Koloniträdgårdsförbundet 100 år: Så fick idéerna fart
För 100 år sedan, 1921, gick kolonister runt om i Sverige samman och bildade det landsomfattande koloniträdgårdsförbundet. Då i det begynnande glada 1920-talet hade minnena från hungersnöden och världskriget börjat blekna och ute i många kommuner hade man börjat snegla på koloniområdena, behövdes de verkligen längre?
För att stötta varandra och på så sätt se till att koloniträdgårdarna skulle finnas kvar gick föreningar samman. Syftet var också att lära känna varandra och samarbeta i olika frågor.
Och även om de värsta krisåren var över och tiderna blivit bättre var behovet av koloniträdgårdsområden stort. Stadsbornas längtan efter grönska och egna grönsaker fanns kvar.
Första koloniträdgårdsföreningen i Sverige
Låt oss gå tillbaka till den svenska koloniträdgårdsrörelsens begynnelse, kring sekelskiftet 1900. Industrialiseringen i Sverige hade tagit fart på 1880-talet, människor flyttade från landsbygden in till städerna i jakt på jobb.
Städerna hann inte bygga bostäder i samma takt som folk flyttade in och många bodde trångt, dragigt, mörkt och fuktigt. Arbetsdagarna var långa och industrimiljön bullrig och smutsig. Arbetare och deras familjer, framförallt barnen, behövde en plats för återhämtning.
Behovet uppmärksammades på flera håll. I Göteborg och Malmö drev sammanslutningar av planterings- och försköningsföreningar frågan om att etablera koloniträdgårdsföreningar för stadsborna. Först ut var man i Malmö, där Malmö planterings- och försköningsförening anlade en publik park – Pildammsparken, och i dess utkant placerades Pildammsparkens koloniträdgårdsförening. Sveriges första koloniträdgårdsförening för allmänheten. Året var 1895.
Redan tidigare fanns odlingslotter och kolonilotter (alltså odlingslotter med stuga) i Sverige. På Långholmen i Stockholm anlades odlingslotter till fångvaktarna på fängelset redan på 1830-talet. Men dessa tidiga odlingslottsområden var oftast till för dem som arbetade på en särskild industri, eller som i det här fallet på fängelset.
I Göteborg och Gävle anlades de första områdena 1905. Gävles äldsta område Södra kolonin finns fortfarande kvar, medan Göteborgs äldsta, Burgårdskolonin, sedan länge gett plats åt bebyggelse. Området låg ungefär där Svenska mässan ligger nu.Koloniträdgårdsområdena anlades alltså i första hand för att arbetarfamiljerna skulle ha en plats för rekreation och vila. De publika parkerna anlades i samma syfte.
Anna Lindhagen: Svenska kolonirörelsens moder
En person som förtjänar särskild uppmärksamhet i sammanhanget är Anna Lindhagen, som var verksam i Stockholm i början av 1900-talet. Anna växte upp i en bildad medelklassmiljö. Hennes pappa, juristen Albert Lindhagen var under en period borgmästare i Stockholm, liksom brodern Carl Lindhagen. Och Anna själv satt i kommunfullmäktige, även innan kvinnorna fick rösträtt!
Man kan ana att det diskuterades politik och stadsbyggnad kring köksbordet därhemma. Anna Lindhagen utbildade sig till Rödakorssyster, men arbetade inte som det utan som barnavårdsinspektris på stadens Fattigvårdsnämnd. Hon besökte familjer som var så fattiga att de inte hade råd att köpa mat till sina barn, hittade fosterfamiljer som kunde ta hand om dessa barn, och följde sedan upp hur barnen hade det.
Anna såg hur barnen i staden hade det och hon led med dem. Under en resa till Köpenhamn 1903 besökte hon stadens koloniträdgårdsområden och förundrades.
Här lekte barnen på kolonilotterna medan mödrarna arbetade i köksträdgårdslanden. Och fäderna deltog, de satt inte på krogen och drack pilsner efter arbetsdagens slut. De var här, tillsammans med sina familjer. Dessa koloniträdgårdar ville hon ta till Stockholm.
Väl hemma igen lyckades hon övertyga om att få starta koloniträdgårdsföreningar. Hon arrenderade mark och startade Stockholms koloniträdgårdsförening. Det första området anlades 1904, men det äldsta bevarande är Söderbrunn, som anlades 1905.
