Spädbarnsmordet i Brunna utreds av kalla fall-gruppen
Det var kallt, ner mot 20 minus, när spädbarnet påträffades i den upplysta gångtunneln vid 21-tiden. Med ledning av kroppens vikt och temperatur kunde rättsläkare komma fram till att flickan inte hade legat där speciellt länge.
Dödsorsaken var kvävning.
Hur det hela gått till, och varför, kan bara den eller de som bragt henne om livet svara på.
– Barnet föddes, levde i en eller upp till sex timmar, sedan dödades flickan och lades ut. Det här skedde under ett och samma dygn, säger Sture Olovsson som började jobba med utredningen efter några veckor.
Mordet har med största sannolikhet begåtts någon annanstans än på fyndplatsen.
Byltet hade lika gärna kunnat dumpas i skogen eller i en container, så att valet föll på gångtunneln får utredarna att dra en slutsats.
– Vi fick känslan att man ville att det skulle hittas. Men varför man la det just där vet vi inte.
Det fanns dna säkrat från både flickan och en annan kvinna, mamman eller en nära släkting.
Utredarna började beta av alla mödravårdscentraler mellan Göteborg och Uppsala. Fanns det någon uppgift om gravida kvinnor här som skulle kunna passa in på det okända flickebarnet?
Irländsk kvinna topsades
Ett ungt irländskt par väckte intresse. Paret hade varit i Sverige och jobbat och kvinnan hade varit gravid. När hon tog färjan hem till Irland hade hon inget barn med sig.
– Vissa saker hade hänt runt det här paret som gjorde att de blev intressanta, säger Sture Olovsson.
Utredarna hade kontakt med brittiska kollegor, och när kvinnan återvände till Sverige på sommaren 2003 så fick polis tillfälle att topsa henne. Resultatet blev en besvikelse.
Kvinnan som lämnat dna var i alla fall inte mamma till det övergivna flickebarnet.
Sture Olovsson verkar dock inte hundraprocentigt övertygad om att kvinnan som fött barn i Sverige var samma som kvinnan som lämnade dna. Jo, det var rätt namn i passet – men personer i de kretsar kvinnan rörde sig i har bytt identitet förr. Kanske hade de märkt att brittisk polis höll koll och planerade motåtgärder? Det irländska spåret fick hur som helst läggas på hyllan.
Välbevakad begravning
I det tidiga skedet av utredningen kunde spädbarnet inte föras till sista vilan. Detta fick vänta till november 2003.
Jag brukar aldrig gråta, men till och med på mig rann tårarna när vi gick ut med kistan
I avsaknad av anhöriga skedde begravningen genom kommunens försorg. Uppdraget gick till begravningsentreprenören Stig Alsenborg. Ett udda och tungt uppdrag.
– Men de ville att jag skulle göra jobbet och det gjorde jag, säger Stig Alsenborg som är pensionerad idag.
Han berättar om en fin ceremoni med många besökare. Nästan som vid en julotta. Flickebarnets öde var gripande och tidningar från hela Sverige och till och med Danmark hade skickat team för att bevaka begravningen.
Kantorn spelade Sov du lilla videung och komministern ledde församlingen i psalmen Det gungar så fint när han bär dig.
– Det var mycket tårar som rann i kyrkan. Väldigt vackert. Jag brukar ju aldrig gråta men till och med på mig rann tårarna när vi gick ut med kistan.
Anonyma skänkte sten
Graven markerades först med ett enkelt vitt träkors med orden ”Okänd flicka, december 2002”.
Stenen som står där idag är skänkt av anonyma personer. Stig Alsenborg berättar att de ringde upp och frågade om de kunde få betala för en sten och sätta dit en vers. Och eftersom kommunen inte hade några invändningar så fick det bli så.
Någon speciell förklaring fick han aldrig.
– De berättade inte varför de ville göra det utan bara att de ville göra det, säger Stig Alsenborg.
Under årens lopp har Stig tittat till graven då och då. Dels för att det finns ett speciellt band, dels för att se om några anhöriga ger sig tillkänna på något sätt.
Kanske lägger någon något speciellt på graven. I så fall kan Stig kontakta utredarna och berätta.
Och många har lagt nallar och liknande, men inget som tyder på att en anhörig varit där.
Kriminalinspektör Sture Olovsson var också med på begravningen och la en ros på den lilla kistan. Han och kollegan Hans Strindlund var där i egenskap av poliser. De ville se om det kunde finnas en anhörig bland besökarna eller bland bilarna på parkeringen.
