Tove: Jag har aldrig låtit stamningen hindra mig
H
on minns fortfarande den där redovisningen om Heliga Birgitta i mellanstadiet. Hur hårt hjärtat bultade när det närmade sig hennes tur att ställa sig framför klassen och prata. Eller alla de gånger de hade högläsning på lektionerna och hon blev expert på att veta exakt när hon skulle be om att få gå på toaletten. Men trots dessa jobbiga minnen från skoltiden på 80- och 90-talet har Tove Selvåg Drott aldrig låtit stamningen begränsa henne. Något som annars inte är helt ovanligt bland personer stammar.
– Vissa begränsar sitt umgänge, känner sig obekväma i sociala sammanhang och tycker det är jobbigt att träffa nya människor. Andra låter stamningen styra valet av utbildning och yrke; man kanske inte väljer det man egentligen vill för att det känns för tufft, säger Tove, som under arbetet med boken ”Jag tror det bröts, du försvann” (Whip Media) har pratat med många som stammar.
– Det är dock viktigt att poängtera att alla upplever sin stamning olika. Till exempel har jag intervjuat några kända idrottare som inte har låtit stamningen hindra dem att följa sina drömmar. Och det är också en av mina förhoppningar med boken; att ingen ska behöva gömma sig bakom sin stamning, utan tvärtom känna att allt är möjligt.
Fyller i meningar
En annan förhoppning är att öka kunskapen om stamning i samhället. För den är låg, menar Tove.
– Och det skapar osäkerhet hos många, som inte vet hur de ska bemöta någon som stammar. Man kanske tror att man gör personen en tjänst genom att avsluta ett ord eller en mening, när det i själva verket hjälper mer att få den tid man behöver och kunna tala till punkt. Åtminstone gör det mig mycket lugnare och jag känner att personen respekterar mig.
Hon har själv flera exempel på hur hon blivit bemött på grund av sin stamning – och hur ledsen och arg det har gjort henne.
– Vid något tillfälle fick jag inte fram vad jag arbetar med, varpå personen som frågade sa: ”Vet du inte vad jobbar med?!” En annan gång var det någon som undrade om jag hade problem med svalget, för att det ”lät så när jag pratade”.
Hittat tekniker
I dag har Tove, som stammat sedan hon var fyra år gammal, hittat tekniker för att hantera stamningen i olika situationer.
– Det kan gå dagar då jag knappt märker av min stamning, andra dagar får jag massor av låsningar. Och då kan det till exempel bero på att jag sovit dåligt, att det hänt något särskilt eller att jag är irriterad. Men ibland också för att jag blir för ivrig i samtalet.
Vissa situationer har hon lärt sig alltid innebär en låsning.
– Klassiska presentationsrundor – det är som att trycka på en knapp. Jag vet att jag inte kommer att fram mitt efternamn. Därför säger jag alltid bara ”Tove”. En annan jobbig situation är när jag får veta att jag har en viss tid på mig att prata. Då tar det alltid längre tid.
Tove, som själv arbetar som lärare, tycker att det är viktigt att skapa alternativ om det finns personer som känner sig obekväma i sociala sammanhang, till exempel på en arbetsplats eller skola.
– Där får man vara lite uppmärksam – och kreativ – som arbetsgivare eller lärare och ge alternativ. Det finns kanske andra jättebra sätt att förmedla information på, än att prata inför en grupp eller läsa något högt?
Viktigt få höras
Sedan boken ”Jag tror det bröts, du försvann” kom ut (titeln åsyftar den kommentar Tove alltför ofta får när hon pratar med okända i telefon) har hon fått många positiva kommentarer. Både från personer som stammar och deras anhöriga, vänner och arbetskamrater.
– Många är glada att jag lyfter det här i olika sammanhang och att det finns en bok att läsa och tipsa om.
Tove är också ambassadör för Projekt Prata, en online-plattform som arbetar för att synliggöra och normalisera stamning. Där kan personer som stammar dela med sig av sina erfarenheter och i kunskapsbanken kan alla lära sig mer om stamning.
– Det är så viktigt att våra röster hörs. Och att de får höras. Alla har rätt att prata, och att stamma är bara ett sätt att prata på.
