Dubbeltransplantation blev Jessicas räddning: "Livet har börjat igen"

Jessica rör sig lite stelt när hon ställer fram kaffe och kakor på köksbordet, men hon kan numera gå utan stöd och det är huvudsaken.

– Mitt liv är som natt och dag jämfört med hur det var för ett par år sedan. Då orkade jag ingenting. Nu kan jag känna mig som rena duracellkaninen, berättar hon med ett glatt leende.

Utanför hennes ytterdörr står en permobil parkerad. Den är det enda hjälpmedlet hon fortfarande använder.

– Jag hade en rullstol de första tre veckorna efter transplantationen. Den släppte jag ganska snabbt, sedan hade jag en rollator en tid och sedan kryckor. Nu använder jag bara permobilen när jag ska ut och rasta min hund Elsa för att hon ska få ordentlig motion, berättar hon.

Vi är hemma hos Jessica Lindgren i hennes marklägenhet i Ängelholm. Hon är en av de få patienter i Sverige som förra året gick igenom en transplantation av både en bukspottkörtel och en njure. Årligen görs det omkring 30 transplantationer av bukspottkörtlar i Sverige.

– Livet har verkligen börjat igen för mig, säger hon. Men det har också varit omvälvande. Kroppen och organen mår bra, men huvudet har inte alltid hängt med i resan. Vissa dagar har varit mer kämpiga än andra.

Levt med sjukdomen i över 20 år

I hela 21 år av sitt liv har Jessica levt med en svår kronisk sjukdom. Det började med att hon kände symptom på att allt inte var som det skulle när hon var 16 år gammal och precis hade börjat i första ring på gymnasiet på Rönneskolan i Ängelholm.

– Jag drack mycket vätska, men jag kissade inte ut lika mycket. På den tiden tränade jag innebandy och jag trodde det berodde på träningen.

Men när hon dessutom började gå ner i vikt började varningsklockorna ringa.

– Min gymnastiklärare trodde att jag hade drabbats av anorexia.

Hemma fanns dock misstankarna tidigt om att det kunde vara något annat. Både Jessicas mamma och bror hade då redan fått diagnosen diabetes typ 2.

– En morgon mätte mamma min blodsockerhalt med sin mätare. Det låg skyhögt över värdet som för en frisk människa ska ligga mellan 5 och 6.

Blev inlagd och missade början på gymnasiet

Jessica fick snabbt komma till Helsingborgs sjukhus där läkarna konstaterade att hon hade diabetes typ 1 (barndiabetes). Hon blev inlagd tre veckor på sjukhuset och missade en stor del av den viktiga första delen på den naturvetenskapliga linjen som hon sökt in på.

– Det kändes så orättvist. Livet skulle just börja och jag ville vara som alla mina jämnåriga, men med diabetes typ 1 är det mycket du inte kan och får göra om inte sjukdomen ska förvärras.

Den långa inledande sjukhusvistelsen behövdes för att sjukvården skulle kunna ställa in Jessicas medicinering korrekt och det togs en lång rad olika prover på henne.

Därefter fick hon lära sig vad hon kunde äta och vad hon skulle undvika. Hon fick även lära sig att ta sprutor på sig själv och att förvissa sig om att hon alltid hade insulin nära till hands.

– Mamma hade bra koll på vad man fick och inte fick äta som diabetiker eftersom hon själv har det.

Trots den kroniska sjukdomen kunde hon hänga med kompisarna på det mesta och hon släppte aldrig sin älskade innebandy – laget i hennes hjärta är FBC Engelholm där hon i dag är lagledare för damlaget.

Hon kunde även fullfölja gymnasiestudierna och läste sedan vidare och utbildade sig till arbetsterapeut i Lund. Hon fick sedan anställning på ett företag i Helsingborg där hon en tid även var verksamhetschef.

Mådde allt sämre av sin diabetes

Men efterhand som åren gick förvärrades Jessicas diabetes och hon mådde allt sämre.

– Det var svårt att ställa in rätt insulinmängd för min diabetes. Jag hade perioder när jag var extremt trött på allt och fick mörka tankar som varför just jag skulle drabbas.

När hon var ungefär 28 år började hon märka att hennes njurar tagit stryk. Eftersom de inte klarade att rena hennes blod längre förgiftades hennes muskler.

– Jag fick ont i hela kroppen. Värst var det i benen och det gjorde det svårt för mig att gå.

Förlorade synen på ena ögat

Två år senare började hennes höger öga krångla. Synen blev sämre och sämre eftersom trycket ökade och påverkade synnerven. Hon drabbades även av blödningar bakom glaskroppen.

– Jag opererades, men synen gick tyvärr inte att rädda. Jag är blind på höger öga.

Trots att njurarna krånglade fortsatte Jessica i det längsta att kämpa vidare, men hennes kropp tog stryk. Och till slut gick det inte längre.

– I början av 2016 började jag med att ta påsdialys hemma. Det fungerade perfekt en tid.

Men det innebar att hennes tillvaro begränsades drastiskt. Jessica var tvungen att ta påsdialysen fyra gånger dagligen, klockan sju på morgonen, klockan tolv, klockan 17 och klockan 22 på kvällen. Varje behandling tog 50 minuter.

– Men det gick. Jag kunde även resa bort om jag bara hade påsar med mig. Jag har till och med tagit påsdialys i amningsrummet på Gekås i Ullared.

relationerChristina drabbades av hjärtstopp och sepsis: ”Så tacksam för att jag lever”

Men ett år senare hade hennes njurars kapacitet försämrats så mycket att det inte räckte med påsdialys längre. Hon var tvungen att åka till Helsingborgs lasarett för bloddialys tre gånger i veckan.

