Sofie lämnade stan och blev fårbonde: Jag fick en annan livskvalitet
Dessutom hade hon två hundar varav den ena älskade fårvallning.
Allt detta sammantaget ledde till att Sofie Björn sa ja utan större tvekan när hon erbjöds köpa en gård med 47 får.
Ibland kan hon tänka ”shit, vad har jag tagit på mig – jag har ansvar för så många djurs liv”.
Men 36-åriga Sofie Björn har alltid varit en person som följt sitt hjärta och inte varit rädd för att prova på nya saker. Att bli fårbonde var inget hon planerat, men nu känns det helt rätt.
– När jag fick tips om att den här gården var till salu, och erbjöds köpa den utan budgivning, kändes det som en chans man bara får en gång i livet.
Sofie ler en aning. På Myckelgården – bland åkrar och hagar cirka en mil väster om Gävle – bor hon sedan juni 2022.
– Jag har fått en helt annan livskvalitet. Jag njuter lite mer av varje dag. Det är en lyx att själv få lägga upp dagarna. Det är klart att det finns måsten, jag har till exempel hyresgäster i stallet och behöver släppa ut hästarna. Men det är måsten som jag själv valt.
Köpte gård – ingick 47 får
Tidigare bodde Sofie i Gävle där hon drev träningsanläggningar. Hon längtade dock efter ett annat liv och hade redan varit och tittat på ett lite mindre hus när Myckelgården dök upp.
– Jag är hästtjej i grunden och red när jag var liten, förklarar Sofie. Jag kände att jag ville bo på landet.
Även Sofies hundar Go och Zorro trivs bland får, lamm, hästar och höns. De är båda border collies, men Go, som kommer från vallande föräldrar, är den som är gladast över att han nu har sina egna får att valla. Redan innan flytten hade Sofie och Go börjat ägna sig åt fårvallning.
– När vi bodde i stan åkte vi till en kompis utanför Hudiksvall en kväll i veckan för att Go skulle få valla får. Men här kan vi bara gå ut på gården. Närheten till naturen – det är livet!
Genom köksfönstret ser vi Gos kompis Zorro som nosar runt på gårdsplanen.
– Han sköter sitt och är väldigt nöjd med det, konstaterar Sofie. Han ser till fåren, tar kanske en sväng förbi hästarna och hönsen – sedan kommer han tillbaka. Han är inte bra på att valla får, men han är bra på att hålla koll.
Närheten till naturen - det är livet!
När Sofie tittade på det första huset tänkte hon att gården skulle vara perfekt för i alla fall några får, för Gos skull. Men att driva lantbruk var inget hon haft i tanken. Hon hade ingen erfarenhet av fårskötsel.
Trots det kände hon sig helt trygg i att behålla alla djuren när hon fick veta att det ingick 47 får i Myckelgården.
– Jag har fått lära mig, testa mig fram och haft många som hjälpt mig, säger Sofie. Hon funderar lite och lägger därefter till:
– Jag tror att jag vunnit mycket på min ödmjukhet – ”jag kan inte detta”. Jag har frågat, lyssnat och använt sunt förnuft. Bland annat en tjej som bor här i närheten, som också är fårbonde, har hjälpt mig en hel del. Fast jag har även läst på, särskilt inför lamningen. Det var nervöst. Men när jag tänker tillbaka nu så är det något av det häftigaste jag varit med om i mitt liv!
Höns, hästar och lamm – hundarna vallar fåren
Sofie ler återigen när hon minns stunden då hon tog emot sina första lamm, då det föddes 36 lammungar.
– Jag hade som målsättning att vara med vid varje lamning. Men jag behövde ju sova också. En morgon när jag kom ut hade det redan fötts tre lamm.
Vidare förklarar Sofie att hon har turen att ha en barnmorska som hyresgäst i ett lite mindre hus på gården.
– Det är ju inte riktigt samma sak, men hon har en grundkunskap i att förlösa. Även andra har hjälpt mig. Ett lamm satt fast, men då var min hundtränare och en annan bonde här. Det var verkligen häftigt att se lammen komma ut, när hela kroppen var ute och de började andas … och när de sedan reste sig upp. Inom en halvtimme ska de gärna stå. Två av lammen från den vårens lamningar, Siv och Karin, var så kallade flasklamm. De stöttes bort av sina mammor och Sofie blev tvungen att mata dem med flaska. Dessa två beslöt hon sig för att behålla. Ãven ett bagglamm från tidigare år, Angus, som hon kastrerat fick också vara kvar.
– Han var det första lammet som tydde sig till mig. Han var så liten. Vi fick bära ut honom på bete. Det var samma dag som jag var här och skrev på avtalet för gården.
Känslomässigt var lamningsperioden jobbig, medger Sofie.
– Jag bryr mig så mycket om de här djuren. Men nu när alla klarar sig själva känns det lugnare. Det bästa med att bo så här är att kunna vara ute och fixa och dona. Och så klart djuren – de ger mycket, både lugn och kärlek. Att ta lamm till slakt känns otroligt jobbigt, men det är något som ingår i den här typen av verksamhet. Jag skulle på ett sätt vilja spara varje lamm men då skulle jag inte kunna sälja kött från egen gård och heller inte ha dessa lamningsperioder. Men min målsättning är att lammen ska ha ett så bra liv som möjligt hela vägen fram till slakt.
Go, som ligger och vilar i hallen, rör lite på sig. Honom använder Sofie i det dagliga arbetet på gården, både för att flytta och hantera fåren.
– Det är det bästa han vet! Men han är fortfarande under upplärning och vi går kurser regelbundet. En vallhund ska både kunna hämta, hålla, dela och förflytta djuren. En komplett vallhund är som tio extra armar. Men det allra viktigaste är samarbetet mellan mig och Go.
Sofie lutar sig tillbaka och säger sedan:
– Det jag vill göra nu är att skapa så bra avel och så bra förutsättningar för fåren som möjligt. Inom en tvåårsperiod skulle jag vilja ha 100 får på sommaren, förra sommaren hade jag 59. Jag tycker om att jobba – och här på gården jobbar jag åt mig själv. Jag känner mig fri. Jag gör det jag vill. Jag kände mig mer låst förut, trots att jag har ett större ansvar nu.
Lämnade stan för liv på landet – ny verksamhet
När Sofie tog beslutet att lämna stan och sitt gamla liv – för en stor gård med får – var vissa till en början lite undrande.
– Men de närmsta är vana och tyckte ”om det är någon som ska göra något sådant här så är det du”, säger Sofie och skrattar. Och min pappa är ofta här och hjälper till.
Djuren ger mycket, både lugn och kärlek
Hon berättar att hon ibland möts av ”kan du leva på det här?”.
– Men vad är att leva? Platserna jag hyr ut i stallet, försäljning av lammkött och fodret jag får från mina åkrar gör att verksamheten går runt. Men det blir ingenting över och jag behöver kollegor och lite utmaning i huvudet. Därför är jag, vid sidan av arbetet på gården, operativ chef för ett hälsoföretag. Det fungerar bra eftersom jag mestadels kan jobba hemifrån.
Jag kände mig mer låst förut, trots att jag har ett större ansvar nu
På frågan vad hon skulle vilja säga till andra som känner att de kanske behöver en förändring i livet svarar Sofie:
– Jag tror att man måste våga ifrågasätta vad man gör för sin egen skull och vad man gör för andra – och känna efter vad som är viktigt. Så länge man själv är nöjd spelar det ingen roll vad man gör. Men våga känn efter – stannar du på ditt jobb för att du ska eller för att du är nöjd med det? Allt behöver inte se ut som i går. ■
