Olga: Vårt nya husliv började med tragedi
Krister och jag har varit ett par sedan vi båda var 22 år. Vi gifte oss och fick två barn i början av 70-talet, Maria och Niklas. Jag var hemmamamma, som många andra var på den tiden, åtminstone i området där vi bodde.
Åren gick, barnen växte upp och jag började jobba på ett kontor tills jag fyllde 65 år, då jag gick i pension. Barnen flyttade hemifrån ungefär samtidigt båda två, Niklas fick jobb på ett elektronikföretag och Maria flyttade till en annan stad för att studera.
Helt plötsligt gick vi där själva, jag och Krister, och det kändes väldigt tomt i huset. Vi pratade lite om att skaffa en hund eller en katt, men det blev aldrig riktigt av. Vi pysslade mycket med trädgården och den blev i det närmaste pedantiskt skött.
Efter ett tag började vi prata om vår gamla dröm om att skaffa ett torp. Vi började söka direkt efter ett passande hus som inte låg alltför långt bort och en dag hittade vi vårt drömtorp, cirka sju mil från vårt hem.
Det låg mitt inne i skogen med en härlig trädgård full med bärbuskar och fruktträd. En gammal jordkällare fanns där också.
Jag minns när huset hade blivit vårt och jag satte nyckeln i låset för första gången, det var en härlig känsla.
För två år sedan körde vi ut till torpet en tidig kväll i mars. Det var regnigt och eländigt väder och när vi var hundra meter från torpet, smällde det till i bilen. Vi hajade till båda två och tvärstannade och undrade oroligt vad det var vi kört på. Något djur misstänkte vi.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Mycket riktigt. Framför bilen låg en katt och det gick inte att ta miste på att den var död. Jag började att gråta och Krister bar upp katten i en filt och la den försiktigt i baksätet. Vi ville ta med den till torpet för att se om vi kunde hitta någon märkning eller liknande, det kunde vi inte se där i mörkret och regnet.
När vi kom fram till torpet såg vi att katten var i ett eländigt skick, smutsig och mager och utan halsband eller märkning. Vi konstaterade att det förmodligen var en förvildad katt.
Tidigt nästa morgon gick Krister ut för göra en grav till katten. När han var i uthuset där spaden fanns hörde han ett ynkligt ljud från baksidan av boden. Gömd bakom en hög med gamla brädor hittade han två små kattungar. En av dem var alldeles livlös och när han lyfte upp den såg han att den var död.
Den andra katten försökte fräsa och klösas lite, men till slut kunde han ta den i famnen och gå in till mig.
Vi kom fram till att det antagligen var kattmamman som vi kört på. Vi visste direkt att vi var tvungna att ta hand om det lilla livet, det var vår plikt tyckte vi, eftersom vi hade kört på mamman. Vi satte oss i bilen med katten och åkte till veterinären inne i stan. Där fick vi råd om hur vi ska ta hand om den.
Vi skulle mata den med nappflaska några veckor och sen gradvis övergå till annan mat. Veterinären uppskattade åldern till cirka tre veckor och sa att det var en honkatt.
Vi åkte hem och begravde kattmamman och den döda kattungen. Det var jobbigt och tårarna rann. Det var så sorgligt allting.
Nu hade vi en liten hjälplös kattunge att ta hand om. Vi döpte henne till Elsa och i början var det fullt upp med matning, för hon var en hungrig liten krabat. Hon fann sig snabbt väl tillrätta, det märktes att hon sökte närhet och kärlek och ville gärna vila i någon av våra famnar.
Elsa är en vuxen katt nu, hon är lekfull och nyfiken och en riktig kelgris, som ligger hos oss i soffan på kvällarna och i sängen på nätterna.
Huset känns inte lika tomt längre och vi älskar henne så otroligt mycket. Jag vet inte vad vi skulle göra utan vår kära lilla Elsa.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]