Nobelpristagaren Malala Yousafzai riskerade allt för flickors rätt till utbildning

Talibanerna sköt mig – men de kan inte tysta mig!

Det var en alldeles vanlig tisdagseftermiddag för 16-åriga Malala. Hon och hennes klasskamrater hade skrivit fysikprov hela dagen och nu steg hon på skolbussen tillsammans med bästa kompisen Moniba. De båda vännerna satt tätt intill varandra och småpratade om ditt och datt medan bussen skumpade fram längs Mingoras välkända gator. Solen sänkte sig över den lilla staden och eftermiddagsluften osade av diesel och sopor.
Plötsligt bromsade fordonet in, det hördes röster och en ung man uppenbarade sig. Han bar ett vapen i handen och frågade: ”Vem är Malala?” Malala stelnade till av skräck. Ingen sa något, men de oavsiktliga blickarna från vännerna var allt mannen behövde.

Han höjde sitt vapen och sköt. Först en gång, sedan igen och igen.
Den 16-åriga flickan segnade livlös ner på golvet medan förövaren hastigt försvann. Historien om Malala – skolflickan som utmanade talibanerna – kunde ha fått sitt abrupta slut på den där bakgatan i Mingora i Pakistan i oktober 2012.

Men terroristerna förlorade. Historien om Malala har bara börjat.

Malala var en vanlig flicka

Malala Yousafzai föddes den 12 juli 1997 och växte upp i Swatdalen i de fattiga norra delarna av Pakistan tillsammans med mamma Tor Pekai, pappa Ziauddin och två yngre bröder. Malala var på många sätt en alldeles vanlig flicka – hon lyssnade på Justin Bieber, älskade Angelina Jolie och missade ingen av Twilight-filmerna – men på ett annat plan var hon helt olik sina jämnåriga kamrater.
Pappa Ziauddin har i intervjuer berättat hur han tidigt förstod att Malala var ”väldigt speciell”. Hon hade ett läshuvud utöver det vanliga och visade tidigt ett glödande engagemang för sociala frågor, politik och utbildning. Ziauddin lät sin unga dotter sitta med under sena kvällar för att delta i  diskussionerna med de vuxna.

När Malala var elva år började hon delta i offentliga debatter och det ämne som engagerade henne mer än något annat var flickors rätt till skolgång. Engagemanget var inte gripet ur luften. Talibanernas makt hade under flera års tid ökat i regionen, och under 2007 och 2008 kom allt fler signaler som tydde på att det var de som styrde och ställde bakom kulisserna. Talibanerna stängde musikaffärer, barberare fick inte arbeta längre och det infördes stränga straff för alla som inte följde det allt striktare religiösa regelverket.
Kvinnor skulle enligt talibanerna inte få arbeta, studera eller ens vistas utanför hemmet och flickornas skolgång skulle stoppas.

Få vågade opponera sig mot det framväxande skräckväldet. En dag i september 2008 tog pappa Ziauddin med sig elvaåriga Malala till pressklubben i den närliggande staden Peshawar. Utan minsta tvekan tog hon till orda inför den samlade presskåren. Vältaligt och med ett brinnande engagemang propagerade hon mot talibandiktaten. ”Hur vågar talibanerna ta ifrån mig min grundläggande rätt att gå i skolan?” frågade den lilla flickan ilsket och både tidningsreportrar och tv-team på plats rapporterade om händelsen som uppenbarligen gjorde intryck.

Känd utomlands

Talet på pressklubben var bara början. Malala syntes allt oftare i media och på möten, ständigt agiterande för flickors rätt till skolgång och mot de förhatliga talibanernas växande  inflytande. Snabbt blev hon ett känt namn på hemmaplan och det dröjde inte heller länge förrän hennes rykte fick vingar och hon blev en kändis utomlands. Vid den här tiden började  hon också blogga för brittiska BBC under pseudonymen En pakistansk skolflickas dagbok. I början av 2009 framträdde Malala i pakistansk tv och gjorde stort intryck på programledaren Hamid Mir.
– Jag blev förvånad över att det fanns en flicka i Swat som talar med sådant självförtroende, som är så modig och välartikulerad. Samtidigt blev jag lite orolig över hennes säkerhet, har programledaren senare berättat.

