Polishundarnas skarpa nosar fick en avgörande roll
Kriminalsökhunden Ben och hans kolleger hyllas
Likt en galjonsfigur klädd i päls står springerspanielhunden Ben i fören på den lilla motorbåten som sakta glider fram i Rönne å, vattendraget som ringlar sig fram genom Ängelholm i Nordvästra Skåne. Bens nyfikna ögon spejar ut över det spegelblanka vattnet samtidigt som han känner av dofter från omgivning med sin känsliga nos.
Sjuåriga Ben är en kriminalsökhund bland annat tränad på att söka upp döda kroppar, både på land och i vatten. I dag är han ute och tränar tillsammans med sin husse, 63-årige polisen och hundföraren Johan Esbjörnsson.
– Ben är lite ur form. Det senaste uppdraget vi var ute på skedde stundtals under väldigt tuffa förhållanden och jag var tvungen att pressa honom hårdare än normalt, vilket satt sina spår. Men det håller vi på att bearbeta nu, säger Johan och klappar Ben över ryggen.
Lördagen den 19 augusti 2017 tog Johan emot ett samtal från kollegerna i Köpenhamn. När han talat färdigt och avslutat samtalet var han plötsligt indragen i ett av de mest uppmärksammade polisutredningarna i modern tid.
Journalisten Kim Wall försvunnen
Den svenska journalisten Kim Wall hade varit försvunnen i nio dagar. Hon hade följt med den danske uppfinnaren Peter Madsen ut i hans ubåt för att göra ett reportage om honom, men hon kom aldrig tillbaka.
Polisen fattade tidigt misstankar om att brott begåtts och en förundersökning inleddes. Sjö räddningen kallades in och man sökte efter kroppen i flera dagar utan resultat. Man misstänkte att kroppen dumpats i havet och nu behövde man hjälp att hitta den, något poliserna i Sverige kunde hjälpa till med.
– I Sverige har vi polishundar som är tränade att söka efter döda kroppar i vatten, något man saknar i Danmark, berättar Johan som till vardags arbetar inom Polisregion Syd vilket innebär att han följer med på uppdrag i Blekinge, Kalmar, Kronoberg och Skåne län.
Johan är en erfaren polis med drygt 40 tjänsteår i kåren varav de senaste 28 åren som hundförare.
– Vi i hundgruppen har haft samarbeten med danska polisen tidigare men det har mest rört sig om utbildningar så när jag fick i uppdrag att hjälpa till kändes det så klart hedrande och lite speciellt.
Liten styrka
En stund senare kopplade Johan på båttrailern på sin tjänstebil och körde ner mot hamnen i Falsterbo. Tanken var att han och Ben, tillsammans med en polistekniker som fick agera båtförare, skulle söka av vattnet runt Falsterbonäset. Men samarbetet med grannkollegerna avbröts innan det ens börjat.
– Vi kom knappt utanför hamn inloppet i Falsterbo förrän vi fick ge upp. Vinden var för stark och vågorna för höga.
När Ben arbetar står han i fören på en liten plattform där han kan nosa ut över vattnet. För att kunna arbeta obehindrat bär han bara ett koppel som Johan håller i, samt en flytväst. När de första vågorna mötte den fyra meter långa polisbåten kastades Ben upp i luften och trillade ner i durken.
– Jag vågade inte riskera att Ben skadade sig så det var bara att vända om mot land och vänta på att vinden skulle mojna.
Men vinden avtog inte och två dagar senare, den 21 augusti, gick Johan på semester och reste med sin familj till Spanien. Samma dag flöt det upp en kvinnotorso ute vid piren på Amagerstrand.
Torson skickades för dna-analys och två dagar senare, den 23 augusti, bekräftade polisen att det var Kim Wall man hittat. Det innebar att kroppen styckats och de resterande kroppsdelarna troligen dumpats någonstans ute i Kögebukten. Åter kom en begäran från dansk polis att få assistans av svenska vattensökshundar.
– Jag talade i telefon med min kollega, Per Lindqvist, även han hundförare i Polisregion Syd. Han skulle agera insatschef för en liten styrka bestående av två svenska hundförare och deras hundar.
Det var Lars-Göran Eriksson med labradoren Ace, från Stockholm, och Hans Norberg med sin schäfer Cross, från Hudiksvall.
– Det var visserligen varmt och härligt med semester i Spanien, men det kändes rätt frustrerande att inte kunna hjälpa till, säger Johan.
Vid det här laget hade polisen bärgat Peter Madsens ubåt och fått fram dess sista rutt, genom att kontakta Sjöfartsmyndigheten, som har en övervakningscentral i Malmö. Härifrån kontrolleras alla fartygsrörelser i Öresund. Den 10 augusti hade ubåten UC-3 utgått från Refshaleön i Köpenhamn och efter ett tag gått ner i undervattensläge. Den hade varit borta från radarn i ett antal timmar innan den återgick till ytläge långt ute i Öresund.
