Birgitta har tolv barn: ”Det finns alltid någon att dela glädjen med”

Tolvbarnsmamman Birgitta Eriksson, 63, fick sitt första barn samma år som hon skulle fylla 17 år. Tjugosex år senare föddes hennes minsting Jim.

– Alla mina barn har varit planerade, men jag trodde väl aldrig att jag skulle få så många när jag var ung, berättar hon med ett varmt leende när vi får en pratstund med henne hemma i villan i Tidaholm.

Efter reklamen: Birgitta har tolv barn: ”Det finns alltid någon att dela glädjen med”

Det gäller att passa på att prata med Birgitta när hon har tid. Det är nämligen full fart och inte en lugn sekund. De flesta av hennes barn och barnbarn har kommit på besök den här helgen, och är det inte småbarn som busar runt så far hennes lilla chihuahua Affe runt benen på alla som ett exalterat yrväder.

– De flesta av mina barn och barnbarn bor inte så långt härifrån så vi träffas ofta och umgås mycket, men just den här helgen är Jerry, som bor i Göteborg, hemma på besök, säger Birgitta medan hon planerar eftermiddagsfikat till alla.

Riktigt som vanligt är det inte heller. På grund av coronapandemin och restriktionerna måste de vara försiktiga och en stor del av umgänget mellan dem som inte träffas regelbundet i den stora familjen måste ske utomhus.

Tolvbarnsmamman Birgitta hade även fosterbarn

Den här dagen är det fullt hus, men annars är det bara yngsta sonen Jim, 19, som bor kvar hemma. Annat var det förr när de flesta av barnen trängdes runt köksbordet för att äta middag.

– Mina två äldsta, Jimmy och Jenny, hade redan flyttat hemifrån när jag fick mina båda yngsta barn så alla tolv har aldrig bott hemma samtidigt. Men eftersom jag tidigare även tog hand om fosterbarn kunde det ändå vara 11–12 barn runt middagsbordet, berättar Birgitta.

Birgitta är ingen vanlig dussinmamma, om uttrycket tillåts. Den stora barnaskaran och den långa tidsperioden mellan första och sista barnet gör att hon har en unik erfarenhet av att både vara ung förstagångsföderska och att bli mamma i mogen ålder.

– Det hade varit mycket enklare om jag redan när jag fick min Jimmy 1975 vetat allt som jag visste vid sista förlossningen, säger hon med ett leende.

Det var också stor skillnad mellan att bli mamma i mitten av 70-talet och i början av 90-talet. Förlossningsvården gick igenom en stor förändring under de åren. Både på gott och ont enligt Birgitta, men mest på gott.

– Det är faktiskt en jättestor skillnad mellan då och nu. Då betraktades det nästan som ett sjukdomstillstånd att föda barn och allt skulle vara kliniskt rent. Nu är det mer avslappnat och man får som mamma vara mer aktiv och delaktig.

Förlossningsvården har sett olika ut

Som förstföderska på 70-talet var den nyblivna mamman tvungen att stanna på sjukhuset i sju dygn. Barnets pappa fick knappt hälsa på och mamman fick bara träffa barnet var fjärde timme när det var dags för matning. Då kördes bebisen in till henne i en liten vagn.

– I dag är det helt annorlunda. När jag blev mamma de sista gångerna fick jag åka hem nästan direkt, så fort amningen kommit igång. Jag kan tycka att nyblivna mammor, speciellt förstföderskor, skickas hem lite väl snabbt ibland.

– Det som är sämre i dag enligt min åsikt är också att man till varje pris vill att mammorna föder sina barn den naturliga vägen och undviker kejsarsnitt. Det har gått för långt åt andra hållet, vilket jag själv upplevde under förlossningen av min son Johan 1998 när hans hjärtljud plötsligt gick ner.

Alla Birgittas tolv förlossningar har slutat lyckligt även om de som sagt inte varit helt utan dramatik. När hon var gravid med dottern Jessica 1993 fick både hon och hennes barn påssjuka.

