Prinsessan Christina skriver om farmor kronprinsessan Margareta
När prinsessan Christina var barn var hennes farmor en ung, vacker kvinna med guldgul klänning på en tavla. Den hängde hemma hos farfar, Gustaf VI Adolf, i hans våning på Stockholms slott.
Hon träffade aldrig sin farmor, kronprinsessan Margareta dog redan 1920, 23 år innan Christina föddes.
– Hon var en dimmig figur utan konturer. Jag visste inte mycket om henne och vi pratade inte om henne i familjen. Eftersom min far dog när jag var liten försvann det bandet bakåt också, säger prinsessan Christina.
Genom åren har nyfikenheten ökat och Christina har velat ta reda på mer om sin farmor. Hon ville försöka lära känna den engelska prinsessan Margaret, barnbarn till drottning Victoria, som kom till Sverige 1905 när hon gift sig med prins Gustaf Adolf.
Det har nu resulterat i boken Hon kallades Daisy – Att finna en farmor (Bonnier Fakta) som hon har skrivit tillsammans med kulturjournalisten Carl Otto Werkelid.
Boken är personligt skriven med många privata fotografier från förr. På svartvita bilder ses den unga, förälskade prinsessan och prinsen i Kairo där de möttes, de är lekfulla föräldrar till en växande barnaskara – Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan – och Margareta ägnar sig åt sina stora intressen sport, måleri och trädgård. Hon åker skidor i långkjol och stickade vantar, hon sitter vid staffliet utomhus och hon sköter den älskade trädgården på Sofiero tillsammans med barnen.
– Jag undrade förstås hur jag skulle komma nära en person som jag aldrig träffat. Jag började med att titta i vårt familjearkiv och där fanns det mängder av brev som Margareta skrivit till familj, släktingar och vänner. Hon skrev gärna och mycket. Hon skrev omedelbart och spontant. Det var som att läsa en dagbok, berättar prinsessan Christina.
Hon beskriver arbetet med boken som roligt, spännande, intressant och givande.
– Hundra år senare mötte jag en person som gav mycket av sig själv, sina tankar och funderingar och sina känslor.
– Vi mötte Margareta när vi arbetade med vår förra bok Dagar på Drottningholm och även jag blev nyfiken på denna märkliga och intagande kvinna som levde i en spännande tid, säger Carl Otto Werkelid.
En modern kunglighet
Samarbetet med boken kallar de båda en oerhört spännande resa.
– Jag tänker högt och pratar på. Carl Otto går hem och skriver. Sedan träffas vi igen. Ändrar och fixar och pratar ännu mer, säger Christina med ett skratt.
Under arbetet formades en tydligare och fylligare bild av kronprinsessan Margareta. För barnbarnet Christina var hon inte längre bara en dimmig figur som levt för längesen. Hon fick personlighet och egenskaper.
– Hon var modern för sin tid. Väldigt klar i sina tankar och idéer om sig själv, sin miljö, sin familj och hur hon ville uppfostra sina barn.
Kronprinsessan Margareta som växt upp under den viktorianska eran lämnade 1800-talets ideal och en del kungliga traditioner bakom sig. Till skillnad från vad som var brukligt ammade hon själv sina barn och var en mycket närvarande mamma.
– Hon var en fri ande som gick emot många konventioner. Hon sprängde gränser, men gjorde det på ett diplomatiskt sätt, berättar Carl Otto och beskriver kronprinsessan som stark och självständig.
– Hon uppfostrade sina barn mer personligt och familjärt än vad man gjorde i högreståndsmiljöer vid den här tiden. Barnen skulle finnas där och dela sina föräldrars vardag, ansåg Margareta. Det var inte det vanliga då. Barnen togs oftast om hand av barnflickor och såg inte så mycket av sina föräldrar, fortsätter Christina.
Den varma och harmoniska familjegemenskapen kan säkert ha sin grund i två föräldrar som älskade varandra och trivdes tillsammans. Det var inte heller vanligt vid förra sekelskiftet och århundradet dessförinnan.
Då var kungliga äktenskap något som planerades för att stärka band mellan länder och släkter. Makarna var ofta brickor i ett strategiskt politiskt spel och därför finns det också många exempel på olyckliga kungliga äktenskap som varken byggde på kärlek eller gemensamma intressen.
Kärlek vid första ögonkastet
Det har spekulerats i att äktenskapet mellan Margareta och Gustaf Adolf var arrangerat av den engelske kungen Edvard VII, som ville stärka banden med Skandinavien och minska den tyske kejsarens inflytande här.
Prinsessan Christina är övertygad om att det i stället handlade om kärlek vid första ögonkastet efter att ha läst den förälskade Margaretas brev.
– Det kan jag absolut garantera! Kärleken slog ner som en blixt. Inte bara hos henne utan hos honom också, säger hon med eftertryck.
– Han var minst lika ivrig. Det skulle bli de två, tillägger Carl Otto.
Det blev en snabb förlovning och fem månader senare stod bröllopet på Windsor Castle.
Margareta fick ett nytt hemland som hon skulle lära känna, hon och Gustaf Adolf skapade ett hem på Stockholms slott med ljus och luftig inredning och tillbringade somrarna på Sofiero. Familjen växte samtidigt som kronprinsparet representerade runt om i Sverige.
– De hade ett osedvanligt lyckligt och harmoniskt äktenskap. De var två blyga personer som utvecklades tillsammans och stöttade varandra till att bli ledande i sina officiella roller. Som vuxen kände jag min farfar som en stabil, stark, klok och förståndig person och det tror jag att grunden lades till i det lyckliga förhållande som hans första äktenskap var, säger Christina.
– När man läser breven de skrev till varandra framgår det vilket inflytande hon hade. De gav varandra kraft, menar Carl Otto.
Den Margareta de har lärt känna var också en varmt religiös kvinna och en sann entreprenör, som gärna drog i gång olika hjälpprojekt. Under första världskriget ordnade kronprinsessan insamlingar till fattiga och krigsfångar. Hon engagerade sig för de svaga i samhället och ville göra skillnad.
– Hon hade engagemang och entusiasm. Såg hon ett problem ville hon hitta en lösning, säger Christina.
Historien upprepade sig
I arbetet med boken har hon träffat sina danska kusiner drottning Margrethe och prinsessan Benedikte och de har delat med sig av minnen som deras mor drottning Ingrid förmedlat. Det gjorde bilden av farmodern än skarpare och mer nyansrik.
– Jag kan ångra att jag aldrig frågade mina farbröder om deras mamma. Men så blev det tyvärr inte, säger Christina som länge hoppades att hennes farfar Gustaf VI Adolf skulle glänta på dörren till sina minnen av Margareta, men den dörren förblev stängd.
Kronprinsessan Margareta dog alldeles för ung, hon var 38 år och väntade sitt sjätte barn när öroninflammation och vattenkoppor ledde till blodförgiftning och hjärtsvikt. Läkarna stod maktlösa när sjukdomsläget plötsligt försämrades. Hon som hade kallats solstrålen i Stockholms slott var borta och lämnade ett stort tomrum efter sig – och en familj som var förkrossad av sorg.
– Hon hade ju varit centrum i familjen och utan henne tror jag att de blev vilsna. De stängde in sorgen som man gjorde på den tiden. Det tror jag förklarar varför dörren stängdes och det blev så tomt och tyst efter hon gått bort, säger Christina som ju själv vet hur det är att förlora en förälder i unga år och har upplevt att sorgen och saknaden är något man inte pratar om.
– Historien upprepade sig på ett mycket sorgligt sätt. Min far var 14 år när hans mor gick bort. Jag och mina syskon var barn när vår far dog. Det blev en tomhet och ett vakuum som jag nu har försökt överbrygga genom att lära känna min farmor och skriva den här boken.
I år är det hundra år sedan kronprinsessan Margareta dog men arvet efter henne lever vidare. Inte minst på Sofiero, sommarslottet utanför Helsingborg, där Margareta skapade en vackert blomstrande trädgård. Gustaf VI Adolf testamenterade slottet till Helsingborgs stad och slottsparken lockar i dag många besökare.
Prinsessan Christina och syskonen besökte under barndomen Sofiero varje sommar för att hälsa på farfar.
– Det hörde till att man skulle delta i trädgårdssysslor, minns hon och tillägger:
– Men inte tänkte vid då på att det var någon som hade skapat trädgården.
Hon säger med ett skratt att trädgårdsintresset inte är så stort för egen del, men hon kan sägas dela sin farmors engagemang för att hjälpa och stötta i samhället. Christina var i många år arbetande styrelseordförande för Svenska Röda Korset.
– Ibland känns släktskapet nära även om hon levde i en annan tid. Jag undrar vad hon hade tyckt om vår tid.
