Historiestickarna bevarar kulturarvet: ”Stickandet har fått ett uppsving”
Förr i tiden kunde i stort sett alla kvinnor sticka. Men när feminismen gjorde sitt intåg lade många ner stickorna och sedan dess har populariteten gått i vågor. På 1980-talet var det trendigt att sticka med mohair och i dag har hantverket åter fått ett uppsving, bland annat tack vare pandemin och som ett sätt att leva mera hållbart. Slow-fashion är trendigt – och viktigt.
Startade kontot Historiestickarna på Instagram
För snart tio år sedan jobbade Sandra Häll Nyman, som är historieutbildad, på Skansen. Hon och några kompisar brukade träffas för att sticka tillsammans, med fokus på stickningens kulturhistoria. De bildade en klubb och 2019 startade de kontot Historiestickarna på Instagram.
– Vi ville utveckla och lyfta fram glädjen med att sticka historiska plagg från Sverige. I Norge har det varit ett större fokus på den traditionella stickningen än i Sverige och det ville vi ändra på, säger Sandra och berättar att tjejerna som driver kontot har olika intresseområden och styrkor.
Jag är intresserad av flerfärgade vantar
Den gemensamma nämnaren är det kulturhistoriska arvet och den härliga gemenskapen. Ursprungligen var de elva, men antalet har varierat genom åren.
– Vissa intresserar sig för folkdräkter, som Delsbokoftan till exempel. Medan andra fokuserar på halländsk stickning och andra typer av koftor. Själv är jag intresserad av flerfärgade vantar. Jag kommer från Jämtland och där det verkar finnas influenser från Norge, till exempel från Selbu.
Bra hjärnjympa att sticka
Medlemmarna stickar olika saker och besitter olika kunskaper och tekniker, vilket gör att variationen av bilder som läggs upp är stor. Några är högskoleutbildade inom konsthantverk och historia medan andra kan spinna eget garn.
Förr stickade man plagg utifrån behov. Men man tillverkade också vackra koftor och vantar för speciella tillfällen. Genom hantverket kan man alltså utläsa mycket om tiden och kulturen i olika delar av landet.
– Vackra kyrkvantar var ett sätt att visa upp de färger man använde och sitt välstånd. I Halland var det vanligt att försörja sig på stickning och samerna skapade robusta, praktiska och färggranna vantar för arbete.
– I Norrland var tvåändsstickning vanligt. Det är en teknik som gör vantarna täta, robusta och praktiska, berättar Sandra.
Själv lärde hon sig att sticka redan som fyraåring av sin farmor. Hon menar att det är lite som att lära sig cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det i ryggmärgen. Hon har alltid gillat att sticka och tycker det är både meditativt och kreativt. Det är också ett sätt att hålla en tradition levande – särskilt viktigt i dag när många kunskaper och traditioner håller på att försvinna.
– Dessutom är det bra hjärnjympa! Att sticka kan vara väldigt utmanande. Jag som älskar att skapa gör gärna egna stickmönster. Jag ändrar på befintliga mönster och utforskar andra färger och garn.
– Det arbete jag är mest stolt över är ett par femfärgade 30-talsvantar som jag har kopierat från originalet på Skansen. Jag har anpassat och förbättrat mönstret så att de sitter lite bättre. Stickmönstret finns i dag att köpa!
Värdesätter stickade plagg mer
Sandra berättar att hon har snöat in på just vantar och gillar att låta sig inspireras av gamla modeller, för att sedan skapa nya mönster. Hon går ofta på muséer för att hitta förlagor.
– Det är ett sätt att bevara kulturarvet. Men jag har även stickat några koftor som jag är nöjd med. Det bästa med att skapa egna mönster är att det blir precis som man vill. Varje plagg blir unikt och man värdesätter det på ett annat sätt än köpta stickade tröjor, eftersom man lagt både tid och själ i arbetet. Det gör att man tar hand om plaggen.
Stickade plagg behöver inte tvättas utan ska bara vädras. När man har stickat klart ett plagg kan man dock blöta det varsamt så att maskorna lägger sig till rätta. Det kallas för blockning.
– Det känns jätteroligt att stickandet har fått ett uppsving. Det är ett hantverk som är användbart och praktiskt. Och helt klart en motkraft till slit- och slängmodet.