Isabel sökte gynekolog i två månader – hade livmoderhalscancer: ”Så mycket ångest”

När cancerbeskedet kom drabbades Isabel, i dag 48, av dödsångest. Bara någon nämnde ordet cancer ville hon hålla för öronen och stänga ute det jobbiga. Fortfarande kan det kännas tungt om någon frågar henne om sjukdomen men samtidigt känns det viktigt att berätta, även om hon helst gör det anonymt.

Bristen på gynekologer höll nämligen på att fördröja upptäckten av hennes cancer med flera månader.

– När man väl kommer in i systemet fungerar allt så bra, den svenska vården är fantastisk. Men hur ska man bli uppfångad när det inte ens går att ringa till en gynekologmottagning? Kvinnosjukvården har uppenbarligen inte samma prio som resten, säger Isabel.

Hör gynekologen Katarina berätta: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”

Efter reklamen: Gynekologen: "Vi riskerar att missa allvarliga saker."

Blödning mellan mensen

För henne började allting hösten 2018. Isabel fick plötsligt problem med så kallade kontaktblödningar mellan menstruationerna. Att ha sex blev med andra ord svårt och även om Isabel till en början viftade bort det hela, fick hon snart andra symtom som gjorde att hon vände sig till vården. I december tog hon kontakt med vårdcentralen där hon var listad och bad om att få träffa en gynekolog. Det fick hon inte.

– Det fanns inga lediga tider och jag hade behövt en remiss för att få komma till en gynekolog. Jag ringde runt till flera olika privata gynekologer också, men det var omöjligt. Jag har gått privat tidigare och då har jag alltid fått en tid, men nu fanns det ingen ledig tid någonstans. Det enda jag kunde få tag på var en tid hos en barnmorska som var knuten till min vårdcentral och som kunde ta ett cellprov.

Ringde runt till flera olika gynekologer

När det var dags för undersökningen i början av januari 2019 fick Isabel höra av barnmorskan att allt såg fint ut. Provtagningen klarades av och provet skulle skickas på analys enligt det vanliga förfarandet. Tre månader skulle det ta att få svar, fick hon veta. Men en oro hade slagit rot i Isabel och på ren instinkt fortsatte hon att kontakta olika gynekologmottagningar.

hälsaElin: Hur svårt ska det vara att få träffa en gynekolog?

– Jag hade fått en bunt med nummer till olika gynekologer, så jag började ringa runt. Jag minns inte exakt hur många jag testade med men kanske sju, åtta olika kliniker, både inom regionen och privat. Men ingenstans gick det att få en tid. Det var ganska knäckande faktiskt, och jag började känna mig desperat – jag ville verkligen få komma till en gynekolog på en gång. Magkänslan sa att något kunde vara fel.

Gynekologen blev stressad

Till sist lyckades Isabel ändå få en tid hos en gynekolog som hade fått ett återbud. I början av februari var det dags och Isabel ska aldrig glömma gynekologens reaktion när hon hade satt sig i gynstolen.

– Gynekologen började med att ställa en massa frågor och jag fick berätta om symtomen. Hon kändes lugn, så jag var inte heller särskilt orolig. Men så satte jag mig i stolen och gynekologen bokstavligen flög två meter bakåt, säger Isabel och fortsätter:

– Jag märkte att hon blev stressad, hon tryckte på en knapp och plötsligt kom det in massor med personal med lampor och andra verktyg. Sedan var det hela igång. Gynekologen sa att hon skulle skicka in provet direkt och att vi skulle få svar veckan efter, det fick högsta prio.

hälsaVar fjärde kvinna som söker gynvård får aldrig en tid

Hade drabbats av livmoderhalscancer

Isabel vet inte om cellprov som skickas på analys av en gynekolog alltid prioriteras, eller om det var läkarens oro som gjorde att just hennes fall behandlades så snabbt. Oavsett fick hon en kallelse till Sahlgrenska sjukhuset veckan därpå.

I slutet av februari satt hon tillsammans med sin sambo i sjukhusets väntrum. Först fick de prata med en sjuksköterska och Isabel vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt uppfattade hon sjuksköterskans besked som att det bara rörde sig om cellförändringar som endast skulle kräva ett litet ingrepp. Lättad fick Isabel sedan träffa en läkare.

hälsaVanliga cancerformen kan utrotas helt – med hjälp av vaccin

– Hon började direkt prata om cancer och en tumör. Jag fattade ingenting, för jag trodde fortfarande att det handlade om cellförändringar. Jag blev tvungen att fråga henne, ”menar du att jag har cancer?”. Och hon svarade ja. ”Menar du att det är elakartat?”, frågade jag sen. ”Ja, cancer är alltid elakartat”, svarade hon. Efter det hörde jag ingenting mer, jag gick helt in i min egen bubbla.

Mådde dåligt i väntan på röntgenbeskedet

Isabel fick veta att hon hade drabbats av livmoderhalscancer. Hon bokades in för två olika röntgenundersökningar, för att se om cancern hade spridit sig. De två veckorna som gick medan hon inväntade svar, beskriver hon som den absolut värsta tiden i sitt liv.

