Antikrundan: Här är furumöblerna
– som är värda tusenlappar!
– Det finns ganska mycket ute i stugorna som folk inte har någon aning om, säger Eva Seeman, expert i Antikrundan och på Bukowskis.
När Antikrundan besöker Nora är det, som vanligt, blandad kompott. En salig blandning av Dior-broscher och en uppspelt Knut Knutson som värderar ett golvur från 1700-talet. Det mesta som passerar revy är unika föremål med en egen historia och en egen värdering. Som till ett svärd inköpt i Etiopien 1963.
Mannen med furumöblerna är någonting annat. Han har tagit med sig bord och pallar ur ett möblemang han haft hemma. Möbler som antagligen finns i ännu fler svenska hem.
Experten Eva Seeman berättar att möblerna är ritade av Axel Einar Hjorth när han var ansvarig möbelarkitekt på Nordiska Kompaniet (NK). Så kallade sportstugemöbler med en tydlig målgrupp.
– De första ritades 1929. Folk hade fått råd att köpa sommarstugor och behövde möblera med något enkelt, säger Eva Seeman.
”En del har säkert eldats upp”
Kollektionerna fick namn efter semesterdestinationer: Utö, Lovö och Sandhamn till exempel. Ett fåtal sattes ihop av NK:s egna snickare och i de andra fallen så fick folk köpa ritningen där, ta med hem och be den lokale snickaren spika efter ritningen.
I bästa fall har snickaren antecknat på möbeln vilken ritning som använts. Det numret går sedan att jämföra med NK:s arkiv för proveniensens skull.
Möblerna sålde bra fram till 40-talet och lär finnas i en del svenska hem.
– Många gånger har de blivit stående i sommarhus och på vindar. De har kanske följt med i någon försäljning och en del har säkert eldats upp.
Idag bör man nog tänka sig för innan man slänger Hjorts möbler på majbrasan.
Mannen som besöker Antikrundan i Nora lär dock inte göra det i alla fall.
– De stolarna har gått för 5 000 kronor styck det senaste året och pallarna värderas till 30 000 kronor paret, säger Eva Seeman i programmet.
”Skämsstämpeln” borta
Marknaden för den här typen av svenska furumöbler har inte alltid varit het. För 15 år sedan var de kallare än isglass. Men sedan hände något för tio år sedan.
– Det kom ett internationellt intresse. Det blev som pandoras ask. man undrade vad det var för tokfransar som var villiga att beta 100 000 för ett möblemang, berättar Eva Seeman.
”Tokfransarna” var i huvudsak fransmän och amerikaner. Numera har marknaden lagt sig något och klientelet har breddats. Det finns även svenska köpare till de klassiska möblerna.
Det handlar antagligen om en generationsfråga där de som växte upp med furubelamrade gillestugor avskyr möbeln medan yngre generationer inte hyser samma aversion. Snarare tvärtom.
– Det finns en generation nu som tycker det är jättehippt!
Har du "furuguld” hemma?
Men mycket tyder på att det finns mycket "furuguld" i förråd och på vindar som ägarna är omedvetna om.
Eva Seeman berättar om en man på en föreläsning för dryga 10 år sedan som kommenterade försäljningen av ett litet bord i furu.
Det lilla bordet hade då nyss klubbats för ca 60 000 kronor.
– Han berättade att han hade ett likadant hemma och att han haft fyra stolar till. Stolarna hade han eldat upp. Hans bord klubbades sedermera för drygt 100 000.
– Men det finns nog ganska mycket i stugorna som folk inte har en aning om.
Den nyfikne kan även hålla ögonen öppna efter Hjorts arvtagare på NK, Daniel Rosén. Även Rosén-möbler kan gå för tusenlappar på auktion.
– Men de är ofta lite snällare, lite gulligare i formerna, säger Eva Seeman.