– Jag gick på självdialys, vilket innebar att jag gjorde alla förberedelserna själv och satte dialysnålarna i armen. Varje dialys tog fyra timmar och med resorna fram och tillbaka tog det sammanlagt sex timmar.

Det var nu som Jessica förstod att hennes enda chans att få ett normalt liv var att gå igenom en njurtransplantation. Efter en tid var hon tvungen att ta dialys fyra gånger i veckan.

Svårläkt benbrott och sår hinder för transplantation

In i det längsta fortsatte hon att arbeta – den sista tiden på halvtid som arbetsterapeut. Den tolfte mars 2018 kom hon upp på listan för en njurtransplantation.

– Men så bröt jag foten i september och sedan dess har jag varit heltidssjukskriven. Dessutom togs jag bort från transplantationslistan.

Benbrottet var en svår motgång för henne. Det ville inte läka och innan hon var helt frisk kunde hon inte bli uppsatt på transplantationslistan för nya organ.

– Det tog 1,5 år för benbrottet att läka, berättar hon.

Så fort hon blev helt frisk igen började hon omedelbart träna spinning och vattengymnastik med målet att komma i tillräckligt god form för att bli uppsatt på transplantationslistan.

Då drabbades hon av nästa motgång.

– Jag fick en blåsa under ena foten i december 2019. Diabetesfötter är känsliga och blåsan utvecklades till en varböld som inte vill läka.

Se också: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

Efter reklamen: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

– Det var hemskt. Jag låg på sjukhus i en månad och opererades två gånger. En läkare sa till mig att de hoppades att de inte skulle behöva amputera foten.

Kamp mot klockan

Jessica försökte hålla modet uppe och i maj 2020 var båda hennes fötter läkta. Nu började den långa kampen för att komma i form för en transplantation igen. Men nu gällde det inte bara en transplantation av en njure utan även av bukspottskörteln som producerar insulin.

Det var en kamp mot klockan. Hennes diabetes försämrades och det hände flera gånger att hon förlorade medvetandet på grund av blodsockerfall.

– En kväll skulle jag köra hem från träningen med innebandylaget som jag ledde. Jag hittades i min permobil utanför akuten här i Ängelholm och hade inte en aning om hur jag hamnat där.

Den 18 januari förra året kom hon upp på transplantationslistan igen. Men hon visste inte hur länge det skulle dröja. Eftersom hon även skulle få en ny bukspottkörtel krävdes det att organen skulle komma från en avliden donator.

– Även donatorn måste vara i bra fysisk form för att de ska genomföra transplantationen. Jag var inställd på att få vänta i minst ett år.

På valborg ringde telefonen – organen fanns

På valborgsmässoafton 2021 höll Jessica och hennes mamma på att ta hand om hennes hund Elsa, en olde english bulldogge, som blivit stucken av en geting.

Då ringde telefonen:

– Det var transplantationskoordinatorn som berättade att de nu hade organ till mig. Jag blev så chockad att det enda jag fick fram var ”Nej, jag kan inte. Min hund har blivit sjuk”.

Jessica minns med ett leende att det blev helt tyst i andra änden av linjen.

– Sedan sjönk det in vad han sagt och jag sa att jag givetvis skulle komma till Malmö så fort jag kunde.

samhälleAnn-Britt går längre än organdonation: "Min kropp ska komma till nytta efter min död"

Jessica var både förväntansfull och nervös under taxifärden till njur- och transplantationsavdelningen vid Skånes universitetssjukhus Malmö.

Där fick hon gå igenom flera undersökningar och röntgades innan hon fick veta att operationerna skulle genomföras morgonen därpå.

– Det var bara att vänta. Jag skrev mitt testamente om det skulle gå snett och så spelade jag in en videohälsning till mina syskonbarn och gudbarn på mobilen.

Dagen därpå rullades Jessica in på operationssalen strax efter lunch. Hon glömmer aldrig känslan hon hade i kroppen när hon vaknade upp tio timmar senare.

– Det var en helt annan känsla. Det var en lättnad i hela kroppen på något sätt.

Tappade fotfästet trots lyckad utgång

Efter tre veckor på sjukhus fick Jessica komma hem till sitt nya liv. Hon har drabbats av ett par komplikationer och tvingats tillbringa flera veckor på sjukhus, men i dag, drygt ett år efter dubbeltransplantationen, mår hon bra.

– Jag är friskförklarad från min diabetes rent medicinskt och mina komplikationer blir inte värre. Numera kan jag gå tre kilometer med en krycka.

Trots den lyckade transplantationen tappade Jessica, som hon själv utrycker det, fotfästet förra hösten.

– Sedan jag började på dialysen har jag haft ett mål, att bli transplanterad. Det var mitt enda fokus. I början var allt toppen, men framåt hösten kom tankar mer och mer på vad jag ska göra nu.

– Det gick upp för mig vad jag varit med om under hela min 21-åriga sjukvårdsresa. Tack och lov har jag haft fantastisk hjälp av min kurator och sakta, men säkert har jag kunnat börja sätta nya mål för livet.

I januari i år började Jessica åter arbeta 25 procent som arbetsterapeut. Redan i februari gick hon upp till halvtid och i maj börjar hon arbeta heltid.

– Jag är så enormt tacksam mot min donator som var tvungen att mista livet för att jag skulle kunna leva mitt.