Pernilla var 48 när hon tog steget och sa upp sig

Pernilla tog steget och lämnade jobbet hon vantrivdes med

När jag fick det där jobbet som administratör på ett större företag i stan var jag helt överlycklig. Det var många sökande och att jag var den som lyckades knipa den eftertraktade platsen var helt otroligt.

Vad det var hos mig som de föll för vet jag inte. Just då var jag bara så glad att jag fick jobbet. Jag var i 40-åldern och tvåbarnsmamma och hade tänkt att jag kanske inte längre var så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag hade varit hemma med barnen när de var små och det är jag mycket tacksam för i dag. De var tre och fem år när jag fick mitt nya jobb. Det kändes väldigt skönt att komma ut i arbetslivet och få ett liv utanför husets fyra väggar och att få vara bara jag igen. När man är hemma, vilket ju i och för sig är mycket kul, så är jag ju bara mamma.

Trivdes bra först

I vilket fall som helst var det kul att börja jobba, och jag märkte att barnen tyckte det var roligt att börja på dagis och de fick många nya kompisar. Livet lekte och jag mådde rätt bra. Jobbet verkade bra och jag trivdes i min nya yrkesroll. Jag var liksom spindeln i nätet med allt vad det innebär. Mycket att göra och många bollar i luften. Tiden rann iväg och jag hade kul och trivdes bra.

Ett par år senare kom det en ny vd till företaget och det tog inte lång tid förrän stämningen blev tråkig. Det pratades mycket skit bakom ryggen på folk. Och det var på alla plan i företaget, men framför allt i ledningen och bland cheferna. Det började bli en hög personalomsättning, folk kom och gick. Det började en ny och någon slutade. Många vantrivdes och likaså jag. Jag började tröttna på att vara mitt glada jag och sitta som spindeln i nätet. Det verkade ju ändå som om ingen såg mig eller såg vad jag gjorde, jag kände mig inte särskilt uppskattad. Ingen insåg vilken nytta jag faktiskt gjorde för företaget. Jag kände mig åsidosatt och fick aldrig höra några positiva ord längre, vilket jag hade fått tidigare.

Ville inte gå till jobbet

Så här fortsatte det år efter år och jag vantrivdes på jobbet. Nu levde jag för helger och ledigheter. Jag vaknade med ångest varje morgon och ville absolut inte åka till jobbet. Jag önskade jag kunde bli sjuk och få feber så jag fick stanna hemma, men jag är ju nästan aldrig sjuk. Jag åkte till jobbet, gjorde det jag skulle och sedan åkte jag hem. När jag väl var hemma så var jag glad, för det är ju där jag trivs bäst.

Men ett jobb måste man ju ha, så jag kämpade på, även om jag mådde dåligt. Jag sökte en del andra jobb, men blev snabbt utkonkurrerad av yngre förmågor kändes det som. Det kändes som om jag var för gammal helt enkelt. Jag var nu 48 år. Ofta frågade jag mig själv hur jag skulle stå ut på jobbet tills jag var pensionär. Den frågan kunde jag inte ge något svar på.

Ändrade inställning till livet

En dag läste jag en tidning om en som ändrade inställning till livet och jobbet som hon vantrivdes på. Denna person jag läste om hade helt enkelt sagt upp sig från jobbet och tagit ledigt ett helt år för att fundera ut vad hon verkligen ville med livet. Det lät så härligt! Nu hade hon ett lyckligt liv och hon hade funnit en helt ny inriktning och verkade må så gott. Denna artikel gav mig ett litet frö.

Fröet grodde och en dag sa jag helt enkelt till mig själv att nu får det vara nog! Jag tänkte säga upp mig från jobbet och helt enkelt fundera ut vad jag ville göra med mig själv och livet. Man lever bara en gång och jag ville inte gå omkring resten av livet och vantrivas så på jobbet. Visst skulle vi få leva snålt ett tag, men pengar är ju inte allt. Livet består av så mycket mer och jag har ju trots allt mer än femton år kvar att jobba. Det är ganska lång tid det.

Jag berättade för min man och våra barn och de förstod mig precis. De hade ju sett i flera år att jag inte mått bra på jobbet. De sa att de skulle stötta mig och det gjorde de också. Jag sa upp mig från jobbet och var hemma. Jag bara var och gjorde det jag ville göra. Så klart tog jag hand om hus och hem och familjen och gjorde alla tråkiga måsten när de var i skolan och på jobbet, så när de kom hem kunde jag ägna mig åt dem helt.

Det var full fokus på barnen och jag hjälpte dem med läxorna och tog mig verkligen tid för dem, vilket var bra nu när de var i tonåren. Det var en viktig tid då de verkligen behövde sin mamma.

Funderade över vad jag ville göra

Jag fick också tid över till att fundera ut vad jag ville göra, och det var att studera till programmerare, jag har alltid varit fascinerad av datorernas värld. Jag anmälde mig till en folkhögskola i närheten där vi bor och gick en tvåårig utbildning. Åh, vad kul det var att studera! Det var också trevligt att vi var i alla möjliga åldrar och att jag faktiskt inte var äldst i klassen.

Jag lärde mig massor och när jag var klar med utbildningen var det inga problem att hitta ett nytt jobb, även om jag var en bra bit över 50 år nu. De ville helt enkelt ha någon som var duktig på programmering och någon som kände sig trygg i sig själv, och det tyckte de att jag verkade vara. Det stämmer bra. Det där året då jag var hemma och rådde om mig själv – det gav så mycket. Det stärkte mig själv och mitt inre. Nu är jag trygg och stabil och nöjd med mig själv. Att vi sedan fick leva snålt några år var inga problem.

Det ledde till att vi alla kom in i bättre rutiner. Tidigare tog vi gärna bilen, men nu cyklar vi nästan vart vi än ska och därmed har vi blivit piggare och friskare och mår så mycket bättre.

Jag är så glad att jag vågade säga upp mig från mitt tråkiga jobb. Nu trivs jag med livet och här kommer jag jobba kvar tills jag blir pensionär och jag har ju trots allt mer än tio år kvar att jobba. Så det är aldrig för sent att göra något nytt med sitt liv.

/Pernilla