Pia skadade sig själv i 14 år: ”I dag känner jag mig stark”
– Jag mår jättebra i mitt liv i dag, säger hon.
Sommarmånaderna är alltid lite speciella för Pia Ejeklint, 33. Det är framför allt den tiden på året – då hon går med kortärmat – som hon påminns om vilket helvete hon har gått igenom. Folks blickar dras till hennes bara armar, där spåren efter många års försök att hantera sin ångest sitter.
– Periodvis har det varit skitjobbigt att behöva hantera att min kropp är så ärrad, men jag har kommit så långt nu att de känns som en del av mig och min historia. Så nu stör ärren inte mig personligen längre, de sitter där de sitter och jag tänker knappt på dem. Men när jag går med kortärmat på sommaren och ser att folk tittar på mig, då blir jag påmind, säger hon.
Berättade inte för någon om sin ångest
Pias självskadebeteende började i tonåren. Hon beskriver sin uppväxt, tillsammans med föräldrarna och två yngre syskon, som stabil och trygg. Men när hon var i 16-årsåldern började hon må allt sämre. Hon jämförde sig med sina jämnåriga kompisar och tyckte inte att hon själv höll måttet.
– Jag har alltid varit en högpresterande person, en duktig flicka genom hela livet. Nu kände jag att jag inte nådde upp till mina egna krav och jag trivdes inte med mig själv. Jag dansade mycket och där jämförde jag mig jämt med de andra. Det var mycket som rörde sig i huvud, kropp och själ, helt enkelt.
När jag skadade mig själv lättade min ångest
Ångesten och självhatet växte, men Pia berättade aldrig för någon i sin omgivning att hon mådde dåligt. Istället vände hon sig till internet och kom in på forum där andra beskrev hur de hanterade sin ångest genom att skada sig själva. Pia tog det till sig och bestämde sig för att testa hon också.
– Jag prövade det en gång – och fastnade direkt. När jag skadade mig själv lättade min ångest, och då blev det givet att fortsätta. Det blev väldigt snabbt ett sätt för mig att hantera mina känslor.
Blev inlagd hos psykiatrin
För Pia handlade det aldrig om en specifik händelse eller ett trauma som triggade självskadebeteendet. Det i sig är en sak som har spätt på hennes ångest genom åren.
– Jag hade en kärleksfull familj, hade inte blivit utsatt för något övergrepp och hade många vänner. Just det att det inte fanns någon direkt ”anledning” att må dåligt bidrog till att jag kände en stor skam för att jag ändå gjorde det. I efterhand har jag pratat med många som har liknande upplevelser.
Pia gick första terminen på gymnasiet när hennes familj upptäckte vad hon gjorde mot sig själv. Föräldrarna blev chockade och Pia fick i samma veva sluta gymnasiet, efter en incident som gjorde att skolan inte tyckte sig kunna garantera hennes säkerhet. Hon lades in på slutenvården inom barn- och ungdomspsykiatrin – och där skulle hon komma att tillbringa majoriteten av tiden fram till sin 18-årsdag, då hon flyttades över till vuxenpsykiatrin.
Under 14 års tid levde Pia med ett självskadebeteende som pågick mer eller mindre konstant.
– Mitt liv handlade i perioder bara om självskadebeteendet. Allt som oftast var jag inlagd på sjukhuset, men i perioder fick jag komma hem och då bodde jag hos mina föräldrar. Jag klarade inte av att ha ett eget boende.
Vården bidrog till hennes psykiska ohälsa
I dag kan Pia se hur tiden inom psykiatrin i mångt och mycket faktiskt bidrog till att skapa ångest och driva på hennes självskadebeteende. Trots att hon var inlagd för att få hjälp med sina problem, blev resultatet tvärtom och ångesten bara ökade.
– Många inom psykiatrin saknar tillräcklig kunskap om hur man bemöter folk med självskadebeteende. Jag, och många med mig, har fått höra att vi bara söker uppmärksamhet. Jag har fått höra att jag aldrig kommer att leva ett normalt liv, att jag kommer att vara kroniskt sjuk – om jag inte hinner dö först. Eftersom man tror att de som jobbar inom psykiatrin kan de här sakerna, tänker man ju att de har rätt i det de säger. Man tror att de vet vad de pratar om, och då intalar man sig själv att man verkligen är ett hopplöst fall.
Pia har varit nära döden många gången. Dels har hon vid några tillfällen skadat sig så illa att hon nästan strukit med, dels har hon aktivt försökt att ta sitt liv upprepade gånger.
– Jag har egentligen aldrig velat dö, men jag har känt att jag inte har haft krafter kvar till något annat. Den tillvaron jag hade kändes inte som något liv, jag orkade inte vara kvar i det.