– Jag visste inte om jag skulle dö om en månad eller om jag skulle överleva. Jag gick ner åtta kilo under de där veckorna, jag fick inte i mig någonting. Jag var apatisk och hade så mycket ångest. Jag slussas tillbaka till det nu när jag pratar om det, det är nog inte färdigbearbetat.

hälsaAnnika får ingen hjälp för sin endometrios – måste söka vård utomlands

När det var dags att få provsvaret hade Isabel med sig både sin sambo och sina föräldrar. Hon minns att hon satt och skakade i väntan på beskedet. När läkaren berättade att cancern hade upptäckts tidigt och inte hunnit sprida sig, kunde Isabel äntligen andas ut.

Se också: Jeanette fick cancer i tjocktarmen

Efter reklamen: Jeanette fick cancer i tjocktarmen: ”Önskar jag hade vågat prata om bajs”

Flera organ plockades bort samtidigt som tumören

I slutet av mars opererades Isabel. Operationen tog över fem timmar och flera organ plockades bort. Senare under våren ringde läkaren och berättade att provsvaret visat att cancern inte spridit sig till de bortplockade organen. Prognosen såg med andra ord väldigt bra ut, även om Isabel har fortsatt att gå på kontroller en gång i halvåret sedan operationen.

Risken att cancern ska återkomma är som störst under de påföljande två åren efter operationen, och när det nu gått snart tre år börjar Isabel försiktigt att andas ut.

– Jag känner att det värsta är över och att jag kan börja se framåt, det har jag inte gjort tidigare.

Uppmanar andra att kräva en gynekologtid

Isabel tackar sin lyckliga stjärna för att hon låg på och verkligen krävde att få träffa en gynekolog. Svaret på cellprovet som barnmorskan gjorde kom nämligen först i april – fyra månader efter besöket.

hälsaGynekologen Mats Gunnarsson: ”Vart tar miljonerna till kvinnosjukvården vägen?”

– Vad hade hänt om jag bara hade väntat på det? Hade cancern hunnit sprida sig då? Barnmorskan tyckte ju dessutom att allt såg fint ut vid undersökningen, och det är kanske inte så konstigt eftersom hon inte hade utbildningen för att se sådant. Men det här visar att man verkligen ska kräva att få träffa en gynekolog om man har en dålig magkänsla. Det är ens rättighet.

Ingen svarar i telefonen – och receptionen har stängt

Isabel är noga med att hylla personalen som har tagit hand om henne under och efter cancerbehandlingen. När man väl har kommit in i systemet fungerar det fantastiskt bra, säger hon.

– Ta bara min operation. Där var det två opererande specialistläkare, flera narkosläkare och en massa sjuksköterskor och undersköterskor. Det och all eftervård har kostat mig 1 200 kronor med högkostnadsskyddet, men det måste ju ha kostat samhället minst en halv miljon.

hälsaUlrika hade cysta på tio kilo i magen – fick rådet att ta en promenad

Samtidigt tycker hon att det är obegripligt hur det kan vara så svårt att ta sig in i systemet, att få en gynekologtid.

– Jag har fått uppfattningen av att det till och med är ännu svårare att få en tid nu. Där jag går på mina kontroller nu finns det ett telefonnummer och en telefontid, men man ska ha tur om de hinner svara. Även om man alltså ringer under telefontiden är det inte säkert att de svarar. Nu har de till och med stängt receptionen. Och det går inte heller att skriva meddelanden till dem på nätet, där får man bara lämna återbud. Jag måste alltid skriva ner mina frågor inför varje besök, så jag inte glömmer att ställa dem. För efteråt är det omöjligt att få tag på någon.

”Nedmontering av välfärdssamhället”

Isabel säger att det känns som en nedmontering av välfärdssamhället när kvinnor över hela landet behöver kämpa så hårt för att få en tid hos en gynekolog.

– Min läkare skakar också på huvudet och säger att det är politiskt. Jag undrar vad syftet är. Är det att minska på välfärdssystemet och att alla ska skaffa en privat sjukvårdsförsäkring? Uppenbarligen har man sänkt skatterna så mycket att det inte räcker till primärvården. Det blir ju till slut en plånboksfråga, folk kommer att tänka att de inte har råd och prioritera bort sjukvårdsförsäkringen. Och var hamnar vi då?

Cancern har förändrat henne

Isabel lever fortfarande med vissa besvär och komplikationer till följd av cancern och operationen. Men hon är oändligt tacksam för att det har gått så bra som det har gått. Erfarenheten har förändrat henne.

– Det låter som en klyscha, men man ser livet med andra ögon efter en sådan här grej. Jag tar inte livet för givet, jag är tacksam över att jag lever och får se mina barn växa upp. Jag har ingen åldersnoja, utan är tacksam för att jag får fylla ännu ett år. Att få gråa hår är något som skulle kunna vara jobbigt, men jag känner bara glädje över att få uppleva det också