Gerd drabbades av förlossningsskador: ”Äckligt och jättejobbigt”
Gerd Winoy Mowitz, 69, bor i Malmö. Hon har två barn och i familjen finns också fyra barnbarn.
Gerd jobbade som förskollärare. Problemen började när hon fött sitt andra barn, en stor pojke som vägde nästan fem kilo. Det blev en så kallad störtförlossning, som var över på fem minuter, och Gerd gick sönder ”både här och där”.
– Det var en extremt jobbig förlossning, berättar hon. Jag hann till sjukhuset, de bäddade ner mig för att jag skulle få sova tills det var dags. Men när de hade lagt mig tillrätta ropade jag plötsligt: ”Nu föder jag”! Och då kom han.
Se också: Därför tappar många håret efter förlossningen
Även den första förlossningen, fyra år tidigare, gick fort. Det var också ett stort barn. Gerd fick en del besvär med inkontinens efteråt.
– Jag gick till en gynekolog som undersökte mig och utropade: ”De har ju inte sytt ihop dig!”
Efter den andra dramatiska förlossningen fick Gerd omfattande skador, både i och utanför livmodern och i slidan.
Man fick sy en massa stygn, och när hon kommit hem drabbades hon av en infektion och fick läggas in på sjukhuset igen.
Kramp och läckage
Nu började Gerd ganska omgående få stora problem. Besvären började i urinvägarna, med kramp och läckage när hon ansträngde sig det minsta. Eftersom hon var sportig och aktiv upplevde hon frustration och en mycket sämre livskvalitet.
Jag kunde inte gå på stan utan att först ta reda på var toaletterna fanns
Sedan blev hon också anal-inkontinent.
– Jag var nästan alltid lös i magen, och hade svårt att hålla emot både gaser och avföring. Det blev värre och värre för varje månad.
– Jag kunde inte gå på stan och handla utan att först ta reda på var toaletterna fanns. Inte gympa eller träna utan tjocka inkontinensbindor. På jobbet var jag ju ofta ute med barnen på promenad, och ibland hann jag inte tillbaka till dagiset och toaletten.
– Det var genant, äckligt och jättejobbigt. Jag var orolig för att jag skulle lukta illa, kände mig nästan alltid ofräsch.
Gerd gjorde knipövningar och provade mediciner som ska stoppa trängningarna. Men de hjälpte bara i undantagsfall. Hon fick bulkmedel för att få normal avföring, men det hade ingen effekt.
Till slut kom Gerd till urologen på sjukhuset i Malmö, och blev omhändertagen av uroterapeuten Mari Dahlberg. Man gjorde en rad undersökningar, och med bland annat ultraljud såg man skador i ändtarmen.
I oktober 2009 fick Gerd erbjudande att pröva sakral nervstimulering, som då var en ganska ny metod.
Apparaten hjälper
Resultatet blev över förväntan, berättar Gerd.
– Jag slutade nästan på en gång att läcka både avföring och urin. Jag går på toa bara när det behövs, och för resten håller jag tätt!
Hon har inget obehag av apparaten, den varken syns eller känns. Första månaderna ska man ta det litet lugnt, men sedan ska man kunna göra vad som helst, även tuffa sporter och hårt fysiskt jobb. Och Gerd började jogga igen – utan minsta problem!
Sedan dess har Gerd fått byta ut apparaturen ett par gånger.
– När jag var på kontroll senast ville de kolla om jag klarade mig utan den i tre månader, så de stängde av den. Det gick tre dagar, sedan var läckage och inkontinens tillbaka värre än någonsin. Så jag får behålla min dosa, jag får fortsätta att känna mig ren och fräsch, och jag kan resa och röra mig fritt utan att hela tiden leta efter toaletter!
Det är aldrig för sent att söka hjälp
I Sverige föder cirka 100 000 kvinnor barn varje år. Av dessa drabbas 60–85 procent av någon form av bristning, och bland förstföderskor behöver åtta av tio bedövas och sys. Tre av hundra får allvarligare skador, som även innefattar bristningar i mellangården och ändtarmens ringmuskel. Dessa behöver opereras av läkare på en operationsavdelning. Och många, många går med obehandlade eller felaktigt behandlade skador flera år efter förlossningen.
Två sjukhus i Sverige har nyligen fått uppdraget att utföra högspecialiserad vård av svåra förlossningsskador, Bäckenbottencentrum på Danderyds sjukhus kvinnoklinik och Regionssjukhuset i Linköping.
På kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping opererar Eva Uustal, överläkare i gynekologi och obstetrik, och hennes kollegor varje år hundratals kvinnor som drabbats av skador vid sin förlossning. Samtidigt driver hon också ett arbete för att förbättra den befintliga vården, för att definiera och klassificera förlossningsskador och för att lyfta debatten i samhället.
Det lönar sig alltid att söka hjälp, säger Eva Uustal. Även många år senare. Det är vanligt att förlossningsskador som man har gått med i upp emot 20 år ger sig till känna i klimakteriet.
Unga kvinnor kan ofta kompensera en bristningsskada genom att använda andra muskler. Men med stigande ålder blir muskler och andra vävnader mindre starka, och det är då många kvinnor söker hjälp.
– Det kan dröja till klimakteriet, när östrogennivåerna sjunker och man kanske går upp i vikt och ökar trycket på musklerna, innan man får problem. Det kan handla om framfall, men även besvär med inkontinens och vidhetskänsla som en följd av att slemhinnorna blir torrare, säger Eva Uustal.
Ungefär tio procent av alla kvinnor drabbas av framfall efter klimakteriet. Antingen livmoderframfall eller framfall av slidväggarna. Ärftliga faktorer som avgör kvaliteten, hållfastheten och elasticiteten i vävnaderna, kan spela in. Men den huvudsakliga orsaken är graviditeter och förlossningar, i synnerhet om man haft långdragna förlossningar och fött stora barn.
Symtomen är tryck- eller tyngdkänsla i underlivet, skavkänsla och/eller sveda, smärtor och obehag vid samlag, eventuellt blödningar, täta urinträngningar och/eller blåskatarrliknande symtom i form av smärta och sveda när man kissar, inkontinens.
Anala besvär – ingenting att skämmas för
Att läcka gaser eller avföring är ett vanligt kvinnoproblem. Med alldeles för många kvinnor tycker det är genant och lider i det tysta, trots att det idag finns bra behandlingsmetoder och hjälpmedel. Tveka inte – sök hjälp på din vårdcentral eller hos en mag-tarmspecialist. Det finns effektiv bot och lindring.
Tre procent av alla kvinnor som föder barn vaginalt drabbas av så svåra bristningar att ändtarmens slutmuskel skadas vilket kan leda till analinkontinens om inte rätt behandling ges.
– Ändtarmsskador kan vara svårare att reparera när man passerat 50, men det finns både mediciner och livsstilsråd som gör att man kan leva någorlunda besvärsfri, säger Eva Uustal.
För att man ska kunna hålla emot gaser och avföring krävs att:
• Slutmuskeln i ändtarmen fungerar normalt
• Nerverna från bäckenbotten till muskeln fungerar normalt
• Känseln i ändtarmen är normal
• Att man inte är för lös i magen
Den vanligaste orsaken till läckage - förutom ofullständig tarmtömning - är en skada som uppstår vid förlossningen. Ändtarmens slutmuskel, som ser ut som ett rör runt tarmöppningen, kan brista, men det kan också uppstå skador i de nerver som går från bäckenbotten till musklerna. Det behöver inte vara en särskilt komplicerad förlossning, men risken ökar om barnet är stort, om förlossningen påskyndas vid utdrivningsskedet eller om bäckenbotten inte skyddas när barnets huvud passerar ut.
Många går med felaktigt behandlade skador
På Bäckenbottencentrum (BBC) i Dandryd, ett av de två sjukhus som specialiserat sig på vården av förlossningsskador, har man stor erfarenhet och löpande utveckling av nya metoder. Man tar årligen emot ca 500 kvinnor där drygt hälften lider av anal inkontinens. Här erbjuds alla tillgängliga utredningsmetoder och därefter en skräddarsydd, individualiserad behandling som innefattar kirurgiska alternativ.
Idag finns avancerade undersökningsmetoder. Dels ultraljud, med vilket man kan detaljstudera om det finns skador på slutmuskeln. Man för upp en liten stav i ändtarmen, och undersökningen gör inte ont. Det finns också apparatur för att mäta hur bra slutmuskeln fungerar, känseln och nervfunktionen.
Knipträning mot analkontinens
Många med lindriga till måttliga besvär blir bättre med enbart knipträning och råd om matvanor, motion och allmän livsföring. Den som har besvär med läckage av gaser kan bli mycket bättre med kostråd.
Knipträningen mot analinkontinens är inte densamma som den man lär sig när man ska förebygga urinläckage. Övningarna görs med hjälp av biofeedback, man ser på en dataskärm när muskeln används rätt. Många känner en förbättring redan efter två gånger, berättar Eva Uustal, och efter fyra gånger känner de sig mycket säkrare.
Många får bra hjälp av ”analproppar”, en sorts tamponger som förhindrar att man läcker avföring.
Det finns också läkemedel som gör avföringen fastare och tarmrörelserna långsammare. Det finns ett reglerande läkemedel som heter Imodium, och många tycker det hjälper mycket bra.
Vissa patienter har så svåra besvär att läkarna rekommenderar en operation. Den går ut på att laga den trasiga slutmuskeln. Man ligger inne några dagar, och är sjukskriven två till fyra veckor.
Ny metod mot besvären
Men det finns också en relativt ny metod. Den kallas sakral nervstimulering, den som Gerd i det här reportaget fått använda. Man opererar in en liten tunn dosa, en ”pacemaker” eller nervstimulator, under huden, och en elektrod placeras intill nerven som påverkar musklerna i bäckenbotten. Elektriska impulser stimulerar och påverkar tarmens rörelsemönster.
Man kan själv styra impulserna med en liten dosa och öka eller minska intensitet beroende på hur tarmen fungerar för dagen.
Själva operationen görs med lokalbedövning och tar cirka en timme
Hittills har man mycket goda resultat, studier visar att 80 procent av patienterna upplever att de blivit mycket bättre eller helt bra.
För äldre kvinnor där man inte kan göra en återskapande operation kan sakral nervmodulering höja livskvaliteten avsevärt.