Fick diagnosen bipolär sjukdom
Samtidigt har det alltid, även i de mörkaste stunderna, funnits en strimma hopp och ljus hos Pia. En vilja att leva och en dag må bättre. När hon var i 20-årsåldern fick hon diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Sjukdomen innebär att Pia hamnar i djupa depressioner.
I dag äter hon medicin för att hålla depressionerna stången, och har lärt sig vad hon behöver för att hålla sjukdomen i schack. Men under många år ledde det till att hon hamnade i en ond spiral av ångest och självskadebeteende.
Ju längre man skadar sig själv, desto svårare blir det att ta sig ur det
– Självskadebeteendet gjorde mig deprimerad. Depressionerna skapade i sin tur ångest och då skadade jag mig själv. Och så blev jag deprimerad över det. På det sättet gick det runt, runt i en ond cirkel.
Trots att hon fick en diagnos som åtminstone delvis kunde förklara hennes grava självskadebeteende, var det ingen som lade särskilt stor vikt vid hennes sjukdom till en början. Pia säger att hon inte har något minne av att någon pratade med henne om att hon var bipolär eller startade någon utredning. Först flera år senare läste Pia om diagnosen i sin journal.
– Jag hade säkerligen blivit frisk tidigare om någon hade pratat med mig om det här. Ju längre man skadar sig själv, desto svårare blir det att ta sig ur det. Hade jag fått rätt hjälp tidigare hade jag förmodligen tagit mig ur det tidigare också.
Vägen till ett friskt liv
I dag har det gått tre år sedan Pia skadade sig själv för sista gången. Exakt vad det var som fick henne att bestämma sig för att sluta en gång för alla, kan hon inte riktigt sätta fingret på. Men Pia minns att hon hade ytterligare ett självmordsförsök bakom sig, när hon fick träffa en psykolog som hon genast kände förtroende för. Att få hjälp vid rätt tidpunkt har varit avgörande för Pia.
– Jag var väldigt less på det liv jag levde, men samtidigt ville jag på något sätt ge livet en till chans. Jag hade en period då jag kände mig starkare och det i kombination med att jag just då gick hos den här psykologen som jag trivdes bra med, tror jag hjälpte mig att lyckas. Samtidigt hade jag ju bestämt mig för att sluta flera gånger tidigare utan att lyckas, så egentligen vet jag inte vad skillnaden var den här gången.
När jag hade försökt ge mig ut i den friska världen tidigare, tyckte jag aldrig att jag passade in
Pia insåg att hon var tvungen att bygga upp något som var värt att kämpa för. Något som var värt mer än självskadebeteendet. Eftersom hon hade levt så många år inom psykiatrin, hade hon gått miste om mycket av det som hennes jämnåriga kompisar hade upplevt. Hon var 30 år gammal, men hade aldrig tagit studenten, aldrig rest runt i världen, aldrig haft en egen lägenhet, aldrig haft något jobb och hon hade ingen kärleksrelation.
– Därför var det såklart läskigt att bli frisk också. När jag hade försökt ge mig ut i den friska världen tidigare, tyckte jag aldrig att jag passade in. Nu förstod jag att jag måste bygga upp något nytt och jag tog små steg hela tiden. Jag hade fått kontakt med gamla kompisar och när jag upptäckte att de ville träffa mig mer och mer allteftersom jag mådde bättre, blev det en sporre. Jag började arbetsträna och hade plötsligt ett ställe att gå till om dagarna och fick känna att jag bidrog, det var också en sporre. Jag började klara mig allt bättre utan mina föräldrar, vilket också motiverade mig. Det var som små trappsteg jag klättrade på.
Vet hur hon ska hantera ångesten
Ångesten försvann inte över en natt. Men tack vare att Pia fick rätt mediciner för sin bipolära sjukdom och att hon hos sin psykolog fick lära sig andra verktyg för att hantera ångesten, kan hon i dag konstatera att hon inte har skadat sig själv på tre hela år.
Se också: Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv
– Jag har inte alls samma mängd ångest i dag som tidigare, mycket av den försvann när jag slutade skada mig. Samtidigt är jag inte mer än människa, så visst kan jag ibland känna ångest. Men nu vet jag att jag ska distrahera mig själv från mina känslor och tankar. Istället för att skada mig gör jag andra saker som får mig att tänka på något annat, som att se en film, gå en promenad, prata med en kompis eller bara ligga och lyssna på musik. Jag har också blivit hjälpt av avslappning och meditation.
