JoAnn bytte Stockholm mot Gotland: Öfolk är lite galna och jag gillar det
Som 25-åring lekte JoAnn Kneedler med tanken om att ha ett litet hus ute på landet, men tyckte samtidigt att livet i stan hade så mycket att erbjuda.
– Det fanns så mycket att göra och titta på; utställningar och krogar, musik som ska höras och öl som ska drickas. Att jag skulle bo ensam på landet med två katter och driva en krog, nej, det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Stadsbönan som bott i städer som Berlin, Brighton, London och Stockholm trivdes med stöket i stan. Hon märkte inte hur uppe i varv hon var förrän hon hade flyttat till Gotland. Där fanns inga tunnelbanor att jaga för att tjäna några minuter.
– Minuter som man ändå inte gör av med… Det är så löjligt att man springer nedför trapporna till perrongen. Jag förstod inte att jag levde i den stressen förrän jag kom hit. Det kan vara stressigt att jobba här, absolut, men det är en annan sorts stress.
Hon minns när hon åkte över till fastlandet första gången efter flytten.
– Jag åkte till Stockholm och blev helt panikslagen. ”Nämen gud vad mycket folk! Tunnelbana och kaos!” Det var nästan läskigt och då har jag ändå bott i Stockholm i tio år. Jag är verkligen storstadsvan, men nej, det var för mycket. Hela mitt jag kände att jag vill hem till Gotland!
Lämnade Stockholmsförorten Farsta för Gotland
Första Gotlandsbesöket ägde rum 2015 och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var dock inte tal om att flytta dit, utan livet pågick i Stockholm. Hon bodde i Farsta och tog tunnelbanan in till Södermalm där hon drev ett kafé med några vänner. I unga år utbildade JoAnn sig till fotograf i England och dessutom älskar hon att måla, och dessa kreativa ådror fick hon utlopp för på Söder där hon också hade en ateljé med galleriverksamhet.
Sommaren 2017 återvände JoAnn till Gotland och semestrade med vänner.
– Vi satt och drack öl i en lada, som man gör, säger hon med ett skratt.
– Och man får ju många roliga idéer när man dricker öl i en lada, så det blev snack om att jag skulle starta café i Burs – jag visste inte ens var det låg!
Tillbaka i Stockholm rullade vardagen på och även om JoAnn trivdes med tillvaron låg tanken på att göra något helt annat och gnagde i bakhuvudet. Ända sedan hon jobbade på Samsö i Danmark har hon drömt om att öppna eget på en ö. Hon tycker att förutsättningarna är ganska lika även om Samsö är betydligt mindre än Gotland.
– Det är samma lugn på vintern och lika galet på sommaren. Jag älskar känslan av att alla ö-bor sitter i samma båt. Även om man är väldigt olik sina grannar, gäster eller kollegor så måste man hålla ihop på något vänster. Man måste acceptera att man är olika. Sedan finns det en viss galenskap i öfolk, vilket jag gillar.
Fakta. JoAnn Kneedler
Ålder: 43 år.
Familj: Singel – med två katter.
Bor: I Burs på Gotland.
Även bott i: Danmark, England och Tyskland.
Gör: Krögare, fotograf, konstnär.
Huset i Burs förde en slumrande tillvaro. Det som en gång varit ett populärt hak hade varit stängt i många år och fastighetsägarna hade inte möjlighet att driva verksamhet. Istället övertalade de JoAnn att åka dit med sin sambo för att kolla in lokalen.
– Vi fick ”the grand tour” och på hemvägen var jag fylld av lust och energi. Jag var jätteglad och bara kände att ”Åh, det här måste jag göra!” Tyvärr var min sambo mindre glad, så vi gjorde slut helt enkelt. Jag tog mitt pick och pack och drog hit!
Det kom en krog emellan er?
– Ja! Ärligt talat var det nog dags att bryta upp. Vi hade varit ihop i tio år och nu ville vi helt olika saker. Han ville inte flytta till Gotland men det ville jag. Vi är dock fortfarande goda vänner.
Trots att hon är född i Stockholm har hon inte bott i Sverige särskilt mycket. När JoAnn var åtta år flyttade hon till Århus med sin mamma och syster, pappan var kvar i Stockholm.
Just nu är JoAnn singel, men hon bor inte helt själv.
– Jag har två galna katter! Det här med barn, nej, det blev inte av. Ibland tror jag att man hamnar i nån sorts förhållande som man inte …
JoAnn tar ett eftertänksamt andetag innan hon fortsätter:
– Förhållandet drog ut på tiden. Plötsligt är man 35 och funderar på barn, men undrar samtidigt om man ska göra slut…
– Ja, den berömda klockan tickar liksom. Vi var inte på nåt bra ställe, men jag tror att ingen av oss vågade lämna den andra. Istället var man liksom kvar i det där, och tänkte ”Ska jag göra slut och hitta nån annan att skaffa barn med?” Det var ju också läskigt!
