Strandskötaren Hanne kämpar för att rädda sanddynerma
Sanddynerna vid Västerhavet kallas ofta för havsberg eftersom de skapats i sand av havet och vinden, men om det inte hade varit för engagerade människor som Hanne Kvist Jensen, så hade sanden för länge sedan erövrat kusten.
Envishet och den lilla oansenliga växten sandrör som växer i sanddynerna vid Nordsjön håller fast sanden. Det gör även repstegarna som läggs över sanden, och Hanne – strandskötare på Hvide Sande på Västjylland som sköter om såväl dyner och sandrör som repstegar.
Det är därför hon plötsligt drar i repstegen under undertecknads fötter, då stegen håller på att täckas av sand, vilket den inte får göra. Som tur år står densamme stadigt på egna ben och sand, repstege och journalist klarade sig alla oskadda.
Hanne är sanddynernas vakthund. Hon håller ett öga på dynerna varje dag, året runt, och på hösten planterar hon nya små skott av sandrör i den eviga kampen mot sanden – för det finns sand så det räcker på Hvide Sande. Mer än det borde vara, om man frågar Hanne. Hon upplever att att vädret har förändrats, så att det nu finns risk för att sanden tar tillbaka landet till havet eller att den täcker hus med en oändlig ström av flygande sandkorn.
Det finns mer sand än vad Hanne kan klara av på egen hand, även om hon gör allt i sin makt för att bevara den kust som hon bor på och stranden som så många älskar att besöka.
Ett uppdrag med stort syfte
Hanne tog över jobbet som strandskötare 1997 efter Lis Hornbek som då varit strandskötare i många, många år. Lis ville att det skulle vara just Hanne som tog över hennes arbete, och Hanne tackade med glädje ja.
Det var dock inte för att det fanns andra som ville ha jobbet. Snarare tvärtom, för som strandskötare för man en evig kamp mot havet och vinden på samma gång. Lönen är det heller inget att skriva hem om, tycker Hanne, men som tur är finns det något större.
– Det är skönt att veta att allt vi gör påverkar om vi kan bo här även nästa år och året därpå. Om inte strandskötaren var här för att sköta stränderna skulle det inte finnas varken sommarhus eller strand kvar. Dessutom finns det inget vackrare än att sitta på en sanddyn en sommardag och titta på havet, njuta av solen och se att allt vi har planterat växer som det ska, säger Hanne som aldrig går en promenad i sanddynerna utan att ha en spade med.
Kampen mot sanden
Stålet på spaden är slitet tunt, men det har också petat växthål för tusentals sandrör genom åren. När andra tittar på den vackra dynen ser de inte hålen i planteringen. Det gör Hanne.
Det är där hon planterar fler växthjälpare, så snart som möjligt. Sanden ska inte få en chans att erövra sanddynerna tillbaka till havet. Inte om hon kan vara med och bestämma.
Även om vi inte kan vinna över sanden får vi inte ge upp
Hanne och hennes man, Anders, bor en bit bakom sanddynerna. De har ett vackert hus mitt mellan havet och fjorden. Det växer massor av blommor i trädgården, även om inget egentligen borde kunna växa här förutom sandrör och strandråg, men Hanne och Anders har en fin trädgård. Men i längden kan man aldrig vinna över naturens krafter, säger hon:
– Jag har mitt distrikt på sju kilometer längs kusten som jag ser till, men även om vi inte kan vinna över sanden får vi inte ge upp kampen för att bevara vår kust och vår region.
Det här är Hanne:
Namn: Hanne Kvist Jensen.
Familj: maken Anders, sonen Jesper.
Bor: I kustorten Hvide Sande på västra Jylland, Danmark.
Gör: Är strandskötare och ser efter sju kilometer strand och sanddyner.
Lite längre ner längs kusten ligger ett sommarhus som nästan är helt täckt av sand. Ett hål i vallen, några stormar, och sedan är skadan skedd. Husägaren har tillsammans med en entreprenör pumpat bort sand gång på gång, men det kommer tillbaka lika snabbt. Det ska helst inte ske på Hannes vakt, säger hon.
Tålamod är en dygd
På pappret ser jobbet som strandskötare hanterbart ut: det är bara att plantera några sanddyner två månader om året och sedan ska det vara på plats. Men riktigt så enkelt är det inte.
Tidigt på våren går Hanne längs med sina sju kilometer strand och sanddyner och märker ut var nyplantering ska göras, eftersom en del av planteringarna har dött, blåst bort eller blivit övertäckta av sand.
– Vi måste lägga ut strå och grenar där det är hål i planteringen. Det håller fast sanden. Jag har 27 stigar genom sanddynerna ner till havet, som också behöver underhållas. Därför lägger jag färskt hö under repstegarna, så att de blir både fastare och samtidigt markerade så att turisterna kan se dem och förstå att de går att gå på. På försommaren har vi en dynbesiktning, där en representant från den danska naturstyrelsen kommer på besök och då kommer vi överens om vad som behöver göras åt dynerna.
– De senaste åren har även markägarföreningarna tagit del av besöken, eftersom det ligger i allas intresse att dynerna finns kvar och skyddar husen på andra sidan, säger Hanne som är glad över samarbetet med de andra boendena.
Timingen är A och O
Det riktiga och hårda fysiska arbetet börjar den 1 september. Den dagen dyker hon upp på jobbet med sin oumbärliga spade, en termos och en matsäck, och sedan drar de igång.
– Jag har ett eget planteringslag. Förr var vi bara kvinnor, men nu består teamet av vår granne, Jim, min man Anders och vår son, Jesper, som följer med traktorn, där vi har alla buntar med sandrör liggandes och sedan är det bara att av att sätta igång, säger hon.
Det ryms 15 plantor per kvadratmeter, och buntarna innehåller 150 plantor. Det är hårt arbete att sticka hål i sanden och samtidigt klara av växterna i den hårda vinden, eftersom växterna måste planteras oavsett om det regnar eller stormar. Det är ett jobb som måste göras vid precis rätt tillfälle, som Hanne säger.
– Vi kan inte kontrollera västanvinden, men vi kan göra vårt bästa för att plantorna ska ha de bästa växtförhållandena, och det har de på hösten. Jag har planterat hundratals växter bara för att komma ner till stranden nästa dag och konstatera att alla växter hade blåst bort av en plötslig storm.
Ett fritt arbete
Det här arbete bygger tålamod. Havet ger och havet tar. Vissa år tar havet för mycket av dynen, men sedan fyller den danska kustmyndigheten Kystdirektoratet på med sand som pumpas upp från Nordsjön. Efter det sätter strandskötaren ut grenar och gärna gamla julgranar som håller kvar sanden och sedan är det dags att plantera sandrören igen.
Sand är ett levande väsen, som Hanne säger. Västvinden orsakar sandblästring och det är sommarhusägarnas största problem. Här hjälper bara de gamla julgranarna, som Hanne och de andra satt upp som stoppklossar. Om det inte fanns en strandskötare som skötte sitt arbete här ute skulle området ligga öde inom de närmaste tre-fem åren, och det är en oro Hanne tagit till sig.
– Jag är ju själv pensionär, och så småningom ska jag hitta någon som tar över mitt jobb. Det har ännu inte kommit några sökande. Annars är det ett trevligt jobb. Jag bestämmer över min egen tid, jag får gott om frisk luft och jag hjälper till att bevara vår hemmiljö.
Svensk bearb: Susanne Lolling