– Därefter hade ubåten färdats på ett märkligt sätt, nästan som om den drev omkring. Det var det området som bedömdes vara mest intressant och det var där hundarna fick börja söka, säger Johan och förklarar att man söker i ett speciellt mönster för att täcka av ett område så noggrant som möjligt.
Polishundarna tränas med dofter
Vädermässigt var omständigheterna bra med bara ett par sekundmeters vind. Hundarna söker bäst när det är så lite blåst som möjligt eftersom vinden annars för bort doftpartiklarna.
Plötsligt reagerade hundarna och markerade tydligt att de fått upp en vittring. Platsens koordinater markerades på en gps och snart kunde dykare från den danska försvarsmakten gå ner och söka efter fynd på omkring 12 meters djup.
– När vi utbildar hundar att söka efter döda kroppar använder vi oss av tygbitar som vi fått från Rättsmedicinska i Lund. När en människa dör påbörjas en förruttnelseprocess som ger ifrån sig speciella gaser, det är dessa hundarna lär sig att söka efter, säger Johan och förklarar att hundarnas känsliga nos kan skilja på liklukt från människor och djur.
Till en början får hundarna öva på att söka i skyddade miljöer inomhus. När de hittar den intränade doften markerar hunden fyndet, och då trycker hundföraren på en klicker vilket är ett kvitto för hunden på att den gjort rätt. Därefter får hunden en belöning, i Bens fall är det en gul gummiboll som han får leka med.
– När hunden blir säkrare på markering av den intränade doften utökas sökandet till tuffare miljöer utomhus.
Så fort Johan började lära upp Ben till sökhund tog han med honom ut på sin fritidsbåt för att vänja honom att vistas på en båt. När han sedan började öva sök i vatten hade han redan båtvana. Principen att söka ute på en sjö eller till havs är i princip samma som att söka på land. Hunden markerar när den känner liklukten som stiger upp till vattenytan i gasform.
Sämre väder
De följande dagarna ökade vindarna ute i Kögebukten och hundförarna fick avbryta sitt sökande och återvände till Sverige medan dykarna fortsatte sitt arbete.
Men trots att botten söktes av minutiöst på de platser hundarna markerat vid gjorde dykarna inga fynd. Den 6 september, dagen efter att Johan återvänt hem efter semestern, kallades han till möte i Danmark med den danska polisen.
Dykarchefen Lars Møller och sökansvarige Christian Skov visade en karta över området där Madsen färdats och platser där hundarna markerat. Man konstaterade att något måste gått fel i informationsflödet eftersom dykarna inte hittat något, kanske hade de tagit emot fel koordinater från de svenska hundförarna.
– Insatschefen bestämde att vi skulle göra om söken. Men från och med nu skulle en dykare följa med i båten och själv skriva in positioner där hundarna markerade, berättar Johan.
Nästa dag gav sig Johan och Ben iväg, nu tillsammans med dykchefen Lars Møller ombord på båten. Det var bra stämning i båten och väderförhållandena var bra. En bit ut visade plötsligt Ben att han fått upp vittringen.
– Han liksom frös till i sina rörelser, sedan började han följa vittringen längs båtens kanter samtidigt som han började yla och småskälla. Det var solklart att han upptäckt något, säger Johan.
För att vara helt säkra på positionen körde båten bort från platsen och återvände från ett annat väderstreck och även då markerade Ben och även de and ra hundarna vilket visade att markeringarna var säkra.
Återigen försämrades väderläget så Johan och hans kolleger återvände till Sverige medan dykarna letade på de platser där hundarna markerat, men fortfarande utan att hitta någonting.
– Nu började man tvivla på att de markeringar hundarna visade var riktiga och stämningen blev allt mer osäker i gruppen, berättar Johan.
Vattenrörelser
– Den 21 september kontaktade jag den danska insatschefen Christian Skov och sa att jag skulle ta med en likgömma så vi kunde göra ett test. Den består av tygbitar som preparerats med material vi fått från rättsmedicin, berättar Johan.
Likgömman sänktes ner med hjälp av tyngder på en plats som Johan markerade på sin gps. Därefter tog han med Ben ut på båten så han fick söka tills han hittade gömman. Med ombord på båten var även Christian Skov.
Ben stod som vanligt i fören på båten och sniffade, men utan att fånga upp några dofter från likgömman. Christian blev mer och mer otålig, var det kanske något fel på hunden?
– Jag visste var likgömman var eftersom jag själv sänkt ner den och tagit koordinaterna. Men jag hade mina aningar, säger Johan och berättar att han bad Christian att köra båten i större och större cirklar tills den var 150 meter bort från isänkningsplatsen.
Då plötsligt markerade Ben.
– Christian blev jätteförvånad, att markeringen kom så långt från gömman. Likgömman hade sänkts ner på botten på fem meters djup, men doften i gasform hade förts bort 150 meter i nordlig riktning.