Har ni förresten reagerat på att samtliga nämnda barns namn börjar på J? Det är i så fall en helt korrekt iakttagelse. Alla tolv barnens förnamn har begynnelsebokstaven J.

– Det började med Jimmy och när jag tre år senare fick en flicka var det en barnmorska som föreslog att hon kunde heta Jenny. Sedan har det fortsatt på samma spår och jag ville inte bryta traditionen med förnamn som börjar på J. Jag vill inte att någon skulle riskera att känna sig utanför.

Birgittas mamma hade svårt att knyta an

Birgitta tror att hennes längtan efter en stor och kärleksfull kärnfamilj bottnar i hennes egen trassliga familj och sitt komplicerade förhållande till sin mamma.

– Det kändes som att jag aldrig riktigt lyckades knyta an till varken min mamma eller pappa. Det var som om mamma aldrig vågade släppa efter och visa sina känslor. I vuxen ålder har jag förstått varför det kan ha varit så.

Birgittas mamma hade två barn sedan tidigare när hon i början av 50-talet träffade Birgittas pappa som ursprungligen kom från Stockholm. De fick sedan två barn tillsammans, men båda dog efter en kort tid under tragiska omständigheter.

– De fick första barnet Olle 1953. Han dog efter bara några månader. Två år senare fick de min storasyster, men hon blev bara ett år innan även hon dog, berättar Birgitta och fortsätter:

– Det måste ha varit fruktansvärt för min mamma och jag kan förstå varför hon kan ha haft svårt att fästa sig vid mig. Hon kanske var rädd för att när som helst mista mig också, att även jag skulle ryckas från henne. Jag vet inte, men det kan ha varit förklaringen.

relationerKatarina och Cristofer har förlorat fyra barn ”Det var som att livet rasade”

En annan sak som hon minns från sin barndom är att hon kände sig försummad på grund av hennes föräldrars arbeten.

– De jobbade jämt och hade inte tid för mig. Jag minns att jag kände mig väldigt ensam som barn.

Självklart för Birgitta att skaffa barn i tonåren

Redan från tidig ålder förstod Birgitta hur det skulle vara, hur en kärleksfull familj med många barn skulle fungera. Därför var det självklart för henne att vilja skaffa barn när hon som 16-åring hade fast sällskap.

Det var inte heller lika ovanligt med unga tonårsmammor i mitten av 70-talet som det är i dag.

Birgitta bodde med sin pojkvän i Töreboda där hon jobbade på en textilfabrik. När det var dags att föda Jimmy åkte hon till Kärnsjukhuset i Skövde.

Att vara ung tonårsmamma var inget som avskräckte Birgitta. Tvärtom. Tre år senare var hon gravid på nytt och 1978 föddes dottern Jenny.

– Så här i efterhand kan jag tycka att unga föräldrar såväl då som nu skulle behöva lite bättre stöttning från samhället. Men det var inget man tänkte på då. Då löste man problemen efterhand som de dök upp.

Efter att Jenny fötts bodde Birgitta kvar en tid i Töreboda tillsammans med de båda första barnens pappa.

– Men det var mycket strul i det förhållandet och till slut gick vi skilda vägar, berättar hon.

Ansträngd ekonomi med tolv barn

Sedan träffade hon kärleken på nytt och syskonskaran fylldes sakta men säkert på med 2–5 års mellanrum mellan barnen. Efter Jenny kom Jonny, sedan Jessica, Jennina, Jonna, Jerry, Josefina, Jennica och Johan. Mellan de två yngsta Johanna och Jim skiljer det bara ett år. Alla barnen har som sagt namn som börjar på J, men de har inte samma pappa.

– Utan mina barn hade livet inte haft någon mening för mig, säger Birgitta. De har varit min livlina.

Även om Birgitta som ung flicka drömde om att skaffa sig en stor familj när hon blev vuxen, kunde hon aldrig i sina vildaste fantasier föreställa sig att hon skulle bli tolvbarnsmamma.

