Natalia vill inte fly Ukraina – hjälper sitt folk på alla sätt hon kan
Kriget i Ukraina har gått in på sin tredje vecka.
Varje dag kommer nya rapporter om bombanfall och missilattacker mot ukrainska städer. I takt med att krigsutvecklingen inte gått som Putin planerat har de ryska angreppen blivit allt mer skoningslösa.
Det är en våg av terror som sköljer över Ukraina.
Bomber har slagit ner i bostadshus och även barnsjukhus har utsatts för attacker. I den belägrade staden Mariupol anfölls – i slutet av förra veckan – en förlossningsklinik och ett barnsjukhus vilket dödade minst tre barn och skadade 17 personer.
Den 10 mars berättade Ukrainas ombudsman för mänskliga rättigheter, Ljudmyla Denisova, att minst 71 barn har dödats sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. Räknar man på det totala antalet civila dödsoffer är siffran mycket högre.
FN har hittills kunnat bekräfta att 579 civila personer fått sätta livet till. Siffran anses vara i underkant, enligt ukrainska källor. Bara i Mariupol ska över 1200 civila ha dödats de senaste två veckorna, säger lokala myndigheter.
Rysslands besked går inte att ta miste på: Ingen ska känna sig säker. Och bomberna slutar inte falla förrän Ukraina ger upp.
Har det fungerat? Inte alls. Så här uttrycker sig Serhij Suchomlin, borgmästare i Zjytomyr, till Dagens nyheters reporter i en artikel som publicerades på söndagen 13 mars.
– Putin hade fel om oss ukrainare. Han trodde att om han bombade skolor och sjukhus så skulle vi få panik. Vi skulle sitta passiva när han rullade in och tog vårt land. Men det blev tvärtom. Attackerna har fört oss samman och skapat en nationell enighet, säger han.
Natalia Urbanska, 37, befinner sig just nu i Lviv i västra Ukraina. Vi ringer henne via WhatsApp, drygt två veckor efter Rysslands invasion.
Hon håller med borgmästaren.
– Absolut. Vi har blivit ännu mer stolta över det faktum att vi är ukrainare. Vi tänker inte ge oss. Aldrig.
Hon befinner sig i en lånad lägenhet tillsammans med sin man och dotter Alisa, tre år. Under söndagsmorgonen den 13 mars kom ukrainska rapporter om flera explosioner i närheten av Lviv-regionen.
Natalia bekräftar bilden. I tre dagar i rad har hon hört flyglarmet. Men hennes inställning är densamma.
– Vi slutar inte tro på våra trupper som försvarar oss.
Själv säger Natalia att hon börjar känna av tröttheten.
Inte så konstigt.
Sedan krigsutbrottet har Natalia jobbat i princip dygnet runt för att minska nöden för civilbefolkningen samt försett landets militära trupper med förnödenheter.
Från Lviv är hon engagerad i arbetet att organisera hjälpförsändelser till Kiev och andra städer i Ukraina som behöver mat, medicin och andra förnödenheter.
Hon skickar en film som visar en transport som snart ska gå iväg. Där finns lådor med bland annat antibiotika, smärtstillande, blöjor och mat.
Nöden i landet skiljer sig åt, berättar Natalia. Det är en logistisk utmaning att få rätt saker till rätt plats. De utlovade humanitära korridorerna har inte respekterats av Ryssland vilket gjort att människor inte kunnat ta sig från krigsfronten. Inga förnödenheter har heller kunnat komma dit.
Vissa platser i Ukraina har ingenting, säger hon.
– En kvinna anlände nyligen till Lviv i en buss. Hon flydde från ett ställe där folk hade dött i skyddsrummet på grund brist på vatten.
Riskerade livet i Kiev
När kriget bröt ut befann Natalia sig i bostaden i Kiev där familjen vanligtvis bor och fortfarande har sin bostad.
Hon beskriver en chockartad omställning från att ha levt i ett fredligt land till att plötsligt vakna upp till flyglarm. Under krigets första dag var det svårt att ta in vad som pågick. Den natten sov hela familjen i källaren.
Natalia minns att hon i början tyckte synd om de unga ryska soldaterna som blivit kommenderade att utföra Putins order om att gå in i Ukraina.
