Lasse Åberg: Så håller jag och Inger kärleken vid liv efter 60 år ihop
I snart 60 år har de varit gifta och i Lasses recept för livslång kärlek finns bland annat skogschampinjoner.
Han har levt i över åtta decennier och delar in sin senaste bok Samlade fragment ur ett spretigt liv i kapitel efter dessa årtionden.
– Jag tyckte att det passade bra att försöka skapa en fragmentarisk bok, ett slags verbalt potpurri. För att få substans delade jag livet i decennier. Men det är en hel del bilder i boken, så jag skulle snarare kalla den för en självbildbiografi, säger Lasse Åberg och menar att det var en riktig egokick att sätta samman allt material.
Med rätta! Det är ett gediget cv han samlat på sig. För många är Lasse främst känd som rollfiguren Stig-Helmer Olsson i filmen Sällskapsresan med uppföljare eller som Trazan Apansson i barnprogram tillsammans med Klasse Möllberg. I rollen som Trazan har han även spelat in skivor tillsammans med Janne Schaffer i Electric Banana Band, med låttitlar som Banankontakt av tredje graden.
Lasse Åberg om att mista sin vän Jon Skolmen
Lasse har tagit emot en hel del priser för sitt arbete, bland annat Ingmar-Bergman-priset, Guldbagge för bästa manliga huvudroll, Piratenpriset, 2020 års Heders-guldbagge och förra året tog han hem TV-priset Kristallen.
– Det känns så klart jätteroligt och jag är väldigt stolt över priserna. Mina filmer blev på så vis mer accepterade. Men glädjen borde delas med så många andra. Inte minst Jon Skolmen, säger Lasse som miste sin vän och kollega för ett par år sedan.
Det är många vänner i Lasses ålder som har försvunnit ur hans liv under de senaste åren och han menar att en epok är slut.
– Det är sorgligt att så många från filmens värld har lämnat oss. Det känns lite som att jag själv lever på lånad tid, säger han.
Trots allt Lasse åstadkommit har han ingen tanke på att trappa ner.
– Jag kommer fortsätta tills pennan trillar ur min hand. Det är klart att jag inser fakta. Livet är inte oändligt och en snabb kalkyl säger att jag levt större delen av mitt liv och med det svaret är det ju skönt att känna att jag varit flitig, säger Lasse som trots att han gjort otroligt många avtryck både som människa och yrkesperson främst tecknat för avkopplingens skull.
– Jag tecknar hela tiden. Det gör mig lugn, säger Lasse som tänker på bilder och konst hela tiden.
Han berättar att tecknandet fungerar som terapi, i sitt flöde tappar han tidsuppfattning helt och hållet.
När de vuxna frågade Lasse som barn vad han drömde om, svarade han tidigt att det var tecknare han ville bli.
– Jag läste massor av serier och minns mycket väl glädjen den dag jag fick gå själv till kiosken i Fredhäll, där vi bodde, och köpte den första Kalle Ankan som var i fyrfärg. Det var en hisnande känsla.
Till en början plagierade Lasse serieteckningar och han fick höra av släkten att han hade talang. Hans mamma har teckningar sparade från att han var åtta år.
– Jag tecknade roliga figurer och gubbar för att få folk att skratta, jag ville roa mina kompisar.
Lasse Åberg
Ålder: 83 år.
Yrke: Grafisk designer, konstnär, filmregissör, manusförfattare, musiker och skådespelare.
Bor: I Bålsta.
Familj: Fru, två barn, tre barnbarn och två barnbarns barn.
Aktuell med: Boken Samlade fragment ur ett spretigt liv – De första åttiotre åren (Förlag: Max Ström)
Lasse tecknade sin första disneyfigur Kalle Anka äter en banan när han var tolv år och sedan dess har han då och då använt Disneyfigurer i sina litografier. Av andra barn tror Lasse att han uppfattades lite som en tråkmåns och han hade en humor som skilde sig från kompisarnas.
– Jag tyckte varken om Gröna Lund, Helan och Halvan eller skämtartiklar. Jag var en väldigt försiktig general som hellre hade en picknick i gröngräset med familjen.
Frank Sinatra var en inspiration hos Lasse Åberg
Han beskriver sin barndom som kärleksfull och trygg. Hans mamma var en hönsmamma och sin pappa såg han inte så ofta eftersom han jobbade mest. Som arbetarfamilj bodde de trångt.
