OS-värdinnan glömmer aldrig terrorattentatet i München för 50 år sedan
Anna-Sophia von Celsing upplevde tragedin på plats, som ung OS-värdinna.
– Det kändes som ett avsked av en oskyldig tid, säger hon idag, 50 år senare.
Ulrika Knape och Ragnar Skanåker tar guld. Gunnar Larsson likaså, i simning. Ricky Bruch är där och plockar hem ett brons. DDR fortsätter att imponera som idrottsnation och tar 20 guld, 23 silver och 23 bronsmedaljer. Vår kronprins träffar sin blivande drottning.
Ändå är det något helt annat vi tänker på när man talar om 1972 års OS i München.
Anna-Sophia von Celsing var där, bara 21 år gammal och uttagen till OS-värdinna.
Allt var så otroligt fint och roligt först. Jag minns att temat handlade om fred och att man släppte ut duvor från stadion
– Allt var så otroligt fint och roligt först. Jag minns att temat handlade om fred och att man släppte ut duvor från stadion under invigningen. Ingen kunde ju i sin vildaste fantasi förstå det hemska som skulle hända sen.
Anna-Sophia studerade i Köln och skulle bli gymnastiklärare då, hösten 1971, när hon upptäckte en lapp på en av anslagstavlorna. ”Är du bra på sport och språk? Ansök om att bli värd/värdinna i OS i München!”
– Jag och två väninnor till mig tyckte det lät spännande, ja vi var flera som sökte. Jag hade läst tyska, lite latin, franska, engelska och förstod norska och danska. Och så var jag väldigt idrottsintresserad.
Fick drömjobbet bakom kulisserna på OS
De blev ganska häpna när de fick beskedet att man skulle komma till Köln och intervjua dem. I spetsen var den rekorderliga Frau dr Emmy Schwabe, ett före detta skidess från Österrike och nu chef för avdelningen som ansvarade för OS-värdinnorna. Med henne fanns också bland andra en mörk och elegant ung kvinna – Silvia Renate Sommerlath.
– Tre eller kanske fyra personer satt och pratade, frågade oss frågor. Så växlade de språk för att testa oss. Efter ett tag kom det ett brev om att jag och två av mina vänner blivit antagna.
Glädjen var stor. Bara tanken att få vara med i ett OS-sammanhang bakom kulisserna, träffa idrottare de hittills bara beundrat på avstånd kändes hisnande.
– Våren 1972 fick vi gå en kurs i Düsseldorf där vi fick veta allt om alla uppgifter en värdinna kunde ha, var vi skulle finnas, vilka insatser vi skulle göra. Och hur vi skulle fixa håret och sminka oss – det är sant! Jag minns skorna bäst, de var oerhört bekväma. Klänningen har barnen haft och klätt ut sig i, nu har jag donerat den till Sörmlands museum.
Mycket att plugga på inför OS-jobbet
Det var mycket att plugga in innan de fick åka till München för vidare utbildning. Och när de kom dit hade de redan koll på var de olika arenorna låg, hur man tog sig mellan dem, var idrottarna skulle hålla till och var varje toalett eller omklädningsbås låg.
Vi hade järnkoll på kartorna
– Vi hade järnkoll på kartorna, skulle kunna visa vägen så fort någon undrade. Vi fick öva, ta oss med buss runt om i stan, titta in överallt på Olympiastadion och bekanta oss med simhallar, fäktningsarenor och löparbanor. Det var ju enormt stort och mycket att ta in.
– För mig som idrottsintresserad var det fantastiskt att få se det här.
Och ännu mer fantastiskt skulle det bli. Den 26 augusti invigdes den tjugonde olympiadens spel, det största hittills. 80000 personer på plats kunde se fredsduvorna lyfta från stadion upp mot en klarblå himmel.
I elva dagar pågick en folkfest i den stora tyska staden. Arenorna var fulla, medaljerna haglade och solen sken över Olympiastadion. Stämningen var god, inramningen fantastisk. Allt var mycket väl ordnat.
Se också: Kungligheter då och nu
– Min uppgift blev så småningom VIP-värdinna, och det skulle bli ganska enkelt. Jag skulle nämligen serva Sven Thofelt, en mycket vänlig före detta OS-medaljör i modern femkamp och då ledamot i Sveriges Olympiska Kommitté – och han var skicklig på språk och kunde allt om platsen på sina fem fingrar.
Terroristerna tog gisslan i OS-byn
Hon åkte med chauffören och mötte upp Sven Thofelt och hans fru och följde dem runt stadionområdet till rätt ställen. Ofta satt han i möten och Anna-Sophia kunde stå och visa idrottshjältar till rätta inom modern femkampsarenorna.
Men feststämningen kom på skam tidigt på morgonen den 5 september. Åtta rödklädda män från den palestinska terrorgruppen Svarta september klättrade in över muren klockan fyra på morgonen och hade siktet inställt på den israeliska anläggningen. Målet var att ta gisslan och kräva drygt 200 palestinska fångars frigivning.
Terrorattacken mot OS i München
Den 5 september tar sig terrororganisationen Svarta september in i OS-byn. De verkar veta exakt vart de ska när de avancerar in mot den israeliska anläggningen. Två idrottare, varav en tyngdlyftare, försöker stoppa dem och skjuts omedelbart.
Terroristerna tar nio israeler till fånga och begär att drygt 200 palestinska fångar ska släppas – annars dör gisslan klockan 12 på dagen. Efter diskussioner med den israeliska regeringen förhandlas tiden fram. Regeringen vägrar att tillmötesgå terroristernas krav.
På kvällen i mörkret förs terroristerna och gisslan i helikopter till militärflygfältet Fürstenfeldbruck. Terroristerna skulle få tillgång till ett plan, istället stormas helikoptern av tysk militär. Men fritagningsförsöket går totalt fel. Helikoptern sprängs och nio israeler, fem palestinier och en tysk polis dödas.
Totalt dog 17 människor i terrordramat den 5–6 september.
Anna-Sophia visste ingenting om detta när hon tillsammans med chauffören åkte till Svens hotell för att möta upp honom och hans fru senare samma morgon.
– Vi stod nere i lobbyn, väntade och väntade. Det var underligt, Sven brukade vara väldigt punktlig. Men så kom hans fru, hon såg allvarlig ut. Hon bad oss vänta en stund till för Sven ville prata med oss. Vi väntade ännu längre, och när han kom meddelade han att det hänt något mycket allvarligt. Han ville att vi skulle ta en tur med bilen.
Han berättade att en grupp män tagit gisslan i OS-byn men visste inte så mycket mer än. De cirkulerade ända framme vid OS-byn, intill byggnaden där gisslan satt bundna innanför murarna men såg ingenting. Sven meddelade dem att han skulle sitta i möten resten av dagen.
– Sen vände han sig mot mig och sa att jag skulle ringa hem till mamma och pappa och säga att jag var i säkerhet. Jag har tänkt mycket på det sen, att det var en så klok sak att säga. Jag hade inte haft en tanke på det annars, men han misstänkte att detta skulle blir stort nog för att nå Sverige.
Utegångsförbud, ovisshet och tystnad
Anna-Sophia påminner om att vi måste sätta händelsen i perspektiv. Information var inte enkelt då, inget gick fort på samma sätt som nu. Hon fick åka tillbaka till sitt boende och alla fick utegångsförbud utan att riktigt veta vad som hände inte långt från dem.
Hela dagen satt vi sen mest tysta allihop och kunde inte förstå det som hänt
– Hela dagen och natten gick utan att vi riktigt visste vad som hänt, kanske någon hade blivit skjuten. Vi stod i en lång telefonkö, och när jag kom fram och kunde ringa hade mamma och pappa ännu inte hört om det som hänt. Hela dagen satt vi sen mest tysta allihop och kunde inte förstå det som hänt.
Spelen upphörde samma morgon, allt fokus på idrott låg nere. Chocken verkade förlamande: Ingen samlade till informationsmöte, ingen kände väl till hur man hanterar en sådan här situation ens.
När den fasansfulla händelsen var över nästa dag hade 17 personer mist livet; elva israeler, fem av de palestinska terroristerna och en tysk polis.
Efter mycket konfererande beslöt man att tävlingarna skulle återupptas nästa dag – terrorn skulle inte få påverka de här olympiska spelen mer än den redan gjort.
– På kvällen ordnade man i all hast en minnesceremoni för alla offren och jag minns den som det starkaste jag hade upplevt. Förra gången vi var där var folk så glada och högljudda. Nu var alla tysta. Det kändes som ett avsked av en oskyldig tid, på något sätt.
Världen var i chock efter dådet i München
Ordförande i olympiska organisationskommittén talade väl om hur ett sådant här dåd gick rakt emot allt det som idrotten står för: Att förena och skapa gemenskap.
– Dagen efter fortsatte spelen som vanligt. Ändå var ingenting som vanligt, inte själsligt. Alla var påverkade av det som inträffat. Allt var förändrat.
Det här var den första spektakulära händelsen i idrottsvärlden, hela världen var i chock. Terrorism i sig var inte nytt, men detta var första gången det drabbade så många och idrotten.
– Jag är född 1949, hade bara hört talas om kriget. Vi levde i en så trygg värld. Jag trodde aldrig jag skulle vara med om något sånt här.
– Vi fick ju veta mer sen. Om gisslandramat, att många blivit skjutna, mördade. Det var svårt att tro att det hänt så nära oss. Den totala insikten kom inte förrän efteråt när vi rest tillbaka till skolan.
Avslutningsceremonin blev en dag försenad och inte vad den var tänkt att bli.
– Det var oerhört stämningsfullt. Jag minns att vi fick små batteridrivna ljus, som tärnljus, i händerna och som skulle tändas mot slutet och då skulle det vara helt tyst.
Vårdar andra glada OS-minnen
Oftast försöker hon minnas OS som det var före attentatet. Så fullt av hopp om medaljer, jakt på egna rekord, vänskap över nationsgränserna, en sund konkurrens mellan länder.
Senare utbildade sig Anna-Sophia till ortoped men har aldrig tappat sitt intresse för idrott. Hon har själv utövat windsurfing, bland annat. Och vågat vara med på fler olympiader, men då som idrottsläkare.
– Ja, nio stycken Paralympics har det blivit. Jag har fått möjligheten att möta idrottare och imponerats av deras makalösa prestationer. Bland annat i Barcelona, New York, Innsbruck, Lillehammer och Salt Lake City. Väldigt fina upplevelser. Men OS i München finns väldigt nära hjärtat kan man säga.
Sverige i OS 1972
Guld tog …
* Ulrika Knape – Simhopp, höga hopp.
* Gunnar Larsson – Simning, 200 medley.
* Gunnar Larsson – Simning, 400 medley.
* Ragnar Skanåker – Skytte, fripistol.
Silver tog …
* Ulrika Knape – Simhopp, svikthopp.
* Jan Karlsson – Brottning, fri stil, weltervikt.
* Gunnar Jervill – Bågskytte, individuellt.
* Rolf Peterson – Kanot, K1 1000 m.
* Bo Knape, Stefan Krook, Lennart Roslund och Stig Wennerström – Segling, soling.
* Pelle Petterson och Stellan Westerdahl – Segling, starbåt.
Brons fick …
* Hasse Thomsén – Boxning, tungvikt.
* Jan Karlsson – Brottning, grekisk-romersk stil, weltervikt.
* Ricky Bruch – Diskus.
* Jan Jönsson – Ridsport, fälttävlan, individuellt.
* Ulla Håkansson, Ninna Swaab och Maud von Rosen – Dressyr, lag.
* Hans Bettembourg – Tyngdlyftning, mellantungvikt.