Svenska Denise jagar tjuvjägare på Afrikas savann
Den spännande titeln antitjuvjakt-jägare innebär att Denise Eriksson arbetar med att spåra tjuvjägare och skydda djur som far illa.
Resan från den lilla hästgården utanför Sollebrunn till de afrikanska savannerna påbörjades den dag hon fick en systemkamera. Hon var 15 år och började fotografera. Snart ville hon utvecklas mer och kom in på fotolinjen där det fanns engagerade och kunniga lärare.
En av dessa lärare peppade henne att söka Hasselbladsstipendiet och med viss tvekan gjorde hon också det.
– Jag har alltid velat jobba med att rädda djur. Men jag vill göra skillnad på riktigt, inte bara prata eller skriva om det, säger Denise, som med stipendiet skulle kunna gå vidare med den drömmen.
Plötsligt en dag kom svaret och det var mycket mer än hon vågat tro på.
– Först trodde jag inte det var på riktigt. Det måste vara en bluff, men sedan förstod jag att Hasselbladsstiftelsen hade gett mig 100 000 kronor och då skrek jag rakt ut, berättar Denise.
Plötsligt satt hon med alla möjligheter och hon bestämde sig för att åka till Afrika för att fotografera de utrotningshotade noshörningarna.
Det blev fem månader i Sydafrika 2014 som volontär och en kortare utbildning tillsammans med killarna som skulle tränas till att bli antitjuv-jägare.
Vistelsen blev något av det bästa hon varit med om och familjen som startat verksamheten var trevliga och hjälpsamma. Samtidigt kastades hon direkt in i hetluften och fick lära sig att spåra tjuvjägare och hålla koll på precis alla djuren i reservatet.
Drabbad av Afrikafeber
Upplevelserna i vildmarken skulle göra bestående intryck. Det kunde vara fridfullt, dramatiskt och oerhört vackert.
– Det finns en speciell noshörningshanne som kallades Lucky och som var känd för att vara lite sur av sig. De har faktiskt kapat hornet på honom för han skadade de andra noshörningarna. Men så var vi ute med bilen och hade stannat för att titta på några antiloper när en noshörningsunge och hans mamma helt plötsligt kom över vägen från andra hållet. Vi hamnade mittemellan mamman och ungen och det är inte bra. Lucky sprang mot oss och nästan lyfte bilen. Som tur var lyckades vi ta oss därifrån, berättar Denise.
Hon har även varit med om en elefantattack. Hon såg hur två hannar kom ut snabbt från ett buskage.
– De hade haft en fajt och då brukar den hanne som förlorat tycka att det är superskämmigt och ge sig på allt möjligt som står i vägen och då råkade vår bil vara perfekt.
Även denna gång gick allt bra och för det mesta är äventyren med djuren helt underbara.
– Det syns direkt på mig när jag fått se noshörning på våra turer. Då lyser det i ansiktet har de sagt och det stämmer nog. ”Denise har sett en noshörning i dag”, brukar de ropa, skrattar hon.
Men till slut var de fem månaderna över och Denise åkte hem för att spara ihop till pengar för att komma tillbaka. Hon har definitivt drabbats av Afrikafeber.
Andra gången stannade hon längre för en utbildning som antitjuvjakt-jägare och senare också hundförare.
– Allt gick ut på att lära sig att skydda noshörningarna, men det är tufft för de som jagar dem har ofta inget att förlora, är otroligt välplanerade och beredda på det mesta. Hundarna är därför till stor hjälp, allt går smidigare och snabbare.
Träningen skulle visa sig vara mer som en militärutbildning och tre av de tuffa killarna spydde efter första passet.
– En hoppade faktiskt av redan dag ett. Ingen trodde nog att jag skulle klara mig, men skjuta kunde jag sedan innan. Jag har tränat med pappas hagelbössa hemma och dessutom ger jag mig inte så lätt.
Denise var den enda som träffade alla fyra flaskorna som stod uppställda vid skytteövningen första gången.
– Jag tror många av de här killarna fick en helt annan syn på tjejer efter ett tag och det är ju alltid roligt att medverka till.
