Ida drabbades av hjärntrötthet efter flera hjärnskakningar
Under ett par års tid orkade hon knappt gå utanför ytterdörren – och var rädd för att aldrig kunna jobba mer i sitt liv.
Men nu har 34-åringen fått en nystart, hon är heltidsanställd som projektledare med uppdrag att hjälpa andra som har hamnat utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom eller skada.
Så här i efterhand ångrar jag förstås enormt mycket att jag inte lyssnade mer på min kropp
Ida Olofsson pluggade till civilekonom på Universitetet i Linköping och fick därefter jobb som revisorsassistent på en redovisningsbyrå i Norrköping – en tjej som satsade fullt ut på karriären.
Arbetet krävde ständig kontakt med kunder, snabba beslut och att kunna hantera många bollar i luften samtidigt.
Ida har haft fyra hjärnskakningar
Men det var inte på grund av ett högt och ibland väldigt stressigt tempo i sitt yrke som hon blev långtidssjukskriven.
Orsaken var i stället att Ida 2011 råkade ut för sin fjärde hjärnskakning. Två av dem skedde i vuxen ålder på grund av att hon lider av lågt blodtryck, som fick henne att svimma och slå i huvudet i golvet, och de två första inträffade som olycksfall i barndomen när hon var ett livligt barn.
– Efter den fjärde hjärnskakningen fick jag på sjukhuset rådet att ta det lugnt, men som den högpresterande person jag var klarade jag inte av att stanna hemma från mitt arbete mer än några få dagar. Så här i efterhand ångrar jag förstås enormt mycket att jag inte lyssnade mer på min kropp, säger Ida.
Kraftig huvudvärk
Värken och övriga symptom blev bara värre och värre. Ungefär en månad efter hjärnskakningen var det så pass illa att Ida knappt klarade av att ta sig ur sängen.
– Jag hade en kraftig huvudvärk som jag aldrig hade varit i närheten av att uppleva innan. Jag var också sjukligt trött och väldigt känslig mot ljud och ljus. Någonstans där började jag inse att det här var på allvar och inte något som plötsligt bara skulle gå över, berättar Ida.
Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom av vanlig medicin
Den intensiva smärtan och hjärntröttheten präglade hela Idas tillvaro.
– Det genomfördes en massa tester och provtagningar på sjukhuset. Bland annat för epilepsi, cancer och borrelia, som uteslöts. Diagnosen blev till slut att mitt tillstånd berodde på postkommotionellt syndrom – långvariga besvär till följd av alla hjärnskakningar jag hade råkat ut för. Jag drabbades faktiskt av ytterligare en senare, så det är uppe i fem stycken nu, säger Ida.
Drabbades av depression
Ida ville inget hellre än att gå tillbaka till sitt gamla liv – men smärtan höll henne hemma nästan hela tiden. Något som ledde till att hon hamnade i en depression.
– I min sjukdom finns inga klara rutiner för vad man ska göra. Det är svårt att hitta rätt medicinering och rehabilitering. Tiden gick och det blev inte mycket bättre. När jag inte kunde jobba något överhuvudtaget under två års tid och heller inte orkade med att ha ett socialt liv, blev det bara för mycket, förklarar Ida.
Förutom att arbeta mycket älskade Ida tidigare även att umgås med vänner – och att löpträna. Inget av det orkade hon göra länge.
– Det fanns inget att se fram emot och jag mådde väldigt dåligt. Då introducerade en sjukgymnast jag gick hos en form av medicinsk yoga för mig. Trots att det gjorde ont när jag testade kunde jag ändå genomföra träningen och den gav mig väldigt mycket – både fysiskt och psykiskt. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde gå tillbaka till mitt tidigare jobb skulle jag utbilda mig till yogalärare, säger Ida.
När medicineringen efter hand började bli mer rätt blev Ida också sakta lite bättre – och kunde återgå till sitt arbete som revisorsassistent på 25 procent. Något som senare ökade till först 50, och sedan 75 procent.
– Jag försökte att köra på och pendlade lite fram och tillbaka efter vad kroppen klarade av. Men det blev många bakslag och till min stora besvikelse började jag förstå att det stressiga yrket som revisor inte längre passade mig. Jag behövde byta jobb, och byta bransch. I samma veva, 2014, separerade jag och min dåvarande sambo och ja, det var en mycket tuff period, säger Ida.
Hon slussades mellan olika vårdinstanser, och tycker inte att hon fick den hjälp hon var i behov av.
Det här är Finsam
- 2004 kom lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (Finsam) i Sverige. Samordningsförbunden måste följa Finsam.
- Finansiell samordning enligt denna lag får inom ett samordningsområde bedrivas mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommun och region för att uppnå en effektiv resursanvändning.
- Insatserna inom den finansiella samordningen ska avse individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser och skall syfta till att dessa uppnår eller förbättrar sin förmåga att utföra förvärvsarbete.
- Samordningsförbundet Centrala Östergötland bildades 2008 – och i dag finns ett 80-tal olika förbund runtom i landet.
Fick till slut rätt hjälp
Till slut hamnade hon på Smärt- och rehabiliteringsenheten i Linköping, där man som patient får träffa olika typer av specialister som kan ta ett helhetsgrepp och hjälpa patienten att få en acceptans för sin nya livssituation.
