Spionen Stig Wennerström: Jag skulle göra om allt
”Om jag fick leva om mitt liv? Jag är nog så dum att jag skulle låta det vara precis som det hittills varit”, sade Stig Wennerström själv i en exklusiv intervju med Året Runt 2003.
En glad gamäng med en cocktail i handen eller en kall streber som säljer ut landet för att leva i sus och dus. Bilderna av vem Stig Wennerström var och vad som drev honom är svåra att få ihop. I Göran Ellungs dokumentär Stig Wennerström – Spion i kallt krig, görs ännu ett försök att begripa ”Örnen”, som de ryska uppdragsgivarna döpte honom till.
Mannen som Året Runts Tomas Larsson möter på ett servicehem är brunbränd, vital och nästan solig på bilderna. Han är 97 och tycker att det vore rimligt att åtminstone få fylla 100. Vid det exklusiva mötet är det 40 år efter att Wennerström greps och dömdes för spioneri.
Han avtjänade tio år i fängelse innan han kunde återvända hem till villan och hustrun Ulla-Greta på Djursholm. En kärlek som uppenbarligen överlevde det faktum att maken avslöjats som den störste spionen i Sverige i modern tid. För Ulla-Greta hade uppenbarligen inte haft en susning om Stigs dubbelspel under tiden det pågick.
– Jag vet så här i efterhand att hon både var bestört, besviken och arg. Hennes värld rasade ju samman, det blev säkert en svår chock, säger Stig Wennerström till Året Runt.
– Sedan tog det säkert över två år innan vi båda fick chans att mötas igen. Då hade väl hennes starkaste frustration lagt sig och jag tycker att vi tog upp tråden där vi tidigare var.
Stig Wennerström
Född: 1906, avled 2006.
Karriär: Fänrik i flottan(1929), löjtnant i flygvapnet (1936), kapten (1939). Flygattaché, svenska ambassaden Moskva (1940–41), Divisionschef F 7 (1943–46), Major (1944), Överstelöjtnant (1946), Överste (1951) Flygattaché, svenska ambassaden Moskva (1949–52), Flygattaché, svenska ambassaden Washington (1952–57), Sektionschef, Försvarets kommandoexpedition (1957–61), Arbete vid Utrikesdepartementet (1961–62). Dömd för spioneri 1964.
Familj: Hustru Ulla-Greta, två döttrar och barnbarn.
Läsaren får veta att storspionen Wennerström inte är den typen som grämer sig eller har ånger.
– Jag är inte den typen, jag har aldrig haft den läggningen. Sådan har jag aldrig varit som människa, säger Stig Wennerström och läsaren kan nästan ana ett obrytt leende i det solbrända ansiktet.
Stig Wennerström är pigg, glad och har inget att klaga på trots att reportern tar upp vad som borde betecknas som ett svart hål i hans liv. Denna jovialiska framåtrörelse är nämligen en del av hans läggning.
– Just livsgnistan och att hela tiden se framåt, gjorde också att jag orkade mig igenom de mycket mörka åren, säger 97-åringen till Året Runt.
Stig Wennerström berättar att kärleken till hustrun Ulla-Greta fortfarande är stark. Hans hjärta klappar lika fort när han tänker på henne i dag som när de möttes under en ridtur på Djurgården 1939.
Han pratar om barn och barnbarn och de kilometerlånga dagliga promenaderna han tar för att hålla sig i form. Men frågorna kvarstår? Vad var det som fick denna betrodde officer att svika sitt uppdrag och land? Hur kunde han hålla fasaden uppe och leva ett normalt liv? De frågorna har aldrig fått något klart svar.
Det har gjorts många försök genom åren. Både i böcker som skrivits av andra och i den egna biografin ”Från början till slutet: en spions memoarer” (Bonnier, 1972). Och, som sagt, i Ellungs dokumentär. Den bygger bland annat bygger på de så kallade ”snackebanden”. Det vill säga inspelade förhör med Wennerström som varit sekretessbelagda fram till nu.