– De hade ingen aning om vad de skulle göra.
Men känslan av medlidande byttes snabbt ut mot hat. Särskilt när hon såg hur ryssarna började trappa upp våldet.
– Jag såg hur de sköt mot civila som körde folk mellan städerna.
Men istället för att gripas av rädsla tog hon kontroll över den. Bestämde sig för att engagera sig i striden mot de ryska inkräktarna. På krigets andra dag åkte hon och maken till ett lager där det fanns mat.
Lagret med livsmedel ägdes av hennes man som innan krigets utbrott drev en restaurangkedja. Efter Rysslands invasion bestämde paret sig att för att ge maten till de ukrainska trupperna som försvarar landet.
– Vi åkte med allt till rekryteringskontoret där männen anmäler sig för att bli soldater.
De unga männen – många var inte ens 20 år fyllda – var väldigt hungriga. De uttryckte stor tacksamhet och redan nästa dag kunde Natalia se ett helt annat uttryck i deras ögon.
– Då förstod jag att jag kunde göra en skillnad. Att jag inte kunde lämna dessa killar som riskerar sina liv för att försvara vårt land och våra hem. Jag måste göra vad jag kan för dem.
Natalia och hennes man har inte bara har försett de ukrainska soldaterna med mat. Hon har även köpt och kört förnödenheter till barnsjukhus och till människor som av olika anledningar inte kunnat gå ut, som äldre och funktionsnedsatta. I princip alla familjens besparingar har lagts på hjälparbetet, säger hon.
Det har inte varit ett ofarligt arbete. Det har varit med livet som insats.
Flyglarm har ljudit när hon varit på väg för att lämna förnödenheter. Hon har också sett bilar explodera. Känslan av att vara säker någonstans har inte funnits sedan krigets start.
– I Kiev finns det också ryskvänliga sabotage-grupper som skjuter folk på gatan, vanliga civila. Helt godtyckligt.
Varför gör de detta?
– Det är "russian style". De försöker skapa kaos och panik.
Så du har sett explosioner, hört flyglarm när du lämnat mat samtidigt som du vet att oskyldiga civila kan bli skjutna på gatan, ändå fortsatte du?
– Självklart.
Var du inte rädd?
– De första dagarna, ja. Jag var väldigt rädd. Men sedan förstod jag att jag behövde fortsätta. Om alla flydde skulle ingen kunna hjälpa våra soldater, ingen skulle då kunna leverera mat eller vatten.
Natalias bild av grymheterna i kriget är desamma som många andra har vittnat om. Det blir allt mer tydligt att Putin är i färd med att straffa ukrainarna för att de slåss för sin egen frihet, för att de vill vara självständiga. Och han vill att det ska synas. Detta säger den ryska regimkritikern Maria Stepanova som också uttrycker att Putin satt igång en reality show för resten av världen att se och frukta. Och han gör det på ett sätt som för tankarna tillbaka till andra världskriget.
– Tänk på hur det här kriget har sett ut hittills: konvojer av tanks och stora marktrupper. Allt är tungt och konkret. Invasionen verkar inte samtida. Han krigar som det är 1942, säger Maria Stepanova till Dagens nyheter.
Tvingades lämna Kiev
Till slut gick det inte längre att stanna i Kiev, säger Natalia. Hon bestämde sig för att lämna staden för Lviv med sin make och dotter.
– Det började bli för farligt. Särskilt med tanke på vårt barn på tre år.
Nu hjälper hon till med att organisera hjälpen från västra Ukraina. Några planer på att lämna landet finns inte i nuläget. Bara om ryssarna står i färd med att inta Lviv kommer hon tänka om.
Vad tror du kommer att ske i kriget?
– Jag hoppas att kriget tar slut inom en överskådlig framtid. Men vad som kommer att ske är givetvis omöjligt säga. Helt säkert är att ukrainarna inte tänker ge upp, säger Natalia.
Det ukrainska folket tänker strida till sista man och kvinna, vilket även Ukrainas president Zelenskyj uttryckt i sina tal.
– Vi är alla väldigt stolta över honom, säger Natalia.
Vad har du för budskap till resten av världen?
– Ge oss mer att försvara oss med. Vapen, flygplan, allt ni har. Bara hjälp oss, så mycket ni kan.