Ewa utsattes för övergrepp både som barn och vuxen: ”Har tagit 20 år att få ett bra liv”
– Jag glömmer aldrig det som har hänt, men jag måste försöka leva vidare, säger hon.
Två receptbelagda mediciner tar Ewa varje dag. Hon vet inte när eller ens om hon kommer att kunna sluta ta dem. Men att de bara är två, och inte åtta som tidigare, ser hon som en seger.
– Medicinerna jag tog förut gjorde mig överviktig och jag kände nästan att jag blev sjuk av dem. Jag har jobbat väldigt hårt för att kunna trappa ner, säger hon.
Utsattes för övergrepp som sjuåring
Ewas historia börjar i Polen, där hon föddes in i en dysfunktionell familj präglad av missbruk. Som treåring adopterades Ewa till ett gift par som bodde på en mindre ort i Sverige. Fyra år senare, när hon hade hunnit fylla sju år, började helvetet. Hennes föräldrar jobbade långa dagar och därför fick Ewa ibland vara hemma hos en annan familj som anlitades som barnvakt.
I den familjen bodde två pojkar, några år äldre än Ewa.
– Den ena pojken började snart utsätta mig för övergrepp. Han låste in mig och tvingade mig att ta av mig kläderna och titta i porrtidningar. Han tog på min kropp och tvingade till sig oralsex. Det var otroligt skrämmande, otäckt och obehagligt. Jag var väldigt rädd.
Vågade berätta för sin mamma efter flera år
Trots att Ewa mådde dåligt av det hon utsattes för vågade hon inte berätta om övergreppen för någon. Pojken som utsatte henne hotade henne med att något hemskt skulle hända om hon gjorde det. Men till slut, när Ewa hade fyllt tolv år, tog hon mod till sig och berättade för sin mamma.
– Jag upplevde att hon trodde på mig. En sak som kan vara svår för utomstående att förstå är att om man blir utsatt reagerar vårt psyke antingen med kamp- och flyktbeteende eller så blir man handlingsförlamad. Man önskar att man kunde skrika, sparka och springa därifrån. Men det fungerar inte alltid så.
Att göra en polisanmälan var det aldrig fråga om då, i början av 1990-talet. Ewas mamma sa bara att hon aldrig behövde gå hem till den familjen igen, och det gjorde hon heller aldrig.
Kraschade totalt och gick in i djup depression
Ewa försökte leva på som vanligt efteråt. Hon gick i skola och ägnade sin fritid åt idrott, allt från gymnastik till fotboll och friidrott. Hon tog sig igenom gymnasiet och började efter studenten plugga på en folkhögskola. Tempot var högt – vid sidan av studierna hade hon både praktik och extrajobb. Det gick bra fram till en dag då det inte gjorde det längre.
Ewa kraschade.
– Jag blev väldigt sjuk. Jag fick en allvarlig depression som gjorde att kroppen slutade fungera. Jag blev sittande i rullstol och kunde varken gå eller prata.
Ewa fick avbryta sina studier och skrevs in för tvångsvård inom psykiatrin eftersom hon ansågs vara självmordsbenägen. Hon fick elchocksbehandling och tunga mediciner. Själv tror hon att övergreppen i barndomen spelade en viktig roll i att hon blev sjuk. Men det var inte hela förklaringen.
– I dag vet jag att jag var med om trauman även innan jag kom till Sverige. Min biologiska mamma hade problem med alkohol och blev väldigt elak mot oss barn. Hon söp ihjäl sig sen. Jag tror också att mycket av det mentala beror på arv och genetik, på faktorer utifrån och vilken sårbarhetsgrad vi har som människor. Jag har i vuxen ålder kämpat för att få traumapsykoterapi och det har hjälpt mig väldigt mycket i att förstå vad som hände.
Våldtagen under en permission
Under en permission från psykiatrin fick Ewa komma hem till den lägenhet hon då hyrde. Ewa berättar att hon var självdestruktiv och att hon hade tagit en stor mängd sömntabletter. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hon i det sårbara tillståndet skulle bli utsatt för ännu ett övergrepp.
Men så blev det.
– På kvällen klev en farbror in i min lägenhet och passade på att utsätta mig för en våldtäkt. Jag minns bara hur han låg ovanpå mig och efter det låg jag troligtvis medvetslös kvar i lägenheten. När jag vaknade på morgonen var jag naken, kall och blodig. Jag var så svag att jag knappt kunde stå på benen. Han visste mycket väl hur sjuk jag var, det syntes tydligt på mig då.
Tiden efteråt blev tung. Ewa fick ökad medicinering när hon kom tillbaka till avdelningen och den polisanmälan hon till sist orkade genomföra lades ner i brist på bevis. Gärningsmannen hördes aldrig ens av polisen.
