Lill-Babs om barnens uppväxt: ”Dåligt samvete”
I säsongspremiären av Anders knackar på besöker programledaren Anders Öfvergård artisten Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Han hjälper henne med olika projekt som behöver åtgärdas i huset i Järvsö, och de två hinner också prata en del om Lill-Babs liv.
Lill-Babs blev gravid redan som 16-åring. När dottern Monica föddes blev det rabalder, men Lill-Babs hade ett stort stöd hemifrån.
– Mamma fanns där, hon hjälpte mig. Jag åkte tillbaka till Stockholm efter att jag hade fått henne, för jag hade gett mig sjutton på att jag skulle visa att jag ville vara i den här branschen, säger hon i programmet.
Se också: Anders knackar på hos Ander och Kerstin Lundin
Växte upp med sin mormor
Lill-Babs blev snabbt den som försörjde hela familjen, inklusive mamma Brita och bröderna. Brita blev därför en central person för barnen under deras uppväxt.
– Mormor bestämde ganska tidigt att hon skulle vara den som tog hand om oss så att mamma kunde jobba. Så mormor har ibland kanske varit mer mamma till mig än vad mamma har varit. Det var ju hon som alltid fanns där, säger Monica Svensson i Anders knackar på.
Led av dåligt samvete
Medan hennes barn bodde hos sin mormor var Lill-Babs ute och turnerade. Sedan genombrottet på 1950-talet har hon i princip aldrig haft ett uppehåll, och trots att hon snart fyller 80 år har hon inte slagit av nämnvärt på tempot.
Men framgångarna har också gjort att hon inte har haft så mycket tid med sina döttrar som hon önskat.
– Jag hade dåligt samvete – jämt. Alltid. Jag gick alltid in på toaletten för där var jag ensam och där kunde jag gråta. Att inte räcka till, det har jag lidit av hela mitt liv. Sedan hade jag ju barnen med mig så ofta jag kunde.
Lill-Babs dotter: ”Klart jag har längtat”
Lill-Babs säger i programmet att hennes mamma fungerade som hela familjens ryggrad, och att hon är glad att hennes döttrar fick en så god relation till henne. Och dottern Monica intygar att hennes barndom var bra och fin trots att hennes mamma ofta befann sig långt borta.
– Det är klart att jag har längtat efter henne och tyckt att lite mer kunde hon väl vara hemma. Men nu är det inte så och jag har en trygghet i mig själv, i min mormor och i mina morbröder, säger hon.