Ulrika plockar skräp på stränderna i Malaysia
En tupp hörs gala från trädgården. Det är grannens höns som är på en liten vandring, precis som vanligt hemma hos Ulrika Player som bor på ögruppen Langkawi, ett litet paradis som tillhör Malaysia. Är det inte höns och kor, så kan det vara vilda djur som vattenbufflar eller papegojor som hälsar på.
Hon förälskade sig i platsen under sitt första möte 1998 och det har hållit i sig sedan dess.
– Egentligen såg jag en bild från Malaysia på baksidan av ett resemagasin redan 1991 och började drömma om ett annat liv, säger Ulrika.
Hon var uppvuxen i Kinna, men lämnade så fort hon kunde. Havet lockade och hon hamnade på Hönö.
– Jag jobbade med IT-support, men till slut brände jag ut mig och bytte helt inriktning, berättar Ulrika.
Istället blev det hotellindustrin som lockade och hon jobbade i många år som nattportier.
– Jag levde det förväntade livet med hus, katt, Volvo, barn och man. Men kärleken dog och jag hade min dröm om Malaysia kvar.
Hon sparade pengar och reste själv till Langkawi 1998. Hon kom med båt ut till öarna och brast i gråt.
– Det kändes så rätt.
Sedan hyrde hon en motorcykel och åkte runt. Hon såg de berömda stränderna och slappnade av fullständigt. Hon hade jobbat så mycket och nu fann hon en ro, hon kände sig hemma. Efter tre veckor hade hon träffat nya vänner och det var med sorg hon reste tillbaka till Sverige.
– Jag började spara igen och drömde om nästa resa.
Men det skulle dröja till 2010 innan hon kom till Langkawi än en gång. Hon ville nämligen stanna länge.
– När jag kom dit blev jag erbjuden en anställning, men kunde inte ta det för jag skulle resa med min dotter, men det fick mig att fundera. Om det var så enkelt att få ett jobb kanske jag skulle kunna bo där permanent.
Samlade ihop ett kapital
När hon kom hem gick tankarna i spinn. Hon tog mängder med jobb för att tjäna pengar och tre år senare sålde hon av det mesta hon ägde. Nu hade hon ett startkapital.
– Jag reste strax innan min 51:e födelsedag och räknade med att mina pengar skulle räcka i åtminstone fem år i Langkawi. Då skulle jag kunna äta ute varje dag, men inte leva lyxigt, säger Ulrika.
Därefter skulle hon kunna gå i tidig pension.
– Jag lever väl på 4000 kronor i månaden inklusive lägenhet, motorcykel och allt annat.
Efter 90 dagar måste hon förlänga sitt visum och reser då utomlands under några dagar. På så sätt har hon fått se andra delar av Asien och det har blivit en rutin som inte känns speciellt jobbig. Thailand och Bali har varit några av resmålen.
– Jag har alltid sagt att om det inte fungerar så får jag väl resa hem igen.
Nu har Ulrika mest mötts av stöttande människor och hennes dotter har varit speciellt peppande. Hon kände att det skulle vara bra för hennes mamma.
Vad varken hon eller Ulrika däremot räknat med var allt som skulle hända under de följande åren. För efter att ha varit singel i tolv år så förälskade sig Ulrika i en malaysisk man efter två år på ön.
– De spelar mycket dart här och jag brukade hänga på en bar där de var flera som spelade. En gång i veckan kom den här killen och flörtade lite med mig. Han var väldigt snygg, skrattar hon.
Zan bjöd ut henne på en dejt och sedan blev de ett par. Problemet var bara att han var muslim och som muslim i Malaysia är det olagligt att vara ensam med en kvinna om man inte är gift.
– Vi lyckades hålla det hemligt till en början, men sedan anmälde en granne oss till religionspolisen, berättar Ulrika.
Blev hämtade av polis
En natt bankade de på hennes dörr när de var tillsammans, kom in och lyste på dem med ficklampor och sedan fördes de till polisstationen. Där blev de förhörda och Ulrika kände sig minst sagt kränkt.