– Det är det bästa som har hänt mig. Det var synd att jag inte fick komma dit tidigare, när ingen ville ta ansvar för min rehabiliteringsprocess. Det är så lätt att hamna mellan stolarna och bollas fram och tillbaka mellan olika instanser, utan att få den hjälp som man verkligen behöver. Samma sak gäller om en läkare anser att man inte är tillräckligt frisk för att kunna arbeta, men man ändå blir nekad ersättning av Försäkringskassan...
På Smärt- och rehabiliteringsenheten samlades alla som var involverade i hennes rehabilitering: läkare, arbetsgivare, arbetsterapeut, samt personal från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Det var där som Idas handläggare på Arbetsförmedlingen berättade att hon kände till ett jobb på Samordningsförbundet Centrala i Linköping, ett arbete som kanske kunde passa Ida.
– När det kommer till arbetsträning finns det enligt mig två förhållningssätt. Antingen kan man se det som att en persons begränsningar utreds. Eller så utreder man under vilka förhållanden som en person kan nå sin fulla potential. Skillnaden i förhållningssätt hos läkare, myndighetspersonal eller en chef, som ska stötta dig i din rehabiliteringsprocess, påverkar dig enormt mycket, anser Ida.
Vägen tillbaka
Under tio veckor på Smärt- och rehabiliteringsenheten fick Ida acceptans för sin situation och började lära sig att förhålla sig till den på ett helt annat sätt än innan.
– Det var som en blandning av KBT (kognitiv beteendeterapi) och fysioterapi, där jag även fick träffa andra människor i ungefär samma situation som jag befann mig i. Och det blev verkligen början på min resa tillbaka! Ingen visste vilken arbetsförmåga jag hade, men när jag sedan började på Samordningsförbundet möttes jag av kollegor som trodde på min förmåga och att jag skulle klara mer än vad det stod på pappret, säger Ida.
För min del krävs en del anpassningar för att det ska fungera att jobba
Det handlar om att få rätt förutsättningar av sin arbetsgivare – och av förtroende växer man.
– För min del krävs en del anpassningar för att det ska fungera att jobba. Till exempel lite avskildhet där jag har mitt skrivbord, ett begränsat antal möten per dag, luckor i kalendern för dåliga dagar och flextider när det behövs. Jag har också möjlighet att arbeta hemifrån ibland för att minska intrycken med mycket ljud och ljus. Allt detta tillsammans gör att jag faktiskt till och med kan jobba heltid i dag, säger Ida.
Efter nio månaders arbetsträning anställdes Ida av Samordningsförbundet och är sedan 2017 projektledare för Insatskatalogen. I den finns över 1 000 samlade insatser i digital form, vars syfte är att öka människors möjligheter till återgång i arbete och ökad livskvalitet. Något som hon själv hade behövt när hon var sjuk och slussades mellan olika myndigheter.
– Jag var med och tog fram Insatskatalogen som ett digitalt sökverktyg för hela landet. Insatserna, som är spridda i 66 kommuner, kan vara allt från att hjälpa socialt distanserade människor att komma ut och träffa andra i öppna verksamheter till att arbetsträna för att hitta rätt och som sedan kan leda till ett jobb, berättar Ida.
Vill ge hopp till andra
Hon tycker att det känns väldigt fint och bra att kunna ge tillbaka något. Att hjälpa andra människor som exempelvis råkat ut för en sjukdom eller skada. I katalogen kan vem som helst i behov av välfärdens tjänster hitta det man behöver.
– Jag vill bidra till att inge hopp och visa att det finns både handläggare och arbetsplatser som kan leda en framåt. Jag är så glad för att min arbetsgivare inte fokuserade på att jag har ont i huvudet, utan istället på den potential att sköta arbetet som jag har efter mina förutsättningar, säger Ida.
Det här är Insatskatalogen
- Insatskatalogen, som tidigare var en tryckt broschyr, utvecklades 2017 till ett digitalt sökverktyg som samlar insatser – vars syfte är att öka människors möjligheter till egenförsörjning.
- Katalogen hanteras av Samordningsförbundet Centrala Östergötland i Linköping – och insatserna är spridda i 66 kommuner i Sverige. Den innehåller över 1 000 texter, som hela tiden uppdateras. Nya insatser tillkommer dagligen.
- Katalogen innefattar olika insatser och verksamheter som drivs av såväl kommuner, region, arbetsförmedling som projekt finansierade av samordningsförbund och privata aktörer/civilsamhälle. Den kan användas som ett vardagsverktyg för myndighetspersonal, men är även öppen för privatpersoner som själva vill söka efter lämpliga insatser och aktiviteter.
- Gemensamt för alla - som riktar sig till olika målgrupper och åldrar - är att de drivs av aktörer inom välfärden som sysslar med individinriktade arbetsmarknads-, rehabilitering-, inkluderings- och utbildningsåtgärder, samt riktar sig till personer som står utanför arbetsmarknaden.
Källa: www.insatskatalogen.se
I dag mår hon ganska bra, hon har även träffat och blivit sambo med Fredrik – och ska bli mamma för första gången i sitt liv. Något hon tidigare var rädd för att hon aldrig skulle kunna klara av.
– När jag mådde som sämst hade det inte gått, men nu har jag fått en bra balans i mitt liv där jag har accepterat vad jag klarar av och inte klarar av. Jag behöver inte ens äta mediciner dagligen längre. Och att få barn ska bli så spännande och fantastiskt roligt, ler hon.