– Sen tror jag att det bara rann ut i sanden. Vi gjorde slut när jag 39. Då hade jag det här stället och insåg att ”Jag måste inte få barn. Det är okej”. Det har väl varit både en sorg och en process som jag gått igenom, men nu känns det bra. Jag har min bistro, jag är ”at peace”. Det är verkligen jätteskönt.
Öppnade Bistro Burs på Gotland
Det var i samband med 40-årsdagen häromåret som nånting släppte, rent mentalt.
– Det var helt galet! Jag hade jobbat jättemycket och hade självklart en oro över hur det skulle gå, men samtidigt tänkte jag: ”Det här är mitt ställe och det får bära eller brista. Om folk inte tycker om det, ja, då funkar det inte helt enkelt. Men det verkar funka och folk tycker om mig.
Nu när JoAnn vet att hon inte ska ha barn upplever hon inte singellivet som en stress.
– Jag vill vara med någon jag har det trevligt med, och man behöver inte sätta ord på vad det är. Det behövs inga etiketter bara man trivs ihop. Det här med att bo själv är ju helt fantastiskt! Ingen kan säga nåt om det står lite disk framme eller om man inte bäddat sängen. Varför är folk inte mer särbos?
Sommaren 2019 invigde hon Bistro Burs. Öppningsdagen hade föregåtts av ett intensivt halvår där hon renoverat lokalen, köpt inredning, skaffat alla tillstånd och bekantat sig med sockenborna.
– Det är väl klart att folk undrade vad det var för en stockholmare som dykt upp, men när jag kom hit togs jag emot med öppna armar. Folk har varit öppenhjärtiga och ställt upp och hjälpt mig på ett sätt som jag inte upplevt någon annanstans, dessutom fick jag ovärderligt stöd av mina vänner.
Det var bara ett par dagar före hennes 40-årsdag när hon slog upp portarna till krogen, och JoAnns nerver var på helspänn.
– Jag var nervös för hur det skulle gå. Krogen ligger ju inte i Visby utan långt ute på landet. Det bor 300 personer i Burs! Men jag tänkte att vi kör en sommar och ser hur det går.
Gjuta betong, plantera blommor och bygga trädäck
Den första sommaren gick strålande och JoAnn beslutade sig för att stanna kvar. Det som var tänkt som ett sommarjobb blev plötsligt en livsstil, krögare i glesbygd. För att hålla ned kostnaderna testade hon att jobba ensam under lågsäsong.
– Jag både kockade, serverade, städade och diskade. Ärligt talat förstår jag inte hur jag klarade av det där, men jag måste ha varit på nån slags adrenalinkick deluxe! Alla lokala gäster hade både förståelse och stort tålamod när jag förklarade läget: ”Det är bara jag som jobbar – maten som ni beställt kommer, men jag vet inte när…” skrattar JoAnn och berättar att ibland ryckte sockenborna ut och hjälpte till med disken.
JoAnn berättar om hur hon bjudit in grannarna till fixardagar av olika slag. Hon insåg tidigt att även om hon har enormt med energi så räcker inte hennes två armar till när det ska monteras hyllor, olja trämöbler, gjuta betong, bygga trädäck och plantera blommor.
– Det enda jag kan erbjuda är min tacksamhet samt bjuda på middag. Jag visste inte om någon skulle dyka upp överhuvudtaget första gången jag efterlyste hjälp, men det kom massor av folk! Den första fixardagen var helt underbar, precis som alla fixardagar efter det.
Jobbade som diskare i Köpenhamn
Varje gång kommer det cirka 20–25 personer. JoAnn blir rörd när hon tänker på det.
– De är självklart måna om att bistron finns kvar, men de vet också att jag jobbar väldigt hårt. Det är inte så att jag klappar i händerna och säger ”kom och fixa det här för mig”. Jag måste ha lite hjälp, det går inte annars.
Den ursprungliga planen var att driva krogen i tio år.
– Det var mest för att ha nåt riktmärke. Man ska orka också. Jag älskar det jag gör, men det måste vara hållbart på så många olika sätt. Nu har jag kört på i fyra år och jag måste få in mer återhämtning.
Det ska gå ihop ekonomiskt också. Driva krog gör hon inte för att bli rik.
– Men jag har ju ett mycket härligare liv nu än vad jag hade i Stockholm, bättre livskvalité. Det är absolut värt slitet och jag är så glad att jag landade här, med de människorna som finns här, den fina gemenskapen och all hjälp jag fått.
JoAnn nosade på krogbranschen redan som 14-åring då hon jobbade som diskare på en restaurang i Danmark. Sedan dess har krogsvängen varit en pålitlig födkrok genom livet och hon har även jobbat på krogar i Tyskland och England.
Bistro Burs är som ett slags vardagsrum. Det finns inget koncept utan hit kommer man för att trivas.
– Folk får ta mig som jag är och det gäller både bistron och privatlivet. Jag har kommit fram till att jag tycker om mig själv. Om folk inte gillar mig eller bistron får de gå nån annanstans.