Ett helt nytt liv med sambo och barn
Sedan Pia slutade skada sig själv har hennes liv vänts totalt upp och ner på ett sätt som hon aldrig ens hade vågat drömma om. Hon har utbildat sig till undersköterska och trots att hon hade förlikat sig med att hon aldrig skulle kunna leva ihop med någon annan, är hon i dag sambo med stora kärleken Jonas som hon träffade online. Och – det kanske största av allt – i augusti 2019 föddes dottern Lowa.
Om jag kan bidra med något som kan hjälpa dem som kommer efter mig, så måste jag göra det
– Jag hade accepterat att jag aldrig skulle bli mamma. Jag trodde inte att jag skulle klara av det. Men sen kom hon och det var det häftigaste jag har varit med om. Och visst är det en utmaning att vara förälder, men det är en helt annan typ av utmaning än de jag tidigare brottats med. Jag mår jättebra i mitt liv i dag.
Hjälper andra drabbade
Eftersom hon själv är ett bevis på att det till och med i det djupaste mörker går att vända sitt liv till något ljust och fint, engagerar sig Pia numera ideellt för att hjälpa andra. Hon är aktiv inom föreningen Shedo, där hon själv fått mycket stöd och hjälp genom åren. Hon är en av dem som svarar på föreningens jourmail och hon håller föreläsningar för bland annat skolelever och vårdpersonal om sina erfarenheter av självskadebeteende.
Hon ser det som en självklarhet att hjälpa till med det hon kan.
– Det finns många som bara vill lämna det bakom sig, och det har jag full förståelse för. Men jag känner att om jag kan bidra med något som kan hjälpa dem som kommer efter mig, så måste jag göra det. Jag känner också att det är vi med egna erfarenheter som måste vara med och påverka, annars kommer det inte bli någon förändring. Det är vi som kommer inifrån psykiatrin som vet vad som måste förbättras.
I efterhand har Pia insett hur oerhört påfrestande det är att vara anhörig till någon med självskadebeteende. Hennes främsta råd till anhöriga är att inte ge upp, hur hopplös situationen än känns.
– Det är många anhöriga som skriver till vår jourmail och frågar hur de ska kunna hjälpa, men det är svårt att svara på eftersom det är så individuellt. Jag brukar skriva att man inte ska vara rädd för att ställa specifika frågor, som ”när du har så stark ångest, vad vill du att jag ska göra då? Hur kan jag hjälpa dig?”. Bemötandet är också otroligt viktigt, speciellt första gången någon kommer och ber om hjälp. Man måste ta det på allvar redan från början. Jag har mött så många människor som inte har fått rätt bemötande och sen aldrig mer vågat söka hjälp.
Ser ljust på framtiden
Vid sidan av att hjälpa andra, fokuserar Pia också mycket på sitt eget mående. Hon har kommit underfund med att hon har ett mått av skörhet inom sig och att hon hela tiden måste vara vaksam på minsta tecken på ångest eller depression. De senaste åren har hon lärt sig att läsa varningssignalerna och kan på ett tidigt stadie se till att göra saker hon mår bra av.
Till andra som är drabbade vill jag säga att de inte ska ge upp
Framtiden ser i dag ljus ut för Pia. Hon ska ta körkort och drömmer om att studera vidare till socionom eller sjuksköterska. Kanske flytta till ett hus och ha en trädgård. Ibland kan hon oroa sig för att falla ner i en depression – men hon är stark i övertygelsen om att hon aldrig mer kommer att hamna på den plats där hon en gång var.
– Jag vet att det aldrig kommer att gå så långt, speciellt inte nu när jag har min dotter. I dag känner jag mig stark, men på ett sätt som alla kan känna sig. Jag är ingen superhjälte, utan jag är stark för att jag har gått igenom det här och överlevt. Det är ingen styrka som inte någon annan också kan uppbåda. Till andra som är drabbade vill jag säga att de inte ska ge upp. Vi är många som också har varit där, men som mår bra i dag. Det är inte omöjligt.
Här kan du få hjälp:
Om du eller någon i din närhet har ett självskadebeteende kan du vända dig hit för att få stöd och hjälp:
- Shedo är en ideell förening som bland annat jobbar med att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende och ge stöd åt drabbade. Du kan kontakta Shedo via antingen mejl eller chatt.
- Bris har telefonlinjer för både barn och vuxna. Barn kan antingen mejla, chatta eller ringa Bris på telefonnummer 116 111. Till Bris vuxentelefon om barn kan vuxna som är oroliga för sina egna eller andras barn upp till 18 år rings. Telefonnumret är 077-150 50 50.
- På UMO, som drivs med medel från landets alla regioner, finns information om självskadebeteende.
- Vänd dig till en ungdomsmottagning, en vårdcentral, elevhälsan, barn- och ungdomspsykiatrin eller en psykiatrisk mottagning, om du eller någon i din närhet behöver hjälp att sluta skada sig själv.