Träffade kärleken
Förutom mängder av häftiga dagar av träning och möten med djur träffade hon dessutom sin blivande pojkvän under antitjuvjägarutbildningen.
– Vi klickade direkt, men det förstod vi inte själva först. Det var andra runt omkring som märkte det. De retades lite, men vi var båda för blyga för att göra något åt det, berättar Denise.
Sista kvällen av kursen skulle det bli fest och med lite inflytande av alkohol släppte hämningarna och efter det blev hon och hennes stora kärlek Lyceum Jeftha ett par.
Denise stannade därefter kvar i Sydafrika och jobbade i grannreservatet.
– Lyceum bodde i Kapstaden och jag fick träffa hans familj. De var väldigt trevliga och jobbade alla inom polis- eller säkerhetsväsendet.
Senare blev det dags för Lyceum att besöka Sverige, mitt i vintern.
– Han kom hit i shorts så han fick låna pappas kläder, skrattar Denise.
Nu ska de flytta ihop i Sydafrika och fortsätta med att rädda djur genom att bland annat utbilda hundar och hundförare i reservaten.
– Vi tror mycket på den utvecklingen.
Sedan kan hon inte vara utan naturupplevelserna och de vilda djuren. De är en viktig del av hennes liv nu.
De farligaste djuren
– Det kan hända olyckor, men spänningen är en del av allt.
De farligaste djuren är ofta just noshörningar, men även flodhästar.
– Du vill inte komma mellan en flodhäst och vattnet. Det enda man möjligtvis kan göra är att slänga av sig ett klädesplagg för de har dålig syn och kan ge sig på det du slänger istället.
Flera andra djur är fredligare, men måste ändå respekteras och det lönar sig att kunna läsa av deras kroppsspråk.
Hyenor tycker hon är underskattade och de har ett annorlunda familjeliv där honorna styr.
– Vi hittade en lya där ungarna lämnats när föräldrarna var iväg får att hitta mat. Vi tittade på avstånd på de gulliga valparna när vi plötsligt känner lukten av något dött. Då står mamma hyena precis bakom oss och andas, ler Denise.
Men trots den dåliga andedräkten gillar hon djuren.
– Jag och några andra gick ut på asfalten på vägen, lade oss ner för att titta på stjärnorna och då hör vi första gången hyenorna skratta längre bort. Det var en härlig känsla.
Men inte alla uppskattar och respekterar de levande djuren. Tjuvjägarna kan tjäna stora pengar på att döda dem istället.
Sår efter machete
Denise och gruppen hade följt en noshörningsmamma och hennes son i tre månader.
– De var världens gulligaste. Men en dag får vi höra på radion att vi måste komma till en plats längre bort. De vill att jag ska få se vad det är vi kämpar mot och när vi kommer fram ligger mamman död vid en flodbädd, med sår efter en machete på ryggen och hela ansiktet med hornet borta. Hon hade långsamt förblött under natten. Ungen ligger vid sidan och skriker och hade skrikit länge, sedan dog den också. Det var så hemskt att det inte går att beskriva, men också tydligt att vi behövdes, även om det inte räckte till den här gången, säger Denise.
Hon konstaterar att för en art av noshörning är det för sent. Den sista hannen av den nordliga trubbnoshörningen dog i mars i år.
Sudan, som han hette visade sig vara infertil tyvärr och dog av hög ålder. Tack vare att han fötts upp på djurpark kunde han skyddas av flera livvakter som kunde gå nära honom in i det sista. Det enda hoppet är kloning av hans gener, vilket man inte vet om det är möjligt. Alla vilda noshörningar av hans art är borta och tyvärr finns det ingen kvar i någon djurpark heller.
– Det är sorgligt, men det kan gå fort om ingen gör något.
Denise kommer bosätta sig i sitt älskade Afrika och göra allt hon kan för att hindra att fler arter försvinner. En kvinnlig professionell antitjuvjakts-jägare med gevär på axeln, tuff hund och tuff attityd.
Av Susanne Stamming