Det var å yrkets vägnar men blev personligt och är det än idag.
Finsk kvinna påstod sig vara mamman
Utredningen fick ny fart i januari 2007 då en okänd kvinna ringde till kommunikationscentralen i Stockholm och berättade att hon var flickebarnets mamma.
Kvinnan, som bröt kraftigt på finska, sa att hon fött barnet med bara pappan närvarande.
Pappan hade tagit barnet ifrån henne direkt efteråt.
Hon lämnade inget namn, ingen adress och samtalet kom från skyddat nummer.
– Av alla de tips vi fått in genom utredningens gång var det här det första där någon sade sig vara mor till barnet, säger Sture Olovsson.
Polisen lyckades spåra samtalet till en adress i Göteborgstrakten och Sture Olovsson, som hade gått i pension vid det här laget, reste dit för att försöka hitta kvinnan.
Om vi hade gett henne ett namn så hade det varit precis som att ge upp utredningen
Men trots intensiva dygn med många förhör fick han återvända med oförrättat ärende.
Fantombild togs fram
Flickebarnet hade fortfarande inte fått något namn. Mamman och pappan är okända trots att många kvinnor blivit topsade under ärendets gång.
Funderade ni aldrig på att kalla henne något när ni jobbade med utredningen?
– Vi pratade om det, men nej. Vi kallade henne okänt flickebarn. Jag fick känslan av att om vi hade gett henne ett namn så hade det varit precis som att ge upp utredningen.
Nu har utredningen väckts till liv igen av Stockholmspolisens grupp för Kalla fall.
Bland annat med en fantombild på hur kvinnan, vars dna fanns på brottsplatsen, skulle kunna ha sett ut som 25-åring. En kvinna som alltså är mamma eller nära släkting till flickan.
– Det är viktigt att betona att metoden som använts för att skapa bilden handlar om sannolikheter och antaganden, vilket gör att det därmed inte får uppfattas som ett fotografi av den misstänkta gärningspersonen, sa Mats Pettersson på Kalla fall-gruppen när bilden offentliggjordes i mars i år.
Profilen berättar i alla fall att den okända kvinnan har ett ursprung i södra Europa eller Mellanöstern.
– Vi har tio tips där vi kan gå vidare med topsning. Men det har varit klent med konkret information, mer om vad som kan ha hänt, säger Mats Pettersson om vad fantombilden gett hittills.
Kalla fall här även lämnat dna för ett så kallat familjesök. Det vill säga att man jämför dna:t med polisens register över dömda och misstänka för att hitta en eventuell nära släkting. Även där har man fått ett flertal träffar att jobba vidare med.
Vill få svar
Förre kriminalinspektören Sture Olovsson följer numera utredningen från sidan men är fortfarande engagerad. Han vill ge den okända flickan en identitet och upprättelse. Han vill höra vad som hänt och vad det finns för förklaring. Få svar.
– Så mycket jobb som jag har lagt ner på det här, säger Sture Olovsson med någonting som låter som en suck.
– Det är inte bara känslomässigt. Man vill ju komma fram till en lösning. Avsluta.
– Kommer det ett hett uppslag och de vill att jag ska komma in och jobba med det så skulle jag absolut göra det.
Ännu ett dött spädbarn upptäcktes
I november 2004 hittades ännu ett dött spädbarn inte långt från det okända flickebarnet. Barnet låg i en plastsäck intill en gång- och cykelväg nära Bros pendeltågstation. Bara några kilometer fågelvägen från där det okända flickebarnet i Brunna hittats 2002.
Polisen utredde om det fanns några kopplingar mellan fallen men hittade inga. Barnen var inte syskon, enligt dna-test och spädbarnet i Bro hade inte bragts om livet, enligt obduktionen. Även den här gången var det Sture Olovsson som fick försöka hitta barnets föräldrar. Men när rubriceringen ändrades till ett misstänkt brott mot griftefriden, det vill säga att den döda kroppen flyttats, så gick luften ur utredningen.
Olovsson menar att man var nära ett genombrott när förutsättningarna ändrades. Hade rubriceringen varit misstänkt mord hade det lagts mer resurser och tid på att lösa fallet.
Efter sju månader begravdes den okända flickan i Bro kyrka. Även denna gång var Sture Olovsson med som en av de närmast sörjande.
– Det var ju som att man var förföljd på något sätt men man måste ju lägga bort känslorna så gott det går.
Av Henrik Högström
Foto: Björn Lindahl/TT, Henrik Montgomery/TT, Erich Stering/TT och Polisen