Stig Wennerström föds in i militären
Det börjar, som sig bör, i början. Stig Wennström föds nästan in i det militära. Hans pappa, farbror och morfar är officerare. Stig satsar på en karriär i flottan men när flyget växer och blir starkare, sadlar han om och byter vapenslag. Draget är ganska symptomatiskt för bilden av Stig Wennerström som en durkdriven karriärist och streber.
Han är redan som ung något av en gåta. Svår att komma in på livet, heter det när skolkamrater och vapenbröder minns tillbaka. Att han blir flygofficer innebär inte att han automatiskt är någon större pilot. Snarare tvärtom. Efter ett haveri i Ljungbyhed 1931 rapporteras det att han inte kunnat hålla kylan i den kritiska situationen. Han är en ”rädd” flygare. Men han är officer och nu börjar han läsa ryska för att komma vidare i karriären. Ett val som hans farbror uppmuntrar.
Och de kunskaperna leder honom mycket riktigt vidare. Genom ett stipendium får Stig Wennerström tillbringa en tid på svenska legationen i Riga där ryskan blir ännu bättre. Det är också här han får en första inblick i underrättelseverksamhet i mötet med en ung britt som försöker ragga ryska kontakter. Wennerström blir intresserad, ja rentav fascinerad.
Även om Stig Wennerström är en kass pilot har han uppenbarligen andra egenskaper. Mellan 1938 och 1947 är han till exempel adjutant åt prins Gustaf Adolf. När prinsen senare omkommer i en flygolycka på Kastrup är Wennerström med och bär kistan vid begravningen. Men redan vid det laget hade Wennerström lyckats dra till sig säkerhetspolisens intresse.
Under andra världskriget hjälper Stig Wennerström tyskarna med information och uppgifter om ryskt flyg. Han, och hans hustru Ulla-Greta, besöker också den tyska legationen i Stockholm vid flera tillfällen. Men säkerhetspolisen noterar också att Wennerström besöker den Ryska militärattachén i Stockholm. En akt om honom upprättades hos säkerhetspolisen 1943 men det stannar vid misstankar. Han är ändå en betrodd officer och gentleman.
– Man kunde nog inte föreställa sig ett fenomen som Wennerström, säger Wilhem Agrell, professor i försvarsanalys vid Lunds universitet i Ellungs dokumentär.
Så överste Wennerströms karriär fortsätter med att han blir divisionschef vid Såtenäs flygflottilj. Här samlas de amerikanska stridsflygplan som nödlandat i Sverige under kriget och Stig Wennerström knyter viktiga kontakter. Översten skriver också mycket initierade texter om sitt vapenslag i Folkförsvaret och Stockholmstidningen. Även på Såtenäs kommer Wennerströms egenskaper som pilot att bli ifrågasatta efter ett haveri. Propellern på planet lossnar och både Wennerström och telegrafisten måste rädda sig ur planet. Efteråt rapporterar telegrafisten att Wennerström tänkt rädda sig ur planet utan att säga till honom först.
Det här andra haveriet i karriären innebär att överstens möjligheter att avancera vidare till flottiljchef minskar väsentligt. Men under tiden på Såtenäs har amerikanerna fått upp ögonen för den svenske flygofficeren och börjar be honom om tjänster. Här har man möjliga hållhakar för att sätta press på översten. Bland annat i form av de så kallade ”Gehlen-arkivet” över människor som gjort tyskarna tjänster under kriget. Wennerströms namn finns med på listan.
Stig Wennerström har alltså vid denna tid goda förbindelser med amerikanska ambassaden samtidigt som han delar med sig av sin expertis på ryskt flygvapen och rysk underrättelsetjänst i publicerad form. Det är mycket initierat. Nästan på gränsen till avslöjande.
Värvad av rysk militär
1949 blir Stig Wennerström flygattaché i Moskva. Det är här som den ryska militära underrättelsetjänsten GRU värvar honom. I Göran Ellungs dramatiserade dokumentär får tittarna följa med i händelseförloppet när Wennerström går för att möta sin kontaktman vid Pusjkin-statyn i Moskva. Ett möte som givetvis beseglas med te, kaviar och vodka i en undanskymd villa.
