Polishunden Prinsen har somnat in – hundföraren: "hjärtat blöder"
Under sin karriär spårade Prinsen upp 23 miljoner kontanter och mängder med vapen och narkotika. Hans bevisföremål ledde bland annat till två livstidsdomar. Men nu har poliskåren förlorat sin superstjärna. "Hjärtat blöder", säger Prinsens matte.
Hans fulla namn var Straight Flush Rise Like A Phoenix.
Han kallades dock för Jamie.
Men kär hund har många namn.
Prinsen, en flatcoated retriever, blev artistnamnet på sociala medier och med tiden plockades namnet upp även bland kollegor.
Se också: Superhunden Zak nosar upp knark och vapen
Och Prinsen var kungligt duktig på sitt arbete. Det säger polisen och hundföraren som vi varit i kontakt med. Hon vill vara anonym men berättar gärna om livet som Prinsens matte.
– Han gav alltid allt på jobbet. Han missade inga gömmor. Om jag gav honom förutsättningarna som behövdes - då hittade han det.
På fredagen den 17 december tog han sitt sista andetag. Veterinären hade hittat tumörer som spridit sig och det fanns inget som kunde göras.
– Tyvärr drabbas även våra djur av sjukdomar och ibland måste man helt enkelt skiljas från sin bästa vän. När beskedet kom att man hittat tumörer rann tårarna och dom kommer komma titt som tätt en lång tid framöver, säger hundföraren.
"Myror i tassarna"
Hon kan nu se tillbaka på en fantastisk tid och en fantastisk hund. Prinsen var 1.5 år när hundföraren fick honom och träningen kunde börja. Efter ett halvår fick Prinsen sin polisbricka som han var mäkta stolt över.
Hur var han att lära upp?
– Han var en spjuver som hade lätt för själva letandet. Det tyckte han var roligt. Själva lydnaden gick bra förutom momentet som heter "platsliggning". Där ska hundarna ligga stilla i fem minuter när vi förare går 30 meter bort. Han hatade allt som innebar att han var tvungen att vara stilla. Jag brukade skoja och säga att han hade myror i tassarna. Annars hade han lätt att lära sig. Han älskade att jobba.
En polis som jobbar som hundförare har även hunden hemma. Hunden blir därmed en naturlig familjemedlem.
– Prinsen var min kollega, min bästa vän och den jag tillbringade mitt liv med under fyra år. Finns ingen människa som jag tillbringat så mycket tid med. Vi levde tillsammans dygnet runt och han fanns alltid med mig.
Totalt fick hundföraren 3,5 års tjänstgöring med Prinsen, en tid som föregicks av ett halvårs träning. Prinsen bidrog till två livstidsdomar med sina vapenfynd som ledde till spårsäkring. Han har också hittat över 23 miljoner i kontanter och massvis med vapen och narkotika. Han har även snusat upp hylsor och kulfragment efter många av de skjutningarna som medierna rapporterat om.
– Alla dessa små saker kräver timmar av träning och är viktiga pusselbitar i utredningarna.
Hundföraren beskriver Prinsen som speciell. Inte för att han var märkbart duktigare än andra polishundar. Utan för att han berörde människor i sin närhet. Prinsen hade en smittande personlighet som gjorde alla i hans närhet glada. Det gällde såväl kollegor, vänner och andra som han mötte
– En gång stod jag och åt korv i Visby då en dam kom fram och frågade ”är inte det där Prinsen”? Hon hade sett honom på Instagram och kände igen honom.
Prinsen älskade folk och i början var hundföraren orolig att det skulle störa honom i hans arbete, men så blev aldrig fallet.
– Han hade en förmåga att totalt ignorera kollegor som var i vår närhet när han jobbade. Han gick in i sitt sök och såg inte dem. När vi var klara och de ville hälsa exploderade han av kärlek. Men aldrig under arbetet.
En spelevink på hemmaplan
Prinsen kunde skilja på arbete och fritid. Han visste när han var ledig och då kunde disciplinen tryta en aning. Matte beskriver honom som sjövild. Ibland kunde han rymma från tomten på landet och ta sig ett dopp. Och han frågade aldrig om han fick chansen att äta. Både julskinka och helrökt lax har fiskats upp ut hans gap.
– Man hade aldrig en lugn stund men alltid ett leende på läpparna. Det var det som gjorde honom speciell. Han fick folk att le och skratta. Kanske passade han på att leva ett helt liv under sin korta tid.
Ett och annat beslag gjordes även under lediga stunder. "Nosen var alltid på", som hundföraren uttrycker det. Även önskan att vara nära sin matte.
– Var jag än var så var han bredvid, bakom eller la sig mitt framför. Gick man på toa satt han utanför och väntade.
Men sättet som han visade medkänsla på är kanske mest talande av allt.
– När min far hade gått bort och vi kom hem till min mor, då hämtade Prinsen min fars kudde. Han hade aldrig rört den innan. Nu var det just den han hämtade och alltid den han bar runt på när jag var där.
Nu får hon klara sig utan sin älskade hund. För att kunna fortsätta sitt arbete behövs en ny och sökandet har redan påbörjats efter en kollega. Det betyder inte att Prinsen kommer glömmas bort. Inte på långa vägar.
– Hjärtat blöder samtidigt som man måste knyta an till en ny fantastisk fyrbening. Det går inte att förbereda sig för smärtan och man vänjer sig aldrig. Man lär sig bara leva med det samtidigt som man måste gå vidare. Prinsen var en sån hund som satte spår i mig, men även i andra, och han kommer finnas bredvid mig och min blivande tjänstehund.
– Man lär sig leva med sorgen men minnena finns kvar.
Se också: Här är de 7 mest populära hundraserna – är din hund med?
