Eva är sjukhusclown: Barn vet mycket mer än vi tror
Eva Westerling sitter framför spegeln i ett källarrum på sjukhuset i Malmö. Duttar vita prickar under ögonen och målar en centimeterbred röd mun på läpparna. Kollegan Jerker Heijkenskjöld blåser såpbubblor runt henne medan hon sätter lösnäsan av gummi på plats. När hon började jobba i Clownronden, för 14 år sedan, var näsorna så hårda att hon fick en arbetsskada.
– Det är sant! Jag fick blodkärlsbristningar, säger Eva och pekar på ena näsvingen.
Dagens första rond är på Barnmedicinen, som de besöker två gånger i veckan. Eva och Jerker ger varandra en peppande kram, öppnar dörren och kommer ut som Bönan och Jack, två clowner som snart trampar sig fram i sjukhuskulvertarnas underjordiska gångar. De visslar och hejar till höger och vänster, alla vet vem de är.
Rädd för clowner
På Barnmedicinen får Alva Nilsson syn på Bönan och Jack så fort de kliver in genom dörren. Hon är två och ett halvt år och har tillbringat långa perioder på sjukhus sedan hon föddes. Nu kikar hon försiktigt på de knasklädda figurerna, i skydd av sin mammas axel.
– Hon är jätterädd för clowner, säger mamman Frida Nilsson.
Det hör varken Bönan eller Jack. Ändå är det uppenbart att de har läst av Alvas rädsla. Med små, samspelta gester, utan att komma för nära, börjar de improvisera.
Har Alva sett deras bortsprungna hund Ludde? De letar bakom dörrar och under bord. Alva följer dem med stora, runda ögon. Bönan trollar fram en avlång ballong ur fickan och vips har den knutits till en vovve.
Ett litet leende anas i flickans mungipor och när sjuksköterskan kommer för att ge dropp, får både vovven och clownerna följa med och hjälpa till.
Möta med respekt – och humor
Alla barn blir inte glada av att se dem. Det är heller inte deras mål. De är inte klichéclownerna som gör knasiga grimaser och de är absolut inte skräckfigurerna i stela masker som skrämmer. Tvärtom, deras mål är det mänskliga mötet, att nå fram till individen. En kontakt improviserad i stunden.
– Det gäller att vara nollställd inför varje möte. Barn känner direkt när det finns en värdering av något slag hos den vuxne. Men går du in utan tvivel och möter dem med positiv blick, så går det, säger Eva Westerling.
En del barn träffar de bara en gång, vissa har de träffat i flera år. Någon har ett gipsat ben, andra en allvarlig infektion. Vissa barn är så sjuka att de kommer dö.
– Det handlar om att se det friska i en människa och möta personen med respekt och humor, säger Eva Westerling.
Ali Al-Kartawi, 5 år, har blodförgiftning och har legat inlagd i flera veckor. Bönan och Jack sticker in sina röda näsor i hans rum för att känna av stämningen. Snart sitter både Ali och hans pappa, som först såg lite hålögda ut, fnissande vid sängen med varsin slips om halsen – av toalettpapper.
Medan en del barn nästan omedelbart börjar bubbla av skratt, behöver andra tid på sig för att öppna upp, som den avvaktande 13-åringen som håller emot för att smilbanden inte ska synas. Ibland träffar de suicida ungdomar, och får jobba hårt för att dörren alls ska öppnas på glänt.
– Vi kommer från ett annat håll, och det är viktigt. Vi är varken den oroliga familjen eller personalen som måste behandla det sjuka.
Jonglerar med känslor
De är ett komplement, med en fri roll i sjukhuskorridorerna. Samtidigt har de möjlighet att dra in personalen i improvisationerna och hjälpa till att göra vårdsituationer lekfulla.
Och minst lika viktigt, menar Eva Westerling, är att de kan möta och stötta personalen, få också dem att skratta.
– Personalen är superviktig. De är där alltid, vi bara några timmar. Jag ser det som en skicka-vidare-grej, att lämna något positivt också för dem. Är de glada sprids glädjen.
Som sjukhusclown jonglerar du med känslor. Kastar upp dem och ser till att de fångas på ett bra sätt. Det är inget enkelt jobb. Men det mest meningsfulla Eva kan tänka sig.
– Energin ryker, efter en dag på jobbet är du helt slut. Samtidigt får du så mycket tillbaka.
Det svåraste är att möta den som snart ska dö, särskilt när det är ett barn. Eva berättar om sin första erfarenhet, ett hembesök hos en pojke med obotlig cancer.
Rädslan störst hos anhöriga
– Han var sex år och lärde mig mycket. Föräldrarna ville inte, eller klarade inte, att prata med honom om att han skulle dö. Skenet skulle hållas uppe, rädslan och sorgen motas.
– Men jag såg ju att han visste, barn vet alltid så mycket mer än vad vi tror. Men eftersom det var förbjudet att benämna i familjen frågade jag honom istället om han tänkte resa.
”Ja”, svarade pojken. Samtalet var öppnat. De pratade om vad han skulle ta med sig när han for, och om vem som skulle möta honom när han kom fram.
– Det var fint, vi hittade ett sätt för honom att benämna det som skulle komma. Och det är lugnande.
Livet är brutalt. Men rädslan för döden och sorgen är oftast som starkast hos de anhöriga, menar hon. Och förtvivlan över att ett barn inte ska få bli äldre än sex, ses ur den vuxnes perspektiv.
– Att aldrig få ta examen, aldrig få barn, tänker vi vuxna. Men en sexåring får ju leva sitt liv, deras sex år långa liv är ett helt liv för dem. Det är en insikt som jag tycker är lindrande.
På Barnmedicinen kommer nu Alva Nilsson rullandes på en brits. Hon ska in på operation.
Jack tar fram sin ukulele och spelar en melodi, Bönan vinkar. Alva sätter sig upp i sängen, ler och skickar en slängpuss till sina nyvunna rödnästa vänner.
Vad är Clownronden?
- Det är en grupp speciellt utbildade artister som arbetar med sjuka och funktionshindrade barn och ungdomar och äldre.
- Clownronden drog igång 2001 och är baserad i Malmö, och är i dag även en del av barnklinikernas verksamhet på fem skånska sjukhus.
- Liknande verksamheter finns runtom i landet.
Det här är Eva Westerling
Namn: Eva Westerling
Ålder: 49.
Familj: Två söner och pojkvän i Österrike.
Bor: Lund.
Gör: Arbetar som sjukhusclown på Skånes universitetssjukhus för Clownronden och som improvisatör för Kunskapskabarén. Har bland annat medverkat i tv-programmen HippHipp! och Vid Vintergatans slut.