Wennerström är, vid det här laget, en svensk officer som världens två supermakter gärna vill ha på lönelistan. Som diplomat är han en naturlig gäst på såväl den franska, engelska som den amerikanska ambassaden i Moskva. Och han gör några tjänster åt amerikanerna med ryssarnas goda minne. Det är ju bara bra att ha ”en egen” i motståndarlaget.
Av dokumentären att döma så finns det ett duktigt drag hos Wennerström. Han vill helt enkelt framstå som skicklig på det han gör. Hans ryska arbetsgivare smörjer hans ego genom att ge honom kodnamnet ”Örnen” och en titel som generalmajor. Den duktige spionen avslöjar bland annat för sina ryska arbetsgivare hur de nordiska länderna ställer sig till Nato. Topphemlig information som Stig Wennerström lyckas lägga vantarna på.
Och ”Örnen” ska flyga vidare i världen. 1952 tar Stig Wennerström med sig hustrun Ulla-Greta och de två döttrarna till Washington för en tjänst som flygattaché vid den svenska ambassaden. Paret gör sig bland annat kända för generösa cocktailpartyn med otvunget umgänge, bjudcigaretter och högt i tak. Stig Wennerström, som i efterhand kallats både högdragen och kall, rör sig i alla fall som fisken i vattnet i den diplomatiska världen. Hustrun Ulla-Greta är den perfekta värdinnan.
Två veckor efter att ”The Wennerströms” kommit till USA hade Stig etablerat ett nätverk som gör honom välkommen i både Pentagon och på olika flygbaser i landet. Stig Wennerström kan komma över ritningar på nya amerikanska flygplan, bombsikte och liknande detaljer.
– När han var flygattaché i Washington tog jag honom till ställen dit ingen annan diplomat fick komma. Vi betraktade honom som pålitligt proamerikansk. Han fick komma till den topphemliga strategiska flygbasen i Abilene där jag var flottiljchef. Jag litade på honom, berättade flottiljchef Ben Walsh för DN 2000.
Sekreteraren i Washington, Ingegerd Folcker, är med i dokumentären. Hon berättar att flygattachén var inne på jobbet efter kontorstid och använde kameran. Men att det rörde sig om amerikanska försvarshemligheter som såldes till ryssarna hade hon ingen aning om.
– Jag visste ju att han hade kameran men jag trodde han kopierade saker för svensk räkning, berättar hon i dokumentären.
Romeo och Julia-drama
Ingegerd Folckers man Carl, som också jobbade på ambassaden, var imponerad över Wennerströms nit och arbetskapacitet. Flygattachén var på plats både kvällar och helger.
– Det var ju fantastiskt att han var där och jobbade även på sin fritid.
Det diplomatiska vimlandet passade bra för överlämning av försvarshemligheter. Med ett handslag och ett välkommen kunde Wennerström lämna över filmrullar på ett lätt och ledigt sätt utan att spilla en droppe ur cocktailglaset.
Familjen fann sig väl tillrätta i Washington. Speciellt äldsta dottern Christina. Hon trivdes så bra att när förordnandet gick ut och familjen skulle åka hem till Stockholm så beslöt Christina sig för att bli kvar. Hon rymde helt enkelt med sin lika unge pojkvän och satte kurs på en delstat där de skulle kunna gifta sig. Nu blev Wennerströms namn plötslig känt för en bredare publik.
– Det var ju en en riktig godbit för den amerikanska pressen, säger Carl Folcker om rabaldret.
Tidningsläsarna ställde sig dock på ”Romeo och Julias” sida i dramat. Vissa formulerade arga insändare där de ansåg att de kallhamrade föräldrarna borde låta kärleken ha sig gång istället för att koppla in FBI. Stig Wennerström flög i alla fall hem till Stockholm medan Ulla-Greta stannade kvar för att försöka få hem den förlupna dottern. Till sist kunde familjen återförenas på Tivoli i Köpenhamn i ett möte som både betalades och bevakades av Expressen. Om Stig Wennerström hållit en låg profil förr så blev han nu känd för en bredare publik även i Sverige.
Rapporteringen kring den lyckliga familjeåterföreningen gör att en liten klocka ringer hos säkerhetspolisen. Har de inte en mapp på den där Wennerström sedan kriget?