– Som tur var svarade jag rätt på frågan – ”Did you make babies?” – gjorde ni barn, för det hade vi ju tekniskt sett inte gjort. Annars kunde det blivit två års fängelse. Nu blev det böter, säger hon.
Därefter fick Ulrika och Zan gifta sig snabbt för att undvika framtida problem.
Men livet på Langkawi har knappast enbart varit kärlek och lata dagar, efter en resa till Koh Lipe i Thailand fick nämligen Ulrika en idé.
– En dag när vi var på stranden såg jag folk som samlades och jag undrade vad de gjorde, berättar Ulrika.
Det visade sig att människorna plockade skräp och hon och en kompis hängde på. De höll på i sex timmar. Efteråt visste hon att hon ville föra över konceptet till Langkawi.
– Då sa de till mig att jag kunde starta det själv.
Trash hero heter programmet och organisationen har huvudkontor i Schweiz. Genom utbildning, aktivt plocka skräp och med mer långsiktiga projekt försöker man minska skräpberget överallt i världen, men framförallt i Asien.
– Igen tänkte jag – vad är det värsta som kan hända, om det inte fungerar får jag väl göra något annat.
Höll på att ge upp
Hon satte igång och organiserade clean-ups på stränderna och i början kom inte så många. Efter sex månader funderade hon på att sluta om det inte blev större respons. Men till slut fick hon draghjälp av en väninna som var ledare för en rotaryklubb och därmed fick flera företag upp ögonen för skräpplockarna.
– Vi blev sponsrade av hotell som bjöd på fri lunch efter arbetet och då kom det plötsligt fler som ville hjälpa till. Även sophanteringens ledning såg nyttan vi gjorde och stöttade oss. De skickade personal som hämtade påsarna med skräp vi plockat.
Samtidigt fick Ulrika jobba hårt för att få ännu bättre resultat. Snart fanns det tröjor med Trash hero-tryck och handskar till de som plockar. Efter två år ringde telefonen och innan hon knappt insett vad som hänt stod hon på en scen framför publik och en av Malaysias prinsessor som gav henne en utmärkelse för arbetet.
– Det var jag och några volontärer. Jag fick ta tre steg, bocka och bocka igen. Hon pratade med mig och var intresserad. Det slutade med att jag varit längst på scenen av alla. Sedan gav jag henne en Trash hero-t-shirt. Nu är vi vänner på Facebook, otroligt, skrattar Ulrika.
– Hon stödjer det vi gör.
Numera brukar det vara ett tjugotal med och städa varje vecka. Ibland är det elever från någon skola eller militärkadetter och polisstudenter. Som mest har det varit 168 personer.
– Det vi hoppas uppnå långsiktigt är att vanliga människor ska se oss och inspireras.
Tyvärr finns det ingen kultur att ta hand om sitt skräp här. De flesta slänger sina påsar utanför dörren och bränner själva i trädgården, soptunnor används inte, för vägarna är ofta för smala för att köra på och då blir de inte tömda. Vi är alltså inte ens i närheten av någon typ av sopsortering.
Men hon och andra försöker informera om att återanvända, att ta med egen vattenflaska istället för att köpa vatten på burk eller plastflaska.
– Det är faktiskt en del lathet. Det finns soptunnor vid de större vägarna, men ingen orkar ta sitt skräp dit. Det skulle behövas en kampanj som ”Håll Sverige rent-kampanjen”.
Själv får hon en nästan hög känsla av att prata i skolor och med ungdomar.
– Där finns energin och då orkar jag mer också. Då känns det som att det finns karma.
Trots allt är inte Ulrika den typiska miljökämpen.
– Det har jag aldrig varit, men nu blev det så här.
Vem är Ulrika Player?
- Ålder: 56 år.
- Bor: Langkawi.
- Familj: Maken Zan, 48 år och vuxen dotter.
- Gör: Startat upp Trash Hero Langkawi.
Av Susanne Stamming
Foto: Susanne Stamming, privata