Gunnel: Ensamheten blev tyngre än jag trott
När jag och Bengt skildes efter mer än 30 års äktenskap var det både en lättnad och en sorg.
I början var vi fullt upptagna med att sälja vårt gemensamma hus och hitta var sin ny bostad. Bengt skaffade sig en bostadsrättslägenhet och själv köpte jag ett radhus.
Via samfällighets-föreningen i radhusområdet sköts vissa saker gemensamt och det tyckte jag kändes tryggt och bra. Sedan hade jag kanske inte några större förhoppningar på gemenskapen i övrigt, och det visade sig mycket riktigt att var och en mest höll sig till sitt.
Jag kände mina närmaste grannar till namnet, men bortsett från den årliga samfällighetsstämman så blev det bara att vi hälsade på varandra som hastigast när vi möttes i förbifarten.
Corona isolerade mig
Att det förhöll sig så hade jag inga problem med. På min arbetsplats, ett administrativt jobb inom kommunen, hade jag hade jag en rad trevliga kollegor, och på fikarasterna pratade vi om både det ena och det andra. Dessutom umgicks jag mycket med två jämnåriga väninnor som också var ensamstående.
Något år före pensionen fick jag diagnosen diabetes. Bortsett från en omläggning av kosten och mitt dagliga insulin ändrades ändå inte min vardag nämnvärt.
Jag blev kvar på kommunen ända tills jag året då jag fyllde 67, och den sista månaden skolade jag in min efterträdare. Sedan väntade ett par goda år då det blev en del resor med väninnorna.
Och min 70-årsdag nu i mars skulle vi ha firat i Rom, men coronakrisen kom emellan.
Jag insåg ganska snabbt att jag var en av dem som borde isolera sig. Jag tillhörde ju riskgruppen, både vad gällde åldern och min diabetes.
När jag ändå måste isolera mig hörde jag av mig till min gamla arbetsplats och frågade om de hade behov av någon extrapersonal på distans.
Det hade de faktiskt. Eftersom de fått en del att hantera i coronakrisens spår kunde ge mig ett uppdrag på fem timmar i veckan under våren.
Jag ville inte riskera något och var beredd på att behöva isolera mig ett bra tag. Mitt lilla uppdrag för min gamla arbetsgivare blev en liten ventil till världen.
Samtidigt var det ju inte så många timmar det handlade om, och det blev ju inte heller den sociala gemenskap som vi haft tidigare. I övrigt var dagarna långa och ensamma.
Saknade att krama dottern
Min dotter har skött mina inköp och ställt kassarna på trappan utanför min dörr. Hon arbetar på en förskola i ett område där det varit en del invånare som haft covid-19, och hon har varit rädd för att själv ovetande bära på smitta som hon kunde dra hem till mig.
Det blev hemskt att bara se min dotter genom fönstret och inte kunna krama om henne som vanligt.
Jag hoppades att hon inte skulle se tårarna i mina ögon när vi vinkade till varandra medan jag kämpade fram ett leende.
Jag trodde att jag lärt mig att leva själv, men nu blev ensamheten mycket tyngre än jag någonsin trott. Jag längtade desperat efter mänsklig kontakt, bara att få röra vid en annan människa.
En av gångerna som min dotter kom med varor öppnade jag dörren och gick ut för att möta henne trots allt. Men hon höjde direkt handen avvärjande och sa:− Nej, mamma! Håll dig ifrån mig, vi ska inte ta några risker!
− Jamen, sa jag och försökte svälja undan klumpen i halsen, jag ville bara säga tack för besväret, för att du handlade åt mig.
− Fattas bara, sa hon, det är väl klart att jag gör det.
Sedan la hon till:
– Det är bara så irriterande att du inte kan vara på Facetime. Men kanske kan Vilma komma förbi och visa dig hur man gör.
− Vilma får väl inte heller komma in? invände jag och kände återigen hur mycket jag saknade mitt barnbarn.
− Det är ju faktiskt inte något svårt och hon kan säkert stå utanför och visa dig, sa min dotter.
Lärde mig ny teknik som Facetime
Jag använde mig ju av dator i jobbet, och skickade mejl fram och tillbaka och så. Men det där med Facetime och Skype hade aldrig intresserat mig.
Jag träffade ju ändå regelbundet både familj och väninnor, så jag har inte känt något behov.
Den kvällen kunde jag inte ens koncentrera mig på teven. Jag bara satt och höll armarna runt mig själv och kämpade mot mina mörkaste tankar.
Dagen därpå stod Vilma på terassen utanför. Hon ringde först och sa att jag skulle hålla mig inomhus.
Hon höll upp sin iPad mot fönstret så att jag kunde se och sedan visade hon hur jag skulle göra för att få tillgång till de olika tjänsterna.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag följde hennes tålmodiga instruktioner – och det fungerade!
– Nu provar vi att prata med varandra på Facetime, sa Vilma i telefonen, och även om jag föredrog att ha mitt 16-åriga barnbarn på andra sidan fönsterrutan, så var det ändå fantastiskt att se hennes glada ansikte dyka upp på min skärm.
När Vilma försäkrat sig om att jag hade koll på tekniken sa hon att hon skulle kontakta mig igen när hon kom hem.
Sedan gick hon fram till fönstret och la sin hand mot rutan. Där inifrån la jag min hand mot hennes, och ingen av oss kunde hålla tårarna tillbaka.
Sedan gick hon och jag kände åter hur tung ensamheten blev.
– Nej, nu ska du ta dig samman, sa jag rakt ut i luften till mig själv. Och jag tvingade mig att tänka på allt underbart som finns i världen, som nu kämpade mot en osynlig men livsfarlig fiende.
Jag är ju långtifrån den enda som isolerat sig, och varje dag får jag bevis på att jag ändå har mina vänner och min härliga familj. För mig blev det en vändpunkt att kunna se deras ansikten på datorskärmen, och samtidigt höra deras röster i mitt vardagsrum.
Jag känner mig lyckligt lottad i och med att jag kunde få en nödvändig tekniklektion av Vilma.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]