Hemma i Sverige bosätter familjen Wennerström sig i en stor villa på Djursholm. Stig Wennerström placeras på försvarets kommandoexpedition och kan enkelt komma över information som ryssarna vill ha. Det handlar till exempel om Sveriges flygstridskrafter och planer i händelse av krig. Informationen lämnas över på de mest kreativa sätt. En variant är till exempel att Wennerström hänger in sin rock på en mötesplats med numrerad garderob. Den ryske kontakten får numret till hängaren och kan ge sig dit och vittja rockfickan. Stig Wennerström använder sig även av ett skåp inne på en toalett där förbundet Sverige-Sovjetunionen har filmvisningar. Wennerström medger senare att det ibland kunde bli bråttom att ordna in filmvisningar så att överlämning kunde ske.
Paret Wennerström fortsätter ha ett rikt umgängesliv med bjudningar hemma i villan. Enligt vissa uppgifter är det exklusiva tillställningar med tjänstefolk. Enligt andra uppgifter har Ulla-Greta själv brett sandwicharna och grannflickorna tar hand om serveringen.
Städerskans fynd
Oavsett vilket så blir livsföringen en bidragande faktor i säkerhetspolisens tilltagande intresse kring Wennerström. Hur kan Stig Wennerström upprätthålla ett liv med utlandsresor, fester och stor villa på en officerslön? Säpos misstankar blir starkare och starkare samtidigt som Wennerström kommer längre och längre från den åtråvärda informationen. Nu hamnar han på UD som nedrustningsexpert. Även om misstankarna hopar sig så finns det inte tillräckligt för att agera. Säpo behöver en mullvad som kan säkra avgörande bevis.
Det är här familjen Wennerströms städhjälp Carin Rosén kommer in i bilden. Fru Rosén städar hos Wennerströms flera gånger i veckan och har, ska det visa sig, redan fattat misstankar mot sin arbetsgivare. Fru Rosén har lagt märke till kamerautrustning, en mystisk radio, låsta skåp och sett papper ligga framme som pekar på att Herr Wennerström ägnar sig åt något fuffens – kanske spioneri. Städerskan vet dock inte hur hon ska agera med sina misstankar.
– Jag letade i telefonkatalogen efter Säkerhetspolisen och Spionpolisen men ingen av dem fanns i katalogen. Kanske tycker någon att jag gav upp för lätt men samtidigt var jag rädd för att varken polisen eller någon annan skulle tro på mina berättelser, berättar Carin Rosén senare för Idun/Veckojournalen.
Det blir istället säkerhetspolisen som tar kontakt med henne. Eftersom det rör sig om tidigt 60-tal så går de givetvis genom hennes man först. Maken Carl Rosén, en före detta flaggstyrman, intygar prompt att hans fru är av ”det rätta virket” för en dylik operation. Carin Rosén tar uppdraget på största allvar trots att hon hyser uppenbart varma känslor för familjen Wennerström. Hon och storspionen dricker kaffe tillsammans och Stig Wennerström skjutsar henne hem efter jobbet. Båda håller masken i sina respektive dubbelspel.
Det blir Carin Rosén som hittar den pusselbit som spionjägarna suktar efter under en storstädning i Wennerströms hem. Bevisen, i det här fallet mikrofilmer, ligger begravda i kutterspånet på vinden under en vit kruka. Filmerna ska egentligen bara kunna bli framkallade i Moskva men Sverre Calmbrandt på Försvarets Forskningsanstalt lyckas under tidspress att få fram de bilder som senare ska fälla Stig Wennerström. Städerskan som hittade filmrullarna blir arbetsgivarens fall.
Stig Wennerström var beredd att fly
Vid gripandet har Stig Wennerström förstått att man är honom på spåren. Han är beredd att fly landet samma dag som han grips dagen innan midsommar 1963. Fru Roséns roll i det hela svider. Åtminstone i början.
– Nej, jag är inte bitter på henne längre. Men jag var det, minns jag då jag åkte fast, berättar Stig Wennerström för Året Runt 40 år senare.
