955 arbeta som frilansformgivare hos Skultuna utanför Västerås. Skultuna Messingsbruk har tillverkat mässing och kopparkärl sedan 1600-talet och kastruller i aluminium sedan sekelskiftet.
Formgav Pendeln och Festivitas
Under sina tio första år vid bruket formgav Forssell i skuggan av Erik Flemings 40-talsdesign som sålde bra. I slutet av 50-talet formgav Forssell två blivande klassiker i mässing, ljusstakarna Pendeln och Festivitas som blev vägröjare för materialets renässans. Mässing var Skultunas historiska honnörsmetall, men tillverkningen hade somnat in. Nu visade Forssell att den varmt gula metallen kunde vara ett modernt designmaterial.
Han pendlade dock ännu mellan design och pedagogik. År 1960 flyttade familjen till Linköping, där Forssell fick en lektorstjänst i metallslöjd på det statliga slöjdlärarseminariet. Han lämnade därmed Stockholms formkretsar, sina vänner och medias bevakning. Kanske föll Pierre Forssells namn mellan stolarna i och med hans flyttar och byte av fokus?
Kastrullserien Party med rött lock en succé
Hans första egna kastrullserie Party för Skultuna (1962) hade ergonomiska handtag och stiligt röda lock med galler där vattnet kunde hällas ut. Den blev en hit. På tre månader såldes 65000 kärl.
År 1965 anställdes Forssell, inte längre som kastrulluppfinnare utan för att förnya företagets historiska metall. Skultuna mässingsstudio etablerades med verkstad och utställningshall. Här började Forssells återtåg till konsthantverket. Familjen flyttade igen, nu till en villa i Skultuna. År 1969 ritade Forssell sin sista utpräglade industriprodukt, kastrullserien Diplomat med teflon på insidan. Serien var en framgång under 70-talet, men snart drog kastrulldöden in över Sverige. Originaldesign ansågs onödigt när billiga komponenter kunde köpas utomlands.
–Designchefen sade till Forssell att det inte behövs en designer för att rita en kastrull, berättar Thomas Lindblad.
Forssell fick ändå stanna på bruket. Men han drog sig tillbaka, in i sin metalliska formvärld.
–Han blev alltmer inbunden, säger Thomas.
Tätt samarbete med Franz Goldberg
Vi får ändå se honom som lycklig. Kreativiteten sprakade i hans verkstad med den trofaste Franz Goldberg, svarvare och verktygsmakare. De bägge utvecklade ett tätt samarbete, liknande det som fanns mellan konstnärer, glasblåsare och drejare på glasbruk och keramikfabriker.
–Forssell satt hemma och skissade, men i verkstaden var arbetet spontant. Där kunde de plocka ett rör eller stavar ur en skrotlåda, skära av, såga och utveckla nya former direkt, berättar Lindblad.
Många av de unika studioföremålen såldes i butiken vid bruket. Särskilt välsäljande produkter överfördes till serieproduktion i kokkärlsfabriken, till exempel ljusstakarna Tulpan och Aniara. Försök att sälja Forssells mässing på NK och Svenskt Tenn fungerade inte. Kanske var Skultuna för tidigt ute med modern design i ett material vars identitet låg bakåt i tiden?
Forssell gjorde även offentliga verk, bland annat ett kors till kyrkan i Skultuna och en skulptur till Brukstorget 1985, en stiliserad krona.
Trots sammanslagningar och nya ägare kunde Pierre Forssell arbeta vidare i mässingsstudion till sin pensionering 1986. Han slutade då med mässing, ett tvärt avslut på nästan tjugo år av skapande. Tre år senare flyttade han och Gulli till Örkelljunga, nära E4:an och närmare kontinenten, dit han och familjen hade rest varje år med bil. Noggrant planlagda och beskrivna Europaresor i en nytvättad Volvo blev Pierre Forssells glädjeämnen, lika skarpt genomförda som hans design. Mässingsstudion döptes om till Mässingssmedjan som drev tillverkning fram till 2004.
Men Forssells modernistiska anda inspirerar ännu idag på Skultuna där man arbetar med ett gäng samtida formgivare, till exempel Folkform, Ilse Crawford, Monica Förster, Claesson Koivisto Rune med flera. Även vissa Forssell-modeller tillverkas.
Signeringar
Pierre Forssells gods från Skultuna mässingsstudio stämplades med F som i Forssell. Geometriska tecken betecknar decennium. En fyrkant betyder 60-tal, en rund ring 70-tal, en trekant 80-tal. En siffra inuti visar årtal. Varumärket Skultuna 1607 överst.
Mässingsgods i serietillverkning har Forssells namnsignatur +Skultuna 1607+Sweden och ibland modellnummer. Samma modell kan ha signering från antingen studion eller serietillverkning.
När Forssell slutade 1986 tog han F-stämplarna med sig, antagligen förstördes de. Efterföljare fortsatte med trekant+årtal och införde sedan en mutterliknande stämpel som betyder 90-tal. Även stämpeln Mässingssmedjan användes.