– Efter att mitt fjärde barn Jessica föddes 1983 frågade min pappa mig skämtsamt om jag ensam skulle befolka jorden. Han dog året därpå så han fick inte uppleva att bli morfar till fler barnbarn.

Med huset fullt av barn har ekonomin varit ansträngd många gånger för Birgitta. Det har aldrig blivit utrymme för något överflöd, men hon tycker inte heller att hon och hennes barn har behövt sakna något.

– Jag har sparat en slant av barnbidraget varje månad som de sedan har kunnat använda till körkort eller liknande när de blivit äldre, berättar Birgitta och fortsätter:

– Sedan de blev lite större har de fått en månadspeng som de själva har fått hushålla med. De har fått från 250 kronor till 350 kronor för de lite äldre. Men då har de också fått veta att det är allt de får och att det inte varit någon idé att komma och tigga mer.

Stökigt med fem tonårstjejer hemma

Några utlandsresor med hela familjen har aldrig varit att tänka på. Däremot kunde det blir en liten tur till Skara Sommarland ibland, och sådana dagar kunde barnen dessutom få två glassar var.

– Men oftast köpte jag stora paket med glass och gjorde egna glasstrutar hemma.

Annars har det varit lördagarna med godispåsar till alla barnen som varit högtidsstunden hemma hos Birgitta.

Familjelivet har fungerat tack vare att alla barnen lärt sig att respektera varandra och hjälpa till hemma, men ibland har det blivit rejäla bråk.

– Du kan ju tänka dig hur det var när jag hade fem tonårstjejer hemma samtidigt. Oj, oj. Då slog det gnistor ibland, säger Birgitta med ett leende och vänder sig sedan bort en stund för att säga något till ett av barnbarnen som kommit in i köket.

Dottern Jonna, 33, har alltid sett det som en styrka att de varit en stor familj.

– Man har alltid någon att prata med och det finns alltid någon som stöttar en, oavsett vad. När vi var små så fanns det alltid någon att leka med och hitta på dumheter tillsammans med, säger hon med ett leende och fortsätter:

– Många tror att mamma inte har haft tid för var och en av oss, men så har jag aldrig känt. Hon är den som alltid funnits ett samtal bort. Som alltid lyssnat och gett bra råd.

Hennes familj fortsätter hela tiden att växa även om det inte är hon själv som föder barn längre. Äldsta barnbarnet föddes 1997 och det tjugonde och yngsta, en liten flicka, i mars i år.

– Det är alltid någon som fyller år känns det som. Vi träffas även på alla andra högtider. Julen har alltid varit helig för oss. Då går vi ”all in” med godsaker och julklappar.

Yngsta sonen har Duchennes muskeldystrofi

Det var Birgittas långa erfarenhet som mamma som sa henne att något inte var som det skulle när yngsta sonen Jim föddes.

– Han var alldeles för lugn och snäll som bebis, berättar hon.

Barnmorskorna och barnläkarna ansåg att hon inte behövde oroa sig, men Birgitta stod på sig och Jim fick gå igenom en ordentlig undersökning. Det var då han fick diagnosen Duchennes muskeldystrofi, en genetisk obotlig sjukdom som drabbar cirka tio pojkar per år i Sverige.

Tiden därefter har huvudsakligen ägnats åt att ge Jim ett drägligt och kärleksfullt liv. Han har personlig assistens dygnet runt och flera av hans syskon jobbar som hans assistenter.

– Jim är extra glad den här helgen eftersom Jerry är hemma och hälsar på. Han brukar spela datorspel med Jim när de träffas, säger Birgitta samtidigt som hon förvissar sig om att det finns kaffe och saft till alla.

Birgitta är tacksam över att ha fått tolv barn.

– Om jag behöver prata av mig ibland, med tanke på att jag är ensam med Jim som är sjuk, så finns det alltid något av mina barn som jag kan prata med och som alltid är stöttande och engagerande. Samma sak när det är något positivt som hänt – det finns alltid någon att dela glädjen med.