– Brorsan och jag delade på ett matrum i anslutning till köket medan mamma och pappa sov på en utdragssoffa i vardagsrummet. Men vi hade inga problem med det, vi trivdes bra och hade inget att jämföra med.
Jag var praktnollan Åberg
Det var pappa som introducerade musiken för Lasse och hans bror. Han var trummis i Lennart Johanssons orkester och han sjöng även en hel del. Dessutom kompade han ingen mindre än Frank Sinatra under hans Sverigeturné 1953.
– När det var bra musik på radio, som till exempel Loui Armstrong, höjde pappa musiken och tyckte att jag skulle lyssna. Men han menade det var ”ett jävla släpande på trummor” så en dag när jag var i 17-årsåldern sa han ”Ta den här” och gav mig en gitarr.
Som 20-åring kom Lasse in på konstfack. Det var hans mamma som introducerade skolan, men Lasse visste på den tiden inte alls vad det var. I dag säger han att det är bland det bästa han gjort. Lasse inspirerades tidigt av pop-konsten och kommer ihåg när utställningen Fyra amerikanare kom till Moderna museet år 1962. Han gillade den där färgklicken mitt i den annars ganska bruna tiden som rådde då. Lasse fick börja om, från att varit släktens geni till "praktnollan Åberg”.
– Jag kom in i en väldigt kreativ samling där många var konstnärsbarn, det betydde massor för min personliga utveckling. Popens budskap var: Om du inte hittar något inom en meter ifrån sig som man inte kan måla eller rita av så är man ingen riktig konstnär, säger Lasse som tyckte det lät befriande.
Det var under samma period i livet som Lasse påbörjade sin Disney-samling och museumet har en av världens främsta Disney-samlingar.
Lasse Åberg har varit gift med Inger i snart 60 år
Under studietiden träffade Lasse sin Inger som han varit gift med i snart 60 år.
– Hon var bedårande, söt och lite bohemisk. Hon sprang runt i raggsockor på konstfack. Vi läste ett år ihop sedan gick hon vidare på kvällsutbildning på textil, medan jag fortsatte på mitt fjärde år.
Att de hållit ihop så länge tror Lasse handlar om deras gemensamma intresse för form, färg och kreativitet.
– Vi älskar också att laga mat tillsammans, utbrister Lasse och berättar om en gudomlig gryta de gjorde senast igår kväll.
Han räknar upp scampi, färsk ingefära, fiskbuljong, en massa parmesan och spagetti nummer 13. Och till detta en sallad med skogschampinjoner, lite olivolja, balsamvinäger och kruspersilja.
Förutom matlagningen och kreativiteten delar de äkta makarna även humor.
– Vi skrattar åt samma saker. Jag brukar inte roas av typisk lördagsunderhållning på tv, med undantag för till exempel Grotesco, däremot kan jag kolla på djur- och naturprogram och fnissa rejält.
Jag har hängt tio gånger mer med mina barn är normalt arbetade föräldrar
– Tänk dig bara synen av en klumpig albatross som ska starta och ta sig fram på vatten eller ett bi som ju är otroligt dåliga flygare, haha!
Som pappa till Anna och Max, som nu är i övre medelåldern, tror Lasse att han varit väldigt närvarande, inte minst för att han sett sina barn väldigt mycket då han frilansat och alltid jobbat hemma.
– Jag har nog hängt med dem tio gånger mer än normalt arbetande föräldrar har. Jag har gått och skräpat här hemma medan barnen skrotat runt.
Nu har Lasse hunnit bli morfars far till Sigge och Clara och han tycker det är spännande att se alla nya tillskott växa upp.
– Senaste tillskottet Clara är en liten docka, reserverad och otroligt söt, menar Lasse.
Klasse och Lasse i SVT-serien Trazan Apansson
Åbergs museum består av en magnifik samling av leksaker, konstverk och serieoriginal som håller världsklass. Lasse berättar att dit kommer samlare och nyfikna besökare från hela världen. Projektet uppkom när Lasse träffade journalisten Sture Hegerfors för 35 år sedan som hade en massa serieoriginal.
– Vi fick den briljanta iden att sätta ihop min konstsamling i pop-anda med hans serieoriginal och kallade utställningen för ”seriekopplingar” som hade premiär på Malmö konsthall 1991. Där någonstans började jag drömma om att samla ihop min egen skatt, av både konst och gamla leksaker, och när den är stora ladugården här i Bålsta var till salu köpte vi den. Lasse har gjort en rad saker i sitt liv, men det som ryms innanför dessa väggar har blivit hans livsverk. Alla pengar han har tjänat har han satsat i sitt museum.