Hit kan du som utsatts för sexuellt våld vända dig för hjälp
Har du eller någon du känner utsatts för sexuellt våld? Hit kan du vända dig för hjälp, stöd och rådgivning:
- I akuta situationer ska du alltid ringa 112. Polisen kan komma till dig, ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och se till att du får vård. Det är bra att polisanmäla ett sexualbrott så fort som möjligt, men det går också bra att göra det efteråt – även om det har gått lång tid sedan det hände.
- Organisationen Storasyster erbjuder stöd och hjälp till den som utsatts på flera olika sätt, bland annat via chat, stödsamtal, samtalsgrupper, juridiskt stöd och medföljning till vårdinrättning och myndigheter. Läs mer på Storasysters hemsida.
- Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.
- Föreningen Tillsammans erbjuder bland annat stödtelefon och stödgrupper till utsatta.
- På Brottsoffermyndighetens hemsida frivilligtsex.se finns kontaktuppgifter till en rad organisationer och myndigheter dit man som utsatt för sexuellt våld kan vända sig, såväl vuxna som minderåriga.
- Hos Vårdguiden 1177 finns ytterligare kontaktuppgifter och länkar till instanser som kan hjälpa och stötta offer för sexuellt våld.
Flyttade och försökte bygga upp sitt liv
Men på något vis kämpade sig Ewa vidare. Hon bestämde sig efter ett tag för att flytta till en annan stad för att komma bort från orten och lägenheten som påminde så mycket om våldtäkten.
– Jag kände att jag ville gå vidare. Men jag har fortsatt kämpa mot depressionen jag fick som 20-åring och har fått behandling under många år. Till sist fick jag beviljat att gå i traumapsykoterapi hos en privat behandlare och där gick jag i över tre år. Jag pendlade dit flera gånger i veckan, jag såg det som en viktig arbetsuppgift att ta mig dit. Där fick jag verktyg för att kunna hantera ångest och på sikt var målet att må bättre för att slippa täta inläggningar. Jag drömde om att bli självständig och få mitt liv tillbaka.
Utsattes ännu en gång för övergrepp
Och de senaste åren har Ewa kommit en bra bit på vägen mot det liv hon vill ha. Hon arbetstränar, går kurser och drömmer om att på sikt återuppta sina studier. Samtidigt vet hon att livet kan kastas omkull när man som minst anar det. För några år sedan blev Ewa återigen utsatt för en rad förnedrande övergrepp, initierade av en kvinna hon träffat på nätet.
– Jag vågade inte säga emot, jag var rädd att hon skulle döda mig.
Polisanmälan lades ner även den här gången
Även den här gången anmälde Ewa brottet hon utsatts för. Och ännu en gång fick hon veta att utredningen lagts ner. Men trots det fruktansvärda hon ännu en gång tvingats gå igenom har Ewa nu bestämt sig för att inte låta övergreppen ta över hennes liv och mående.
– Jag glömmer aldrig det som har hänt, men jag måste försöka leva vidare. Nu försöker jag säkra en bra framtid för mig själv. Vi får aldrig ge upp, det vill jag gärna passa på att säga. Vi måste ställa upp och hjälpa varandra, för vem som helst kan råka ut för saker. Varje människa har rätt att leva ett så bra liv som möjligt, vi är alla värdefulla.
Samtidigt är Ewa arg och bedrövad över de brott hon har utsatts för och över bristen på gehör hos polisen.
– Jag kommer aldrig att acceptera att människor begår så här vidriga brott. Det förstör så mycket för den utsatta och för den utsattas anhöriga också. Alla som har gjort det här mot mig har gått fria och kan fortsätta göra det mot andra. Men jag har i alla fall protesterat högt, jag har gjort det jag har kunnat i den situationen.
Uppmanar alla utsatta att våga berätta
Ewa försöker nu ta en dag i taget. Hon har hittat tillbaka till rörelseglädjen och ser till att motionera varje dag. För henne fungerar det lika bra som medicin och hon ser fram emot sina långpromenader och cykelturer. Hon hoppas att hennes historia ska kunna inspirera andra som går igenom tuffa perioder att ändå se det som är bra i livet och orka kämpa vidare. Precis som Ewa har gjort.
– Jag är tacksam så länge jag får må bra, har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har bra vänner och en fin familj, så jag är lyckligt lottad på det sättet. Det som har hänt går inte att få ogjort och jag har fått kämpa för mitt liv. Men jag brinner för saker i dag och vill få ett så bra liv som bara är möjligt.
Det viktigaste budskapet hon hoppas kunna förmedla till andra utsatta är att man inte ska vara rädd för att berätta om det.