Det som är speciellt med Anna Lindhagen är att hon var så driftig och hade en förmåga att starta, entusiasmera och driva olika projekt och föreningar. Förutom att starta Koloniträdgårdsförbundet var hon också med om att bilda bland annat Naturskyddsföreningen och Rädda barnen. Med pappa och bror som borgmästare och med sin egen tid i stadshuset och sitt stora samhällsengagemang kände hon också alla man behövde känna för att genomdriva stora projekt.
Inom några år hade hon därför lyckats starta koloniträdgårdsföreningar runtom i hela Stockholm. Vid sin sida i detta arbete hade hon bankkvinnan Anna Åbergsson, hon var den som höll ordning på ekonomin.
Kolonilotterna gav svenskarna mat efter världskrigen
Under första världskriget gick det inte längre att importera livsmedel som tidigare och två år av missväxt gjorde att stadsborna svalt. Runtom i landet var det nöd, ibland ledde det till hungerkravaller. De som hade kolonilotter var lyckligt lottade, de kunde odla sin egen mat. Och de odlade också – mycket yteffektivt. Varenda möjlig plätt odlades upp.
Särskilda potatislotter anlades också överallt i städerna och här fick stadsbor sig tilldelade en yta att odla mat på. Oftast odlades just potatis, dels för att den ger stor skörd och är mättande, men också för att den kan odlas på mark som inte är så näringsrik. Och sist men inte minst, för att potatis är lättodlad – alla stadsbor kunde ju inte konsten att odla.
När kriget var slut och tiderna bättre lades de flesta av dessa potatislotter igen, men inte alla. En hel del stadsbor hade fått smak på kolonilivet – att odla sin egen mat och ha en grön plats att vara på. Behovet av återhämtning kvarstod.
Och det var alltså nu, i början på 1920-talet man gick ihop och bildade det landsomfattande Koloniträdgårdsförbundet med Stockholms koloniträdgårdsförbund som grund. Anna Lindhagen drog sig tillbaka, hon tyckte nog att koloniträdgårdsrörelsen fått bra fart och klarade sig utan henne.
Genom åren har förbundet kämpat för koloniträdgårdsområdens bevarande. Ibland har man stoppat exploateringar, ofta har man sett till att koloniträdgårdsområden flyttats till en ny plats.
Under andra världskriget uppstod åter behovet av att odla egen mat i staden. Efter kriget, när tiderna blev bättre igen krympte grönsakslanden på kolonilotterna, men under gröna vågen på 1970-talet fick de ett nytt uppsving.
Periodvis har stadsbornas intresse för att ha en kolonilott varit svalt. Under 1980- och 1990-talet var köerna inte så långa och priserna inte särskilt höga. Men det har ändrat sig på senare år. En kolonilott med stuga i Göteborg kan i dag gå på ett par miljoner, och i Stockholm, som har ett särskilt kösystem, kan man få vänta 20 år på en kolonistuga. Och tyvärr anläggs väldigt få nya områden.
Så skaffar du kolonilott
Den som vill ha en odlingslott, med eller utan stuga, kan vända sig till sin kommun och höra om det finns lotter och hur man ställer sig i kö.På många håll i Sverige köps och säljs kolonistugor via mäklare, men i Stockholm används så kallat hembud, där värderare kommit fram till ett värde på stugan och växterna på lotten.
Detta värde blir sedan priset för kolonistugan.
De som erbjuds att köpa stugan är de som stått länge i intressekön. Varje område har sin egen kö. Efterfrågan i Stockholm är så hög att många föreningar har stängt sina köer eftersom de som ställer sig i kö nu troligen inte kommer att kunna få erbjudande om lott inom en rimlig tid.
Koloniträdgårdsförbundet idag
En partipolitiskt obunden sammanslutning av koloniträdgårdsföreningar, fritidsbyar och odlingslottsområden över hela landet. Omfattar totalt 229 föreningar och fler än 23000 kolonister.
Föreningens uppgifter är att:
- Stödja föreningarna och hävda kolonisternas intressen.
- Ge människor möjligheter till trädgårdsodling.
- Bevara och utveckla kunskapen om odling.
- Överföra trädgårdsintresset till yngre generationer.
- Främja gemenskap och uppmuntra till ansvar och hänsyn till natur och miljö.
Källa: Koloniträdgårdsförbundet
Vill du läsa mer om trädgård?
Följ Allers Trädgård på Facebook – klicka här
Följ Allers Trädgård på Instagram – klicka här