I början på 2009 kulminerade talibanernas inflytande och Malalas skola slog igen. Hundratals andra skolor i regionen sprängdes i bitar eller stängdes. Men Malala lät sig inte tystas av de religiösa fanatikerna. Lika orädd som tidigare fortsatte hon att helt öppet trotsa deras påbud och regler. Hon höll tal, framträdde i tv och var med i dokumentärer.
Under de följande åren återtog de pakistanska myndigheterna sakta men säkert kontrollen över Swat-regionen. Många skolor öppnades på nytt och under 2012 gick Malala och hennes kompisar i skolan precis som tidigare. Talibanerna förde en tillbakadragen tillvaro, och därför var det heller ingen som förutspådde den katastrof som väntade runt hörnet.

Malala hittades blodig och livlös

Malalas pappa var på pressklubben på eftermiddagen den 9 oktober 2012 när han fick ett telefonsamtal om att en av skolbussarna hade blivit beskjuten. Genast fruktade han att det var Malala som blivit attackerad. Hans värsta farhågor besannades när han kom fram till sjukhuset och fick se sin dotter, blodig och till synes livlös på en brits. Han kysste henne på pannan och kinderna. ”Du är min stolta dotter. Jag är stolt över dig.”

Sedan kontaktade han resten av familjen.
– Jag fick be dem att börja förbereda begravningen. Det var det värsta ögonblicket i mitt liv, säger Ziauddin.

Men Malala var stark. Hon hade träffats av en kula precis ovanför vänster ögonbryn, den hade fortsatt genom halsen och slutligen stannat i övre delen av ryggen. Men hon var vid liv. I ilfart fördes hon till ett militärsjukhus där hon opererades akut. Läkarna bedömde att hon skulle behöva flyttas till ett bättre utrustat sjukhus, och en knapp vecka efter dådet flögs hon till Birmingham i England.
Vid det här laget hade nyheten om det ohyggliga attentatet mot skolflickan Malala spridit sig som en löpeld över jordklotet. Journalister och tv-team belägrade sjukhuset i Birmingham och rapporterade om minsta förändring i hennes tillstånd. Och ganska snart fanns det positiva tecken att skriva om. Malala hade varit medvetslös i nästan en vecka, men väcktes nu ur sin koma. Flera operationer följde under de tre månader som Malala tillbringade på sjukhuset och hon återvann snabbt sin styrka.

Talade inför FN

Det slutgiltiga beviset för att Malala var återställd och redo att åter ta upp sin kamp kom på hennes sextonde födelsedag, den 12 juli 2013, då hon höll ett mycket uppmärksammat tal i FN-skrapan i New York. Det var första gången efter attentatet som hon framträdde offentligt.
– Jag är inte emot någon, jag är inte heller här för att prata om hämnd mot talibanerna eller någon annan terroristgrupp. Jag är här för att slåss för varje barns rätt till utbildning. Jag vill att talibanernas söner och döttrar också ska få utbildning, sa Malala som fick stående ovationer och kallades ”Vår hjälte” av generalsekreteraren Ban Ki-moon.
Efter FN-talet har Malala figurerat i tv-program över hela världen. Under hösten 2013 blev ryktena om att Malala skulle få Nobels fredspris allt intensivare. Så blev det inte – den då – men kanske var det lite plåster på såren att hon i stället bjöds in till Vita huset och där fick träffa presidenten, hans fru och deras ena dotter. Sin oblyga vana trogen tog hon tillfället i akt att säga sitt hjärtas mening och förklarade för presidenten vad hon anser om de amerikanska bombattackerna med så kallade drönare.
– Oskyldiga offer dör, och de skapar vrede hos det pakistanska folket. Om vi i stället koncentrerar insatserna på utbildning kommer vi att göra stor skillnad, sa Malala.

Det är ingen vågad gissning att vi alla kommer att höra mycket mer om Malala i framtiden. Själv har hon förklarat att hennes dröm är att bli premiärminister i Pakistan. Ingen hade väl blivit förvånad om den drömmen en dag besannas.

Hon säger sig känna varken ilska eller hat mot förövarna som så nära tog hennes liv. Och hon vet att hon står starkare än någonsin i sin kamp.

– Jag tror de ångrar att de sköt mig. Nu hörs min röst i varje hörn av världen.

Text: Jakob Hydén Bild: IBL