Så löstes morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad
Före 1989 var Hörby en skånsk ort som många andra. En lantlig, kanske lite tråkig, by med distans till storstadens lockelser och faror. Ett ställe med rimliga huspriser och en plats där barn kunde få växa upp i trygghet.
Mordet på tioåriga Helén Nilsson i mars 1989 skulle vända upp och ner på allt det där.
Helén försvann efter att hon gått iväg för att träffa sina kompisar på Lågprisbutiken tio minuters gångväg från hemmet. Sex dagar senare hittades hon insvept i svarta sopsäckar, mördad och skändad, vid den lilla byn Bröd utanför Tollarp.
I polisens jakt på mördaren skulle bilden av den vänliga landsbygdsorten förändras. Hur kunde en flicka, ett barn, försvinna utan att någon sett någonting?
Misstänksamheten frodades.
Polisens jakt på Heléns mördare
”Alla vakar över alla och den som avviker det allra minsta kan räkna med att bli angiven. Hos polisen finns fyratusen tips från allmänheten – tips som pekar ut ettusen män” skrev Sydsvenskan den 3 augusti 1989.
Bland de utpekade fanns till exempel en man som en misstänksam medborgare observerat i skogarna kring Kristianstad.
Det visade sig vara självaste spaningsledaren Alf Andersson som var ute och gjorde sitt jobb.
Förutom tips kom även tre erkännanden. Män som ville ta på sig mordet men som vid närmare påseende visade sig vara lögnare.
”Knäppgökar”, som Sydsvenskan uttryckte det.
Polisens spanare slet för att bringa reda bland tips och förhör men kom inte ända fram.
Inte långt efter att Sydsvenskan tagit tempen på spaningsläget stannar en man på en rastplats vid Vedema utanför Hässleholm. Han är pensionär och har tid att göra ett stopp på väg till sommarstugan för att titta på naturen. En bit bort ser han vad han uppfattar som en skyltdocka. Mannen tar sig fram och titta närmare. Det är en död kvinna. Hon är naken och bär tydliga spår av våld på kroppen.
Jannica Ekblad mördades
26-åriga Jannica Ekblad hade synts senast i Malmö dagen innan. Jannica hade varit prostituerad och haft problem med droger. Men enligt de sista vittnesmålen så var hon på väg att bryta med det livet för att börja om på nytt. En vän berättade att hon var uppspelt för att hon fått en ros av sin nye pojkvän.
Kriminalteknikern Åke Bauer, såg de självklara likheterna mellan morden. Inte bara rent geografiskt.
Det finns så många likheter mellan de två morden.
– Det finns så många likheter mellan de två morden. Sättet de dödats på, att de lämnats nakna, hundhåren som fanns på och vid deras kroppar och sopsäckarna som figurerar i båda fallen, sa han till Kristianstadsbladet 2002.
Trots likheterna fanns det uppenbara skillnader.
Jannica var en ung kvinna från stan. Känd prostituerad. Helén var en liten flicka som rövats bort.
De två morden sköttes separat
Mordutredningarna sköttes var för sig. Polisen i Eslöv letade efter den tioåriga flickans mördare och kollegerna i Hässleholm försökte lösa mordet på Jannica med hjälp av Rikskriminalen.
Morden levde olika liv i det allmänna medvetandet och i rapporteringen. Heléns öde var ständigt närvarande och aktualiserades då och då. Mordet på Jannica brände sig inte fast på samma sätt.
Både de anhöriga och Hörbyborna blir luttrade av löpsedlar som med jämna mellanrum berättar om olika sorters genombrott i spaningarna. I december 1992 skriver Aftonbladet att en känd våldtäktsman förhörs om morden.
I mars 1993 handlar det om en satanistsekt som utreds för inblandning. I februari 1995 kan man läsa att ny dna-teknik inneburit ett genombrott i spaningarna. Trots löpsedlarna förblir fallen länge olösta.
I väntan på en lösning växer utredningarna till sällan skådade proportioner. Bara Palmeutredningen var större.
Det skulle krävas nya ögon för att komma framåt.
Spaningsgrupp löste morden på Helén och Jannica
De ögonen fanns i en speciell spaningsgrupp som satts samman av kriminalaren Per-Åke Åkesson. Gruppen hade jobbat tillsammans tidigare med flera skånska mord och haft hundraprocentig framgång. Bland annat kunde de gripa en man i Kristianstad för två brutala lustmord på kvinnor 1995 och 1997. Mannen var till det yttre oansenlig och känd som en snäll nattvandrare. I förhören kom det dock fram en mörkare historia. Förutom morden kunde nattvandraren också bindas till överfallsvåldtäkter som han begått i Halmstad på 80-talet.
Utredarna i gruppen hade olika kompetenser som byggde en speciell helhet. Här fanns förhörsledare som kunde sätta hårt mot hårt och de som kunde lirka fram sanningen med ett mjukare tonläge och hitta blottor i berättelserna.
Vi upptäckte att de sagt saker som uppenbarligen inte stämde.
Kriminalinspektör Monica Olhed, som ingick i gruppen, hade till exempel erfarenhet av att förhöra barn och sexualförbrytare.
Hon kunde vara mjuk utan att vara mesig.
– När vi drog ihop gruppen 2002 då hade vi två kusiner som satt häktade, Per-Åke hade ju läst in sig och tyckte de var intressanta, berättar Monica Olhed som ledde förhöret med den ena kusinen.
De hade hörts redan 1989, men avförts. Nu hade Per-Åke Åkesson läst igenom förhören och hittat motstridigheter som väckte hans intresse.
– Vi upptäckte att de sagt saker som uppenbarligen inte stämde. Och en av dem hade begått en hel del brott mot flickor i Heléns ålder, säger Monica Olhed.
Samtidigt som gruppen tog tag i förhör med förnyad kraft hade man skickat sperma från Heléns kropp för dna-analys till ett laboratorium i Storbritannien. Britterna låg längre fram i utvecklingen och utredarna hoppades på ett resultat för att kunna knyta en gärningsman till brottet. Samtidigt skulle ett dna-prov kunna fria andra misstänkta.
Dna-analys friade alla misstänkta
2003 hade labbet lyckats med uppgiften. Dna-analysen friade kusinerna och fyra andra misstänkta som polisen redan hade topsat.
Med nu hade gruppen åtminstone en fast punkt att utgå ifrån i jakten.
De satte ihop en lista på 29 namn med tänkbara gärningsmän. Tanken var att kontakta de misstänkta och med deras tillstånd få ta ett dna-prov med tops.
– Utmaningen var ju att hitta kandidater, säger Monica Olhed som själv ”tjatade in” det sista namnet på listan. En Ulf Olsson som hon fått tips om på en middag.
…uttryckte sig väldigt makabert mot kvinnorna på arbetsplatsen.
– Det var en dam på middagen som visste att jag jobbade med Helénmordet. Hon hade varit arbetskamrat med Ulf Olsson på Bilsom i Höör och berättade att hon under lång tid trott att han kunde vara Heléns baneman. Han hade pratat om att han varit på sjön, att han haft sex med småflickor och uttryckte sig väldigt makabert mot kvinnorna på arbetsplatsen.
Tipsaren berättade också att Ulf Olsson hade hund, att han varit sjukskriven några dagar i samband med mordet och att han städat sin bil minutiöst vid samma tidpunkt.
Tipsaren förklarade också att hon velat slå larm tidigare, men att hon inte vågat.
– Det hade förföljt henne en lång tid, säger Monica Olhed som lovade att gå vidare med informationen.
Tipsarens uppgifter bekräftades av två andra kvinnliga kollegor på Bilsom. När Monica Olhed talat med kvinnan som varit sambo och fått barn med Ulf Olsson fick hon veta att de hade bott i en stuga i Bokeslund utanför Höör.
Ulf Olsson var sista namnet på listan
Monica Olhed hade redan introducerat hans namn i spaningsgruppen och nu var hon ännu mer angelägen om att han skulle vara med bland de misstänkta.
Och under ett möte med chefen för länskriminalen Henrik Malmquist kom Ulf Olsson med som siste man på listan, nummer 29.
Även om topsningarna var frivilliga var det få som satte sig till motstånd. Många var glada över en möjlighet att kunna rentvå sig från misstankarna om ett så avskyvärt brott.
Monica Olhed ringde upp Ulf Olsson i hans bostad i Vimmerby, men fick inte tag på honom. Istället fick hon kontakta kollegerna i Vimmerby som kallade honom till förhör på den lokala polisstationen.
Han var lite gråtmild. Tyckte synd om sig själv.
Dagen innan förhöret fick hon tag på honom på telefon för att förvissa sig om att han skulle vara på plats. Hon hade långt att köra och ville inte slösa tid. Ulf Olsson satt där och väntade på henne när hon kom fram och lät sig topsas utan knot.
I förhöret som följde pratade Ulf Olsson om hur illa han behandlats av socialen. Att han inte fick träffa sin son och att de ställde till problem för honom med att fixa jobb och bostad.
– Han var lite gråtmild. Tyckte synd om sig själv, säger Monica Olhed.
På vägen hem till Malmö kunde hon inte veta om hennes tips skulle slå in. Ulf Olsson var intressant men det fanns det andra kandidater som var också.
Dessutom hade han, som sagt, låtit sig topsas utan krångel.
