Tanken på att förlora Marc har slagit henne, men aldrig fått fäste. För hennes hjärta har alltid tvingat bort tanken.

Det har hon också berättat för Marc. Precis som han känner till den hemska mardröm hon hade om hans begravning. För Monica har valt att vara ärlig, vilket innebär att hon också är öppen med alla ”förbjudna” tankar. Marc lyssnar och säger att det ska nog ordna sig. Hans lugna och positiva personlighet har alltid lyckats lyfta henne, så hon har kunnat ta sig upp till ytan igen och finnas till där hon vet att hon behövs och hör hemma. Hos Marc.

Blev yr och krampade

28-åriga Monica Trebbien Bauer bor i danska Køge och är gift med jämnårige Marc, som hade cancer i fyra år innan han förrförra hösten blev konstaterad cancerfri. Deras relation inleddes för sex år sedan, med stora gemensamma drömmar om barn, hus och resor, som knappt fick möjlighet att ens börja knoppas innan det unga kärleksparet fick gå en helt annan framtid till mötes.

På en sommarresa i Prag tillsammans med Monicas familj år 2018 började Marc plötsligt att må dåligt. Han blev yr och började krampa i armar och ben. Det var varmt, så Marc drog själv slutsatsen att han nog bara vara uttorkad.

Resan fortsatte, men när de kom hem så var det Monica som till slut fick tvinga Marc att gå till en läkare. Men det hann han aldrig, innan Monica en dag blev uppringd av Marcs chef.

På väg in i sin firmabil hade Marc börjat krampa och blivit medvetslös en kort stund. Monica mötte upp Marc på sjukhuset, bekymrad men inte på något sätt förberedd på läkarens ord. Tumör i hjärnan, cancerbehandling, operation.

Vaknade efter operationen med lama ben

Mycket har Monica glömt – eller förträngt – för det har varit så många allvarliga samtal sedan dess att allt är en enda röra av känslomässig maktlöshet och kaos för henne.

Monica har haft ett konstant tryck över bröstet fram tills svaret från en kontrollröntgen kom. Och hon har kämpat med sin ilska över frustrationen att just hennes Marc blev allvarligt sjuk i cancer.

En vecka efter att hjärntumören upptäcktes opererades Marc och vaknade sedan upp med såväl ett stort operationssår på huvudet, och beskedet att det inte hade varit någon tumör. Å andra sidan var han lam i benen.

– Vi var lättade. Men det var också rätt underligt, för då hade ju operationen inte varit nödvändig. Och det var ju ingen ofarlig operation, det kunde ha gått väldigt fel, säger Monica.

Läkarna var överraskade över den saknade tumören och skickade proverna utomlands. Förklaringen måste ha varit att det handlade om en cysta. Monica och Marc ställde in sig på att det var så. Marc hade haft tur, och inom loppet av ett par månader hade han lärt sig att gå igen. Men bara ett halvår senare blev Marc sjuk igen.

Lymfkörtelcancer och leukemi

Marc upptäckte ett par svullna lymfkörtlar på halsen, som hans husläkare först förklarade med att han var förkyld. När Marc senare fick en tydlig knöl på nyckelbenet fanns det dock inget tvivel kvar, heller hos läkaren. Marc hade lymfkörtelcancer.

Läkarna lugnade dem, för det fanns bra behandlingsmöjligheter, och för att vara helt säkra så ville de också skanna Marc på andra ställen i kroppen. Då undersökte de hans benmärg, och ett prov visade att han hade akut leukemi.

– Då förändrades ju allt, för det är mycket allvarligare än lymfkörtelcancer. De ringde till oss på en lördag och bad oss att komma in på söndagen med våra familjer. Så vi visste att det var väldigt allvarligt, säger Monica.

På måndagen började cellgiftsbehandlingen, och eftersom leukemin upptäcktes tidigt så var behandlingen effektiv. Efter en första dos med cellgifter var allt borta och har varit det sedan dess.

Lymfkörtelcancern var dock inte borta, men efter olika sorters cellgiftsbehandling, 22 strålbehandlingar och en operation för ett ta bort en cysta i levern, så fick de bukt även med den. Utöver det behövde Marc få ny benmärg, som hans bror utan tvekan donerade då han matchade med 99 procent.

Något var fel med ena ögat

Sedan dess har Marc fått ännu en omgång benmärg från sin bror, eftersom han har haft återfall av lymfkörtelcancer i hjärnan. Marc hade precis börjat jobba som skyltmontör i hopp om att få en normal tillvaro utan cytostatika, otaliga inläggningar och allvarliga läkarsamtal.

– Jag kunde se direkt när han kom hem från jobbet en dag att det var något fel med hans ena öga. Det stirrade på ett märkligt sätt. Marc avfärdade det, för vi visste ju båda två att om jag ringde till sjukhuset så skulle vi bli tvungna att åka in. Jag klarade nästan inte av det. Jag kan inte beskriva hur mycket jag hatar bilturen in till sjukhuset. Men jag var ju tvungen att ringa, säger Monica.

Hon fick rätt. De skulle komma in, och skickades sedan hem med beskedet att den cancer i hjärnan som Marc kämpat mot ett halvår tidigare, hade kommit tillbaka.

– Det kändes så orättvist. Att se Marc vara rädd och det fanns inget som jag kunde göra. Jag kunde bara finnas där, förklarar Monica, som samtidigt insåg att hon knappt hade ork att finnas där för sig själv längre.

Därför blev hon beviljad närståendepenning och möjligheten att finnas där till 100 procent för Marc, vilket gav paret ett välbehövt lugn.

– Det värsta för mig under hela den här sjukdomsperioden har varit när jag inte kunnat vara där för honom, eftersom jag så klart också behövde sköta mitt arbete. Vid ett tillfälle fick han ångest och kunde inte vara ensam, och då var det hemskt att lämna honom. Som tur är har vi haft våra familjer, och jag har haft en bra chef och förstående kollegor, säger Monica och tillägger att de också har bott hos hennes föräldrar under en tung period, när de hade behov extra stöttning.

Drömmer om att skaffa barn

Monica har nu återgått till sitt arbete som undersköterska inom hemsjukvården, och Marc är på god väg att landa igen efter flera års sjukdom. Det behöver de göra båda två, landa igen. Inte minst som par efter att livet satts på paus medan vissa av deras vänners liv har utökats med barn. En dröm, som försiktigt spirar hos Monica och Marc igen.

– Vi måste bara bearbeta en del saker först, innan vi skaffar barn. Vi måste lära oss att vara tillsammans som ett par igen och hitta lunket i vardagen, utan att det styrs av vården. Vi är inte detsamma som förut, och vi har blivit smärtsamt medvetna om hur skört livet är, men också om hur mycket vi betyder för varandra. Vi har haft så mycket motgångar, men det har inte fått mig att älska Marc mindre. Tvärtom. Tidigare tänkte jag att cancer, det dör man av. Det tänker jag inte längre, säger Monica.

Alla videoklipp av Leukemi

Lilla Alice föddes med cancer – var täckt av blåmärken