Lotta: Katterna fick mig att separera
När min moster Alice frågade om jag kunde passa hennes katter medan hon låg på sjukhus hade jag mest lust att säga nej.
För det första hade jag aldrig tyckt om katter. Och Alice hade fyra. Bara tanken på stanken från kattlådan…
För det andra var min kärleksrelation i kris.
Två veckor tidigare hade jag upptäckt att min pojkvän hade träffat en annan i flera månader. Även om han hävdade att det var slut, var stämningen i vår lägenhet nära fryspunkten och jag visste inte vad jag skulle göra.
Till slut kom jag fram till att det kanske skulle vara skönt att komma hemifrån. Moster Alice hade inte så många andra och jag hade varit på många härliga skollov hos henne som barn. Jag kände att jag var skyldig henne detta. Det var lyckligtvis inget allvarligt hon skulle opereras för och hon var faktiskt mer bekymrad för sina katter än för sig själv.
Så efter att jag hade lämnat av henne på sjukhuset, åkte jag hem till hennes hus. Katterna kom och jamade så fort jag klev innanför dörren. Jag skyndade mig att ge dem mat och vatten så att de inte skulle stryka sig mot mina ben och håra ner mina nya, svarta byxor. Så lastade jag in.
Resten av dagen gick åt till att röja upp lite och försöka undvika att fundera på att jag snart måste tömma kattlådan. Tankarna kretsade hela tiden kring vad min pojkvän hade berättat om den andra tjejen och jag var ömsom rasande över hans svek, ömsom livrädd att han skulle lämna mig. Katterna måste ha känt att jag var labil.
Nästa dag tog jag mig samman och tömde kattlådan innan jag åkte till jobbet. Jag var på dåligt humör och inte blev det bättre av att jag hade vaknat med katter i sängen. Jag tyckte redan att jag hade katthår på kläderna. På natten hade jag drömt att jag såg min pojkvän med fyra andra kvinnor.
När jag kom hem kände jag mig övervakad.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Katterna hade uppenbarligen gjort en arbetsfördelning så de två yngsta sprang mig konstant i hälarna medan de två äldre satt ett par meter bort och bara stirrade på mig. Jag tyckte att jag såg deras fördömande ögon i nacken när jag åt några av Alice småkakor.
Nyheten om att min mosters operation hade gått bra hjälpte upp humöret lite. Kanske för att jag kände att det fanns ett slut på det, började jag studera katterna både inomhus och ute. De var alla grårandiga och de två yngsta var en hane och en hona, medan de två äldsta var honor.
Flockens matriark var Madonna, min mosters favorit. Hon var inte speciellt stor, men de andra tre hade respekt för henne. Det var som om hon osade av självkänsla vad hon än gjorde. Speciellt Elvis, den unga hankatten, var mycket upptagen av att göra ett gott intryck på henne.
Det var kul att se och jag kände mig avundsjuk på Madonna som var så uppskattad. Min pojkvän hade inte ringt eller messat sedan jag kom hit.
När jag hade bott i huset i ett par dagar, satt jag en kväll och funderade i soffan. Jag följde automatiskt katterna med blicken och såg hur Elvis först smög sig upp insmickrande vid Madonna. Men så lommade han över till den yngre honkatten och började charma henne i stället.
Madonna följde honom bara med en kylig blick.
När han kom tillbaka till henne efter en stund, mycket nöjd, lappade hon genast till honom med tassen. Elvis förskräckta vrål fick mig att skratta högt för första gången på flera dagar.
Plötsligt slog det mig: Jag borde reagera lite mer som Madonna. I stället hade jag gråtit och tiggt min pojkvän om att stanna. Trots att jag inte alls litade på honom längre.
Att Madonna plötsligt hoppade upp i knäet på mig kändes som en bekräftelse på mina tankar. Jag kände hennes spinnande som en liten motor och innan jag hann ångra mig ringde jag min pojkvän och sa att jag inte tänkte komma hem igen.
Så nu är jag singel. I gengäld har jag vunnit tillbaka min självrespekt.
Moster Alice blev glad när jag frågade om jag fick bo kvar ett tag och hjälpa henne. Det var fint att ha varandra i en tid när båda hade det lite svårt och jag känner att vi har kommit närmare varandra.
Det blev fem mysiga veckor med kortspel, deckare på tv och gemensam matlagning. Nästa vecka flyttar jag till en egen lägenhet och även om jag aldrig hade trott det, kommer jag att sakna mina nya kattvänner.
Alice har sagt att jag kan få en av Madonnas ungar nästa gång. Om det är en liten hona med mycket ”girl power” kan jag faktiskt tänka mig det.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]