Dna-träff på mördaren Ulf Olsson
Vid midsommartid 2004 hade Per-Åke Åkessons spaningsgrupp inte så mycket tid på sig. Nu hade man granskat fallet i två och ett halvt år och snart skulle gruppen splittras för att låta medlemmarna återgå till ordinarie verksamhet.
Monica Olhed var hemma när hennes chef ringde dagen före midsommarafton. Per-Åke Åkesson berättade att man hade fått en dna-träff och att det var en av hennes misstänkta som matchat.
– Då blir man bara ”Va äntligen!”. Det kändes så jättejätteskönt. Känslan av att veta vi nu kunde lösa det. Det var min känsla, säger Monica.
Dna-träffen skulle komma att kompletteras med mycket annan bevisning. Under den långa utredningens gång hade mördaren till exempel skickat brev med urklippta bokstäver till polisen där han tog på sig morden på Helén och Jannica. Han hade även ringt och pratat med den förste spaningschefen Alf Andersson vid flera tillfällen.
…det är lite synd att man inte fick hela historien…
I stugan i Bokeslund säkrades blodspår under listerna. Blod från Jannica Ekblad.
Ulf Olsson teg sig igenom rättegångarna men dömdes till livstids fängelse för morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad. Ett straff som senare omvandlades till rättspsykiatrisk vård.
Mördaren tog sitt liv i januari 2010. Han erkände aldrig.
– Vi fick ju aldrig veta hur det hade gått till eller den exakta brottsplatsen. Och det är lite synd att man inte fick hela historien, rent utredningsmässigt. Sedan hade det kanske inte underlättat för de anhöriga. Det är inget som gnager i mig men man hade önskat att han hade erkänt.
Av Henrik Högström
Foto: Rickard Yngwe/TT, Jörgen Ahlström/TT, Ingvar Andersson/TT, Lars Dareberg/TT, Pelle Ericsson/TT, Emil Malmborg och Polisen
Boken om polisutredningen ska bli SVT-serie
Berättelsen om den 15 år långa polisutredningen finns beskriven i journalisten och författaren Tobias Barkmans bok ”Jakten på en mördare” (Bonniers, 2019). En bok som ska ligga till grund för en tv-serie som SVT ska börja filma i Skåne i höst.
– Jag har fått veta att det är en dramaserie baserad på verkliga händelser. Inte dokumentärt som min bok är, men det ska ligga nära verkligheten. Så har det beskrivits för mig, säger Tobias Barkman.
Han förklarar att drivkraften bakom boken handlar mer om att skildra polisarbetet än ”spektakulära mordfall”.
– Jag såg det som ett sätt att berätta om polisarbete under 90-talet och bakom kulisserna på svensk offentlig förvaltning. Det tycker jag är väldigt spännande, själva organisationen och det som händer på arbetsplatsen hur det påverkar själva brottsfallen. Det var det jag ville undersöka.
En läxa från Helén-utredningen
Och med facit i hand går det att se brister under utredningens gång. Att morden utreddes var för sig är bara ett exempel. Här finns tips som kommit på avvägar och förhör som inte följts upp tillräckligt. Trådar som inte plockats upp.
– Det grundläggande polisarbetet att lyssna på folk som har något att berätta och att tänka. Det handlar inte bara om att fylla i en checklista med åtgärder som man ska göra, det är en läxa man skulle kunna lära av Helén-utredningen. Men det är en läxa som man ständigt behöver göra. Man kan inte bara förlita sig på tekniska framsteg. Man måste fortfarande vara den där tänkande och beslutsföra polisen, eller detektiven.
En sak som slår en under läsningen är att det finns så många potentiella gärningsmän på en geografiskt begränsad yta. Personer i Hörby med omkrets som fällts för sexbrott eller som skulle kunna kvala in som misstänkta.
Väldigt ovanliga mordfall
– Jag blev själv lite förstummad. Det är ju häpnadsväckande vad man hittar när man bara skrapar på ytan och kontrollerar. Det ställde ändå mina förväntningar på ända. Sexmord är ju väldigt, väldigt ovanligt. Och att hitta den som är kapabel till något sånt i en liten ort som Hörby borde ju vara svårt. Samtidigt ska man ha i åtanke att det är extremt få som verkligen agerar och begår brottet.
Samtidigt ger den långa och digra utredningen en fördjupad bild av ett samhälle vid en specifik tidpunkt i historien.
– Det är ju samma med Palme-utredningen. Man vet otroligt mycket om vilka som rörde sig på Sveavägen en fredag i februari 1986. Och det är bara den här typen av polisutredning som kan ge den här blixtbelysningen av hur ett samhälle ser ut under ytan. Det är väldigt fascinerande.
Källor: ”Jakten på en mördare”, Tobias Barkman (Bonniers), Kvällsposten, Aftonbladet, Sydsvenskan