Julen 1976 fick Lasse uppdraget av Sveriges Radio att ta hand om ett morgonprogram. Lasse tog då kontakt med sin gamla klasskompis Klasse Möllberg.
– De hade något som kallades för julblocket, men jag upplevde att det redan är så mycket jul kring jul på TV och då bestämde jag i stället för att skapa Trazan. Resultatet blev Trazan Apansson – julens konung.
Lasse berättar att Klasse var ett bra komplement, grovt kan man säga att Lasse var vuxenjaget medan Klasse var barn-jaget och sedan skulle det pågå en kommunikation mellan dessa olika jag.
– Han stod för spontanitet och jag var mer mästrande och förståndig.
Sällskapsresan är den mest sedda svenska filmen
Vad är konst för dig?
– Många har gjort olika analyser av vad konst här, men själv har jag kommit fram till att konst ska vara snyggt.
Vad härstammar låten Jag vill bo i en svamp ifrån?
– Jomen, jag tänkte på att barn älskar att bo i trädkojor eller olika mystiska platser i skogen. Så läste jag den idylliska berättelsen Hattstugan av Elsa Beskow och blev inspirerad. Låten är ett slags hyllning till Elsa Beskow.
Varför riktar du dig ofta till barn?
– För att det inte behöver vara så pretentiöst, man kan leka mera.
Hur ser dina närmaste planer ut?
– Jag kommer bland annat att ha en utställning i Värmland och så ska Schaffer och jag göra en föreställning med en symfoniorkester. Så det puttrar minst sagt på.
Hela den här kändisbiten, hur har den påverkat dig?
– Eftersom jag bor i Bålsta är jag accepterad, det finns ingen som noterar mig här. Det kan vara värre om jag dyker upp på bokmässor eller på Åbergs museum, där blir det många selfies och autografer.
Sällskapsresan som kom ut 1980 är än i dag den mest sedda filmen (över 2,3 miljoner). Hur känns det?
– Jag har faktiskt tre filmer med på de tio mest sedda filmerna, vilket gör mig oerhört stolt så klart. Men en film som ses av 500 000 i dag är en jättesuccé, det går inte riktigt att jämföra dessa tittar-siffror i dag med alla streamingtjänster. Inte ens Barbie kommer upp mina siffror, haha! Men jag skulle gärna se den filmen eftersom jag är en konnässör av underkulturer.
Förstod du hur någonsin hur stort Electric banana band skulle bli?
– Nej, om folk hade påstått att vi skulle sälja dubbel platina, uppträda på Hultsfred och ligga etta på topplistan hade vi aldrig trott dem. Det fanns inte på kartan. Vi visste ju att ungarna gillade oss, men inte att det skulle bli sådana proportioner. Men detsamma känner jag med filmerna. Tänk att det blivit sådana kultrullar och liksom en del av det svenska kulturarvet. Då, när vi gjorde filmerna, ville vi bara visa hur svenskar bär sig åt när de åker på charter.
Är du rädd för döden?
– Nej, jag är inte rädd för döden, det är ju samma tillstånd som innan du föddes. Men däremot är jag rädd för att mista livet. Och jag är rädd för att bli sjuk. När jag var runt 60 blev jag påmind om min egen dödlighet då jag drabbades av hjärtflimmer. Jag fick en pacemaker inopererad, vilket har fungerat superbra. Jag har inte känt av den över huvud taget. Jag går ungefär 5-6 000 steg fram och tillbaka till muséet varje dag och försöker även plocka skräp under tiden, så det blir kanske 10-15 ryggböj också per dag. Detta är en motionsform som funkar väldigt bra för mig.
När du ser tillbaka på ditt liv, vad är du då mest stolt över?
– Ja, min yrkesprofil är ju minst sagt luddig. Det kaxigaste är vansinneprojektet att starta ett museum. Hur kunde jag vara så dum? Men sedan ger ju filmerna tillbaka så mycket, jag får hela tiden cred för dem. Vissa har ju sett sällskapsresan 40 gånger. Så är jag ju stolt för bananabandet, mina böcker och ...
Du har skapat en lista för att sänka stresshormonet, blir du ens stressad?
– Skenet bedrar! Jag är inte alltid så lugn som jag utger mig för att vara. Jag vet att jag har en sävlig framtoning men kan absolut känna mig stressad. Men min upplevelse är att vi längre människor är mindre stressade och utåtagerande. Du vet, små hundar skäller mest.