Mörderskan i Vesene-Ingeborg dränkte sina barn
– Jag har själv ställt mig frågan varför. Det är därför jag började rota i arkiven. Jag har lärt känna Ingeborg men jag kan fortfarande inte säga att jag förstår, säger Maria Bouroncle.
Ingeborg Andersson var 27 år 1929. Hon hade gift sig med Artur och flyttat in på hans familjegård i Vesene. Giftermålet var ett pinnhål upp på den sociala stegen. Ingeborg kom visserligen också från ett jordbruk men Arturs gård var större med fler djur och mer moderniteter. I hans familj hade både fadern och syskonen varit i Amerika och tjänat ihop pengar. Systern spelade piano.
– De var ju lite finare, säger Maria Bouroncle.
På bröllopsbilden är Artur stilig i frack och Ingeborg ung och vacker. Blond med en liten uppnäsa. Inte alls som den gamla damen Maria minns från när hon var liten.
– Jag kände henne väl som barn. Hon var min mormors syster och bodde länge hos mina morföräldrar.
Maria träffade Ingeborg på julfirande och andra släktsammankomster. Men då var Ingeborg redan gammal och sjuk. Så besöken skedde på vårdhem och äldreboende. Hon hade barnets bild av en äldre släkting men ingen aning om att Ingeborg haft en egen familj.Det fick hon inte reda på förrän långt senare.
– Jag bodde i Finland då, var 34 år och hade precis fått mitt andra barn. Jag fick ett samtal från en kusin som jobbade på ett sjukhem i Borås. En patient hade berättat om en ung vacker kvinna som dränkt tre barn i en kopparkittel och sagt ”är inte ni släkt förresten”?
Fick en chock
Kusinen chockades av frågan. En barnamördare i släkten? Det var inget som någon hade nämnt på kalas eller sammankomster. Maria kunde inte heller ta till sig nyheten och lät familjehemligheten vara under många år. Men sedan, efter att hennes pappa gått bort, började hon fråga runt om familjehemligheten.
– Då var det ingen som ville prata om det förutom min yngsta moster. Hon visste var Ingeborg var född och när. Med de uppgifterna kunde jag börja leta, säger Maria.
Spåren i arkiv och tidningar berättar om vad som hände på gården i Vesene i Västergötland, den 22 mars 1929.
På Haggården bor det unga paret Artur och Ingeborg med barnen Tor, Efraim och Lucