Kim gjorde hårtransplantation efter kampen mot bröstcancer
Lille Ludwig nyper av en ros från rabatten utanför villan i Huddinge och sträcker fram den till mormor Kim, 50. Hon ber honom akta rosenbusken men skrattar och säger att det inte går att bli arg på en sådan gullis som är full av liv.
Under reklampauserna visades information om hur man undersöker sina bröst, så då gjorde jag det.
22-åriga Josefine, som är mamma till Ludwig, och Kim Bornholms mellanbarn, är på ett kärt besök hemma hos sin mamma. De två har blivit ett tajt team efter de tuffa sjukdomsår som Kim nu har lämnat bakom sig.
Kims dotter var bara sju år gammal
Josefine var bara sju år gammal när Kim fick sin första cancerdiagnos och den perioden minns hon inte så mycket av. Kim minns desto bättre.
– Jag brukade titta på tv-serien Beverly Hills. En av karaktärerna i serien drabbades av bröstcancer i unga år. Under reklampauserna visades information om hur man undersöker sina bröst, så då gjorde jag det. Det var då jag kände knölen! Jag fick en klump i magen och kände instinktivt att ”den där ska inte vara där!” berättar Kim.
Hon kontaktade vårdcentralen, där hon fick en läkartid samma dag. Doktorn lugnade henne och sa att det där var en fiberknut eller fettknöl. Kim var ju så ung! Men hon fick en tid för ultraljudsundersökning.
– Oron ville inte släppa och jag gick och fingrade på den där knölen hela tiden. Men jag berättade bara om den för en kompis, minns Kim.
Se också: Ta kontroll över dina bröst – upptäck cancer tidigt
Såg ett blomkålshuvud på ultraljudsskärmen
När bilden på ultraljudsskärmen framträdde kunde Kim se något som liknade ett blomkålshuvud. Hon visste att normala celler är runda. Doktorn ville inte säga vad han trodde att det var, Kim fick i stället vänta på analysen av provet som togs med finnålsbiopsi. Det blev en, två och tre oroliga veckor innan hon till slut själv efterlyste provsvaret.
– Mitt ärende hade fallit mellan stolarna! Det var tur att jag inte bara fortsatte att vänta. Jag fick beskedet via telefon: ”Vi har hittat cancerceller i dina prover”. Jag stod lutad mot köksbänken och bara sjönk ner på golvet. Som tur var befann sig barnen hos sin pappa och min bästa vän var hos mig. Hon stannade länge hos mig, säger Kim.
Jag grät och grät och var övertygad om att jag skulle dö
När kompisen åkte hem la sig i Kim i soffan. Där stannade hon en vecka.
– Jag grät och grät och var övertygad om att jag skulle dö. När jag hade gråtit klart bestämde jag mig för att kämpa! Jag berättade om sjukdomen för mamma, min syster och barnen. Alla reagerade på olika sätt. Mamma ville ta över min sjukdom, syrran klarade inte av att hantera det och mitt äldsta barn blev utåtagerande i skolan.
Cancern blev verklig när Kim rakade av håret
Kim var bara 35 år gammal och hade tre barn; en tolvåring, en sjuåring och en fyraåring. Hon var ensamstående mamma och säger att dottern Josefine nog inte förstod allvaret, inte förrän Kim rakade av sig håret.
Josefine nickar. Hon tycker att det är jobbigt att höra hur dåligt hennes älskade mamma mådde under den här perioden.
– Jag har aldrig hört det där om att mamma låg i soffan en vecka. För mig blev det verkligt när mamma rakade bort håret. Jag minns att jag grät och grät och slog händerna i pannan. Men det är också det enda traumatiska minnet jag har. Annars var mamma som vanligt och hon lovade att bli frisk. Vi var mycket hos pappa under den här tiden, säger Josefine.
Cytostatika och håravfall
- Cytostatika kan inte skilja på cancerceller och normala, snabbväxande celler.
- Cellförnyelsen i hårsäckarna i hårbotten kan skadas av viss cytostatikabehandling och de nybildade hårstråna i hårsäcken blir mycket tunna och går av när de når upp till hudytan.
- De flesta får tillbaka håret inom sex månader efter avslutad behandling. I vissa fall kan hårförlusten bli permanent.
Källa: cancerfonden.se
När knölen opererades bort visade det sig att också portvaktskörteln var smittad. En tuff behandling med cellgifter och strålning följde sedan.
– Men jag försökte hela tiden att leva så normalt som möjligt. Jag gick på fester och struntade i peruken, säger Kim och berättar att hon vid den tiden var kraftigt överviktig och tänkte konstiga tankar som att nu skulle hon bli smal.
– Jag hade aldrig sett en tjock cancerpatient och på något skruvat sätt tänkte jag att cancern skulle föra med sig något positivt i alla fall, förklarar hon.
Dreadlocks igen
Kim säger att vården på Södersjukhuset i Stockholm var fantastisk och efter nio månader var allt över.
– Redan efter operationen sa min doktor: ”Kim, du är cancerfri nu. Strålning och cellgifter ges i förebyggande syfte.” Det var ord som jag bar med mig hela tiden, minns Kim.
Josefine nickar och minns att mamma sa det till henne och syskonen också, och det var en tröst i ledsamma stunder.
När Kim var färdigbehandlad gick hon tillbaka till jobbet som personlig assistent. Men hon mådde inte bra psykiskt.
