Janne Schaffer:"Jag har försökt lägga av men det är inget för mig"
– Det är rätt otroligt när man tänker tillbaka, som det har blivit.
Janne Schaffer har delat scen med Stan Getz, kompat Abba, tackat nej till James Last, blivit kapad av en turk och lånat ut sin stärkare till Syd Barret. Och då glömde jag nämna att han både varit med om, skakat på huvudet åt och lämnat kårhuset under ockupationen i Stockholm revolutionsåret 1968.
– När Anders Carlberg sa att ljudanläggningen var ett kapitalistiskt vapen insåg jag att det hade spårat ur, säger Janne Schaffer, 76, när vi träffas i Landskrona.
Dagen innan har han spelat i kyrkan mittemot hotellet. Enligt bilderna i den egna mobilen var det fullt. Stående ovationer på slutet. Inte illa för en yngling som började med en gitarr han gjort i slöjden.
– Det är rätt otroligt när man tänker tillbaka, som det har blivit.
Av historierna att döma och människorna han träffat är det lite som att sitta ner med en svensk och skarpare version av Forrest Gump. Om man är uppvuxen i Sverige på 70- eller 80-talet så har man garanterat sett och hört Janne Schaffers tungvrickande gitarrspel någonstans. Kanske som medlem i festivalorkestern bakom Abba i bidraget Waterloo 1974 eller som zebrarandig och upphovsman i Electric Banana Band. Schaffer har varit överallt och påverkat flera generationer. Han berättar om ett band av ”svinduktiga” musiklärare i Borås som tolkar Janne Schaffer (Herr Allansson Band) och en 15-årig kille som hörde av sig om hjälp till ett elevarbete.
– Han skulle skriva om Electric Banana Band, så jag skickade noter, säger Janne som dock värjer sig mot missuppfattningen att EBB skulle vara ett barnband. Det är mer än så.
– Det är en konstinstallation skapad av Lasse Åberg, som Andy Warhol och Velvet Underground, säger han utan ett spår av ironi i rösten.
Musikerfamilj
Även om karriären ser spikrak ut i backspegeln var den inte given. Båda hans föräldrar var utbildade musiker (mamma jobbade som pianolärare och pappa var hobbyviolininist) men de ansåg inte att det var en bana för sonen.
– Deras syn var ungefär att jag kunde bli vad som helst, bara inte musiker. Det fanns ett aktivt motstånd till och med.
Men Janne bröt egen mark. Han har visserligen pluggat samhällsvetenskapliga ämnen på universitetet men inte för att ”ha något att falla tillbaka på”. Och det fanns fler som honom. Björn Ulvaeus läste juridik ungefär samtidigt. Men Janne Schaffer var också en av många som drabbades av biologens Rachel Carsons storsäljare Tyst vår (1962). En bok om hur kemisk ogräs- och skadedjursbekämpning till exempel tystat fåglarnas sång som betraktas som grundläggande för den moderna miljörörelsen. De insikterna lever han efter än idag.
– Jag är ingen förebild men jag gör vad jag kan. Klimatförändringarna måste vi jobba oss igenom. Det är livsnödvändigt. Vid det här laget har han, som sagt, spelat med giganter av internationell toppklass, gett ut 14 skivor i eget namn, producerat toppartister, skrivit filmmusik och blivit backad av stora orkestrar som solist. Han har inga planer på ett lägga av.
– Jag provade på ett par månader under pandemin men det passade mig inte alls. Som tur var kunde jag jobba i studio på distans och skicka mina bidrag som filer.
Väljer musiken
Han är tacksam över att han fått och får komma ut och spela. Att han får skapa. I de stories han drar från ett långt liv i musikens tjänst finns det inga skabrösa fyllestories eller utkastade tv-apparater. Han har aldrig känt något behov av artificiell bedövning.
– Om jag ska kunna utöva mitt yrke finns det inget utrymme för att partaja. Det är ingen uppoffring för mig, jag väljer musiken.
Samtidigt som han är tacksam är han medveten om att musikens läkande kraft inte alltid är tillräcklig. Janne Schaffer jobbade med Ted Gärdestad från 50-årsjubilerande debuten Undringar (1972) till den sista skivan Äntligen på väg (1994). Då hade Ted gått från att vara den briljante popsnickaren och flickfavoriten med den skira rösten till att vara sökaren med de mörka solglasögonen som levt sektliv i Oregon. Janne Schaffer producerade sista skivan.
– Det var många som hoppade av under arbetet med den. Ted var irrationell och hörde röster, folk blev ju skrämda av det. Men jag lyssnade på vad han sa och försökte ta in det. Och han blev lite bättre efterhand som vi blev klara med låt för låt. Bara det var ju en seger för honom. Jag är tacksam att vi fick ihop den sista skivan.
Musiken räckte inte hela vägen. 1997 tog Ted Gärdestad sitt liv. Mörkret blev för mycket. Hans bror Kenneth, som skrev texterna till Ted, menade ändå att Jannes insats varit avgörande.
– Han påstod att jag hjälpte till att förlänga Teds liv med tre år.
Hans producent minns en fin tenor som smög in listiga harmoniförändringar i låtarna.
– Han var ju en fantastisk människa, det var lite jobbigt att se hur han förändrades som person. Idag kan Aviciis öde påminna om att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Då, när Ted gick bort, fanns inte den medvetenheten på samma sätt.
För Janne Schaffers del var det inget nytt. I sitt sommarprat berättar han om sin bror Bos kamp med psykisk ohälsa och om hur brodern slutligen avslutade sitt eget liv 1983. Här pratar han också om den skuld och skam som de anhöriga kan känna av att inte räcka till.
– Det är så skambelagt att prata om självmord över huvud taget. Det är ett val en människa gör som inte mår bra. För egen del är han övertygad om att musiken i sig har en kraft som räcker längre och lyfter mer än en singel på tre minuter. Det finns det studier på.
– Det gör något med själen vi inte kan mäta riktigt, säger Janne Schaffer.
Nostalgisk Pink Floydspelning
Janne Schaffer är, som synes, ständigt aktuell. Den 26 februari spelar han med bandet Men on the border på Gyllene Cirkeln i Stockholm. En spelning som i sin tur görs i åminnelse av en spelning som Pink Floyd gjorde på samma plats i september 1967. Schaffer var med även när det begav sig förra gången som förband med Sleepstones. Vid det tillfället fick han också låna ut sin stärkare till engelsmännen. Datumet är satt för att uppmärksamma att det är 50 år sedan Pink Floyds legendariske grundare Syd Barrett lämnade scenen.