– Jag uppmanar alla som utsatts eller utsätts för sexuella övergrepp att tala om det för en utomstående så fort som möjligt, för att få bäst hjälp och stöd. På så sätt kan man bryta den mest akuta situationen och förebygga värre skador framöver.
Organisationen Storasyster om upprepade övergrepp
Att utsättas för sexuella övergrepp upprepade gånger är inte ovanligt. Det finns en stark bild i samhället av att den som utsätts för sexuellt våld har sig själv att skylla, och att det också ligger på den som utsätts att undvika riskfyllda situationer för att inte bli utsatt igen.
Det säger Malin Junker Englund, KBT-terapeut på organisationen Storasyster vars syfte är att hjälpa personer som utsatts för sexuella övergrepp och att arbeta preventivt mot sexuellt våld i samhället.
– Det är så det allmänna samtalet ofta ser ut. Unga i dag växer fortfarande upp med föreställningen av att skulden ligger på den som utsätts för övergreppen – inte på den som utsätter, säger hon.
Viktigt hur vården uttrycker sig
Även inom vården kan det förekomma att utsatta bemöts på ett sätt som inte blir hjälpsamt för dem, säger Malin.
– En del av dem vi möter i vår stödverksamhet beskriver att de i kontakt med vården får en känsla av att de själva satt sig i risksituationer och därför har bidragit till sin egen utsatthet.
Men har vården den utgångspunkten – att den man möter utsätter sig själv för fara eller har ett riskfyllt beteende – kan diskussionen få ett allt för snävt fokus. I stället kan det vara hjälpsamt att få prata om att någon annan utnyttjat ens sårbara situation, menar Malin.
– Man behöver tänka igenom hur man uttrycker sig kring detta så att samtalet kan bli så bra och nyanserat som möjligt för personen. Den som har utsatts har ofta redan en känsla av att man har sig själv att skylla, och om den man möter då är slarvig med orden kan det bekräfta den känslan.
Duktiga på att leta upp och utnyttja sårbarhet
Malin anser att vi måste vända på perspektivet och börja prata om förövaren i stället. Det är alltid förövaren som har skulden i ett övergrepp.
– De här männen är ofta otroligt duktiga på att sniffa upp och hitta människor med en extra sårbarhet. Det behöver inte bara handla om tidigare övergrepp, utan kan bero på andra saker som gör en mer sårbar. Det kan handla om svåra händelser från barndomen – kanske har man tidigt i livet lärt sig att man är ingenting värd, att man inte förtjänar att någon är kärleksfull eller respekterar ens åsikter och gränser, och det utnyttjar förövarna.
Det här är ett vanligt förekommande fenomen också inom så kallad grooming, där förövare söker upp unga och ofta sårbara personer och skapar en relation för att sedan utnyttja den tilliten.
Viktigt att snabbt snappa upp varningstecken
För att förebygga att sårbara personer utnyttjas vilar ett stort ansvar på hela samhället, säger Malin.
– Det ligger ett ansvar på vuxenvärlden och stödinstanser att snappa upp signalerna tidigt, så att den negativa spiralen kan brytas. Övergrepp i barndomen kan till exempel vara oerhört svårt att prata om självmant och därför behöver omgivningen vara lyhörd och reagera på signaler som kan tyda på utsatthet.
Att få hjälp och stöd i att bearbeta det som hänt är ofta viktigt för dem som utsatts för sexualbrott. Med rätt stöd och hjälp går det att leva att bra liv trots tidigare trauman – och det måste ske på ett sätt som inte lägger skulden på den som utsatts.
– I samtalet om risker är det inte klokt att endast zooma in på hur man bäst kan skydda sig. Det är inte hjälpsamt i bearbetningsprocessen att den utsatta begränsar sitt liv i ett försök att inte bli utsatt igen - risken är att det istället förstärker rädsla och otrygghet och att livsutrymmet blir litet. Att prata om riskfaktorer på gruppnivå kan dock vara ett sätt att fånga upp extra sårbara personer och för att kunna jobba våldspreventivt.
Inte naivt att lita på människor och vilja vara nära
Malin understryker att det inte är något fel i att som tidigare utsatt våga gå in i en relation eller vilja känna närhet. Tvärtom är det något bra och eftersträvansvärt om det går i linje med hur personen vill leva sitt liv.
– Det är inte naivt att lita på andra människor, det är inte naivt att vilja ha sex eller närhet efter att man har varit utsatt. Den önskan är tvärtom fin och mänsklig. Problemet ligger alltså inte i att tro gott om andra människor eller längta efter närhet, utan problematiken ligger i att någon annan kanske utnyttjar den längtan i stället för att bli en trygg och positiv erfarenhet för personen.