– Jag sa till kuratorn att jag var orolig för att bli sjuk igen. När hon undrade varför jag inte grät svarade jag att jag inte hade några tårar kvar. De tog slut under den där första, hemska veckan, säger Kim.
Jag sträckte armarna i luften och jublade högt. Doktorn tittade lite konstigt på mig
Livet rullade på och återgick sakta till det normala. Kims hår växte ut och hon kunde äntligen fixa sina dreadlocks igen, frisyren som blivit lite av hennes signaturlook.
Åren gick. Tills tiden stannade igen. Sju år efter den första diagnosen upptäcktes en ny knöl, nu i det andra bröstet. Var det ett återfall? Eller en helt ny cancer? Kim fick återigen genomgå ultraljudsundersökning och finnålsbiopsi.
Nytt cancerbesked: ”Vi har hittat cancer”
Vid det här laget hade hon träffat sin nuvarande man Robban, 50, som följde med till doktorn när hon skulle få beskedet.
– Doktorn la huvudet på sned och sa med medkännande röst: ”Vi har hittat cancer. Den är ny!” Jag sträckte armarna i luften och jublade högt. Doktorn tittade lite konstigt på mig, men jag visste ju att en ny cancer var lättare att behandla än ett återfall, säger Kim.
Den här gången var det dock jobbigare för Josefine. Hon var 14 år och väldigt orolig för sin mamma.
– Jag har bara sett mamma gråta två, tre gånger. Själv grät jag ofta. Vi har alltid haft ett jättenära band, nu blev vi ännu tajtare, berättar Josefine.
Ärftlig bröstcancergen
- Viss bröstcancer beror på ärftliga genförändringar som ger en ökad risk att bli sjuk.
- Vården rekommenderar den som bär på genen att operera bort bröst, äggstockar och äggledare i förebyggande syfte.
- Även män kan ärva genen och föra vidare den till sina döttrar.
- På en onkogenetisk mottagning kan man utreda och testa sin ärftlighet.
Källa: 1177.se
Eftersom Kim, som var så pass ung, hade drabbats av bröstcancer två gånger bestämde man sig för att göra ett gentest. Det visade sig att hon har en mycket ovanlig och muterad bröstcancergen.
– Jag är den enda som hittills diagnostiserats med just den här mutationen. Eftersom den är ärftlig finns det en risk att mina barn också har den. Jag väntade med att berätta det för barnen tills min yngsta dotter var 18 år, säger Kim.
Josefine säger att varken hon eller hennes syskon ännu har testat sig.
– Jag är gravid och vill vänta tills jag fått mitt andra barn. Jag känner mig inte orolig för egen del, och hoppas och tror att ingen av oss har ärvt genen. Men vi ska givetvis kolla upp oss, säger Josefine.
Kim bestämde sig för bröstrekonstruktion
Kims behandling bestod även denna gång av operation, strålning och cellgifter och behandlingen tog lika lång tid som den första gången. Skillnaden var att hon mådde betydligt sämre av den nya cytostatikan som innehöll gift från idegranens barr.
I och med den nyupptäckta bröstcancergenen opererades äggstockarna bort och Kim ställdes inför ett nytt dilemma. Ville hon ta bort ALL bröstvävnad för att minska risken för återfall?
– Det ville jag, men samtidigt vill jag ha en bröstrekonstruktion. Det sa plastikkirurgen nej till, eftersom jag fortfarande var kraftigt överviktig. Först måste jag gå ner i vikt! Då blev jag sur, men nu har jag blivit smalare och väntar som bäst på en operationstid, berättar Kim.
Den andra svängen med bröstcancer förde med sig fler nya dilemman. Håret växte ju aldrig ut efter behandlingen!
– Eller jo, det växte ut men fjunet gick av på en gång. Många får en annan hårkvalitet efter cancerbehandlingen, men jag fick inget hår alls, säger Kim.
Tatuerade bryn
Kim väntade två, tre och fyra månader och till slut insåg hon att håret inte skulle komma tillbaka.
– Jag hade en ”krans” av hår, men hjässan var kal. Det kändes som ett hån att jag hade kämpat med alla behandlingar och nu skulle jag inte få tillbaka vare sig hår eller ögonbryn, säger Kim.
Ögonbrynen tatuerades dit och Kim remitterades till en transplantationsexpert. Han var skeptiskt till ett ingrepp, eftersom det hår som växte ut var tunt, skört och gick av direkt.
– Jag valde att raka av mig allt hår, jag ville inte gå runt med en krans av hår. Men folk frågade hela tiden om jag var sjuk. Till slut var det en frisör som tipsade mig om en klinik som gjorde hårtransplantationer. Det kostade 35 000 kronor, men det tyckte jag att det var värt, förklarar Kim.
3 000 hårsäckar
Ingreppet innebar att 3 000 hårsäckar stansades ut från huvudets baksida och planterades uppe på hjässan.
– Visst låter det som många hårsäckar, men jag tycker ändå att håret är för glest. Om det blåser känner jag mig skallig. Att vara helt skallig är att vara helt naken som människa. Det är nyttigt, men jag längtar efter mer hår. Jag vill göra dreadlocks igen, säger Kim.
Även om Kim längtar efter sitt hår och sin signaturlook så är hennes huvudfokus framför allt på annat håll.
– Nu handlar det om att leva fullt ut. Att njuta av varje stund. Jag vill resa, njuta och ha roligt. Jag vill umgås med nära och kära och jag ser fram emot att bli mormor igen, säger Kim med en blick på sin dotters rundade mage.
I februari ska tvåårige Ludwig bli storebror.