Fru Rosén blir en liten hjältehistoria för sig när nyheten om storspionen briserar. Det blir Veckotidningens unga journalist Birgitta Dahl som lyckas spåra städerskan genom ett träget bläddrande i Stockholms telefonkataloger.
– Det fanns 442 Rosén och på den tiden stod ju inte kvinnorna i katalogen. De var listade tillsammans med sina män, har Birgitta Dahl berättat.
Men Birgitta Dahl lyckas få tag på fru Rosén som i sin tur får förtroende för henne. Idun/Veckojournalen fick den exklusiva berättelsen under en tredagarssittning på ett hotell i Stockholm. Legendariske fotografen Lennart Nilsson tog bilderna och en manlig reporter fick sköta intervjun och skriva texten. Eftersom det var viktigt att hålla fru Rosén borta från de konkurrerande tidningarna så såg veckojournalen till att städerskan befann sig i Oslo när numret med hennes berättelse kom ut.
Chefredaktören, Gustav Von Platen, tyckte att Birgitta Dahl kunde åka med.
– Men jag sa nej, där gick gränsen. Jag hade två små barn hemma, säger Birgitta Dahl som dock fick göra det stora ”hemma hos-reportaget” hos herr och fru Rosén när den värsta stormen lagt sig.
Storyn om städerskan som fällde storspionen innebar också att de inblandade kammade hem Stora journalistpriset samma år. Historien fick så klart en bra dramatisk knorr av att den rekorderliga kvinnan av folket satte krokben för en högdragen överste och landsförrädare. Tydlig folkhemsdynamik. Fru Rosén var, för övrigt, inte helt obegeistrad av att befinna sig i rampljuset.
– Hon var ju lite förtjust över uppståndelsen. Jag minns när vi var med henne på restaurang och hon såg sig själv i ett mittuppslag i Expressen. Det hade hon ingenting emot, säger Birgitta Dahl.
Nyfikna turister
Under sommaren som följer gripandet får Wennerströms grannar se något nytt i kvarteren. Nyfikna turister som krypkör utanför den stora villan där Ulla-Greta och döttrarna bor kvar. Kvällstidningarna har rubriker som ”charmören I vit smoking” och ”flygaren som landat mer vodka och cocktails än flygplan”.
Regeringen har inte samma skojfriska syn på saken. Wennerström har sålt ut det svenska försvaret till främmande makt och åsamkat rikets säkerhet stor skada. Bland annat väcktes misstankar om att Wennerströms uppgifter legat bakom ryssarnas beslut att skjuta ner ett svenskt signalspaningsplan med åtta man ombord över Östersjön 1952. Samtliga åtta i besättningen omkom.
Wennerström själv hävdar senare att han främjat världsfreden genom att balansera de två kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen mot varandra. En utjämnare av terrorbalansen.
Under utredningen blir det klart att Stig Wennerströms jobb med att rädda världsfreden inneburit intäkter på ungefär 600 000 kronor. Men det förefaller osannolikt att det skulle vara en tillräcklig drivkraft. Juristkommissionen konstaterar att Wennerström saknar de drag som främmande makt utnyttjar när de vill värva spioner. Han är vare sig alkoholist, narkoman eller homosexuell och därmed finns inte de klassiska hållhakarna att tillgå.
Samtidigt är han en karriärist som strävar uppåt oavsett var han placeras. Kanske är det så enkelt att han vill vara duktig?
– Att allt blev som det blev för min del hade att göra med tidig vänskap med ryska diplomatkåren. Och en lojalitet som blev starkare med åren, säger Stig Wennerström i den sista intervjun för Året Runt 2003.
Hur ser du på spioneri idag?
– Jag tycker det är tråkigt att det inträffar ”sådant där” för det finns ju ingen allvarlig motsättning längre för Sveriges del.
– Det allvarligaste hotet numera är ju terrorismen.
Stig Wennerström dömdes 1964 till lagens strängaste straff för spioneri. Han frigavs 1974 efter att ha skött sig exemplariskt under fängelsetiden. Stig Wennerström avled i mars 2006 bara några månader innan sin 100-årsdag.