Christian kontaktade omgående dykarchefen och sa till honom att de hela tiden dykt för nära de platser där hundarna markerat.
– Den lite pressade stämningen var plötsligt som bortblåst, säger Johan och ler.
Senare på kvällen när Johan kom hem slog han sig ner vid sin dator och började söka efter information om hur strömmarna rör sig ute i Öresund.
– Jag lyckades hitta en uppsats skriven av en oceanolog vid Lunds universitet. Den handlade i detalj om hur strömmarna rör sig i just Kögebukten. Det stod klart och tydligt att strömmarna alltid rörde sig i en nordlig eller sydlig riktning beroende på vattenståndsskillnaden mellan södra Östersjön och Kattegatt.
När jag dagen efter berättade om vad jag läst för Christian kontaktade han en oceanolog från Köpenhamn som fick i uppdrag att försöka räkna ut var vi skulle söka.
Genom att samla in data om hur strömmarna rört sig den aktuella perioden och addera ihop med andra viktiga parametrar som vattnets densitet och salthalter kom han fram till att hundarna markerat rätt, men man hade dykt på fel platser.
– Enligt oceanologen skulle dykarna söka upp mot 1 000 meter söder om hundarnas markeringar.
De första fynden
Två dagar efter att oceanologen hade delgett danska polisen sina beräkningar, den 6 oktober, var Johan med sin fru på en kortsemester i Helsingör över helgen. De skulle precis gå in på en restaurang för att äta när telefonen ringde.
– Det var Per, min kollega, som berättade att dykarna hade hittat kroppsdelar, säger Johan och tystnar. Han tar ett djupt andetag innan han fortsätter att berätta.
– Det var en sådan enorm tillfredställelse och lättnad att få bekräftat att vi var rätt från början. Jag minns att jag tänkte att nu kanske fallet kan klaras upp.
Dagen efter tittade Johan och hans fru på presskonferensen som vice polisinspektör vid Köpenhamnspolisen, Jens Møller Jensen, höll för press och allmänheten. Han berättade att dykarna hittat Kim Walls huvud, ben och kläder liksom en del verktyg.
Med de nya fynden kunde polisen bland annat visa att Kim Wall inte dött efter att ha blivit träffad av en tung lucka i huvudet, vilket Madsen hävdat.
I slutet av november var kriminalsökhundarna åter i Danmark, vilket resulterade i nya markeringar. När det döks i anslutning till hundarnas markeringar hittade dykarna Kim Walls armar. Av de nya fynden fick polisen ny viktig information, men framför allt hade hela Kim Walls kropp återfunnits, vilket var en stor tröst för de anhöriga. Johan och hans svenska kolleger i hundteamet har alla blivit hyllade för sina insatser och inte minst av Jens Møller Jensen.
– Det har onekligen varit ett speciellt fall med otroligt mycket uppmärksamhet och vi har fått en fin pr för vår verksamhet, säger Johan samtidigt som båten glider in mot bryggan vid den gamla båtklubben i Ängelholm.
– Det ska bli skönt att få återgå till en mer normal vardag, säger Johan och klappar om Ben som tittar på sin husse och verkar hålla med.
”Årets polishundar 2018”
Efter kriminalspårhundarnas avgörande roll i att finna Kim Walls kropp har Ben, Ace och Cross fått utmärkelsen ”Årets polishundar 2018” av Svenska Kennelklubben.
Juryns motivering löd:
Ben med sin förare Johan Esbjörnsson från Region Syd kom i tjänst som kriminalsökhundförare 2013, Ace, med sin förare Lars-Göran Eriksson från Region Stockholm 2015 samt Cross med sin förare Hans Norberg från Region Mitt 2015.
Under nomineringsperioden 2017/2018 har patrullerna bistått kolleger i olika utredningar med åtgärder av betydelse som aktivt bidragit i utredningsarbete.
Det uppdrag som särskilt sticker ut är när danska polisen i slutet på augusti 2017 begärde biträde av svenska kriminalsökhundar i sökandet efter den svenska journalisten Kim Wall.
Till en början med sök från land på den svenska sidan. I början av september utökades begäran med vattensök från båt i Öresund och sök från land på den danska sidan. Hundarna arbetade under mycket svåra väderleksförhållanden och fick trots detta markeringar som ledde till att dykare kunde anträffa mänskliga kvarlevor. Detta i sin tur fick stor betydelse för den fortsatta utredningen och till att brottet sedan klarades upp.
Juryn har särskilt beaktat de extremt svåra förutsättningar som överlag rådde för hundar och förare, och då särskilt under arbetet i båt. Detta till trots har ekipagen utfört arbetet med stor idoghet och precision. Juryn har även beaktat förarnas förmåga att läsa hundarnas beteende vid markering i de svåra förhållanden som förelåg.
Ben, Ace samt Cross med sina förare är utomordentliga ambassadörer för det nordiska polishundsamarbetet.
Källa: Svenska Kennelklubben