Rättsläkaren: För de anhörigas skull vill jag hitta ett svar
När Jytte Banner, 57, kliver över det gula strecket i obduktionslokalen på Rättsmedicinska institutet i Köpenhamn, väljer ett par sterila arbetsskor i storlek 38 från skohyllan och tar på sig arbetsrocken, så träder hon in i en annan värld. Hon går in i sin yrkesroll vilket innebär att hon kan arbeta med sådant som många av oss inte ens kan föreställa oss. Och helst inte vill drömma om.
När Jytte berättar för främlingar att hon är rättsläkare möts hon alltid av en stark reaktion. Aldrig ett neutralt: ”Aha, hur länge har du jobbat där?”
Hon vet att många tror att hon är en kallhamrad och lite märklig kvinna eftersom hon jobbar med döda människor varje dag. Andra associerar till blåljus, tänker CSI och att tre morbida mord klaras upp på 45 minuter.
Båda uppfattningarna ligger långt från verkligheten. Jytte är mild, behaglig och utrustad med ett stort tålamod.
Men hon blir varken irriterad eller det minsta trött när hon möts av fördomar.
– Nej, för folk vet inte hur det är. Hur skulle de kunna veta det? Och nej, ett mord klaras inte upp på fem minuter, säger Jytte med ett skratt.
Det är sällan detaljer som finkornig sand på en skosula eller en sällsynt fjäril som endast lever bland almar som avslöjar mördaren.
– Det tar snarare en vecka eller längre tid för att få pusselbitarna kring ett dödsfall att falla på plats.
Lång arbetsvecka
Arbetsveckan är lång för Jytte. Den uppgår till närmare 70 timmar. Trots sin mångåriga erfarenhet och professorstitel så sitter hon inte fastklistrad framför sitt mikroskop på kontoret eller skriver forskningsrapporter.
Hon deltar också vid cirka 200 obduktioner om året. Jytte jobbar treskift och kan snabbt bli utkallad till en brottsplats när som helst på dygnet för att säkra spår. Dessutom hjälper hon yngre läkare med deras undersökningar.
Läs också: Leif och Barbro: Vi vet inte varför vår son blev mördare
Det kräver uthållighet att forska, undervisa, obducera och vara rådgivare på treskift. Men det var tuffare när hennes tre barn var små, särskilt under perioden när hon var ensamstående.
– Då och då vill jag gärna baka kakor med barnen, men några gånger har jag varit tvungen att stänga av ugnen mitt i baket eftersom jag blivit utkallad på uppdrag. Andra gånger har vi lyckats baka färdigt kakorna, säger Jytte med ett leende.
När Jytte var nybliven mamma till sitt äldsta barn skrev hon på sin avhandling om plötslig spädbarnsdöd. Hur orkade hon det?
– Det påverkade mig såklart. Mycket. Men för mig är det faktiskt mer skrämmande att läsa om plötslig spädbarnsdöd än att obducera spädbarn. Barnen slutar ju inte att dö om jag slutar obducera. Döden är ingenting som försvinner. Om jag arbetar med det känns det som om jag har någon sorts kontroll. Jag gör något aktivt för att förstå det förfärliga.
Det är det som driver Jytte. Det är det som gör att arbetet känns meningsfullt. Hennes arbete med obduktioner och medicinsk forskning kan förebygga dödsfall och leda till att de som lever kan leva längre.
Rättsmedicinsk forskning har till exempel bidragit till att vi har säkerhetsbälten och airbags i våra bilar. Och att föräldrar får rådet att låta sina spädbarn ligga på rygg när de ska sova.
Dödsorsak okänd
Varje år begravs omkring 2 500 personer i Danmark utan att man har kommit fram till vad de har dött av. Det är vart 20:e dödsfall. Detta har Jytte svårt att smälta. Hon hatar att skriva ”okänd dödsorsak” i en journal.
– Det är det värsta jag vet. För de anhörigas skull vill jag hitta ett svar. Det tycker jag att de har rätt att kräva. Varje gång vi begraver en människa utan att veta vad personen dog av så är det en förlust av kunskap om hur liknande dödsfall kan förebyggas i framtiden.
Kampen för att hitta alla pusselbitar och korrekt sätta ihop dem ställer stora krav på Jytte och hennes kollegor. Deras underlag ska alltid vara så genomarbetade att de inte kan plockas isär av åklagare eller försvarare.
Rättsläkaren arbetar varken för åklagar- eller försvarssidan. Hon ska hålla sig 100 procent neutral och ”låta bevisen tala för sig själva”.
– Jag får inte göra ett mikroskopiskt fel. I så fall kan allt, mitt och mina kollegors arbete, kullkastas.
Det kan gå ut över offer och skada den som är oskyldigt misstänkt.
– Jag kan inte säga att människorna som ligger på obduktionsbordet inte påverkar mig. Då skulle jag ljuga. Men jag väntar med att fundera på vad den unga kvinnan som ligger på britsen har varit med om tills jag har kommit hem.
Pratar aldrig om jobbet
Även om Jytte tänker på sitt arbete när hon är hemma så pratar hon inte om det. Aldrig. Dels hade det inneburit att hon brutit mot sin tystnadsplikt, dels vill hon skona sin man och sina tre barn från det.
Hon erkänner att det kan kännas lite ensamt att aldrig kunna prata med någon annan än kollegorna om sitt jobb.
Jytte väntade länge med att berätta för sina barn vad hon sysslar med. Kanske lite för länge.
– Kompisarna på förskolan fick veta vad jag arbetade med innan min son själv gjorde det. Han vägrade att tro på att jag sysslade med så skrämmande saker som hans kamrat sa.
När sonen berättade vad kompisen hade sagt kunde hon inte ljuga för honom.
– Jag fick berätta att det stämmer, jag arbetar med döda människor.
– Det är ju så. Det är det jag gör. I dag ångrar hon att hon inte berättade för honom innan han hörde det från andra.
Plikt mot de döda
När Jytte är hemma är hon ledig. Hon vill inte tänka på jobbet. Men kan hon verkligen släppa sitt arbete när hon kryper upp i soffan?
– Ja, annars går det inte.
Hon tror inte att man kan jobba som rättsläkare om man inte kan släppa vad man jobbat med under dagen.
– Vissa märker att de inte kan det. Det är bra att inse att man inte klarar av det för då kan man gå vidare och göra något annat.
Men Jytte Banner kan. Släppa jobbet. Eftersom hon är så hängiven sitt arbete så kommer hon att fortsätta med det.
Hon vill fortsätta sitt arbete i källaren på Rättsmedicinska institutet, i skarpt ljus och omgiven av kallt stål, med obduktionsbordet som arbetsstation och skalpeller och saxar som verktyg.
För Jytte Banner är inte klar med att försöka hitta svaren. Det anser hon vara sin plikt gentemot de döda. Hennes övertygelse gagnar även oss som fortfarande lever.
Av Karin Ditlevsen
Svensk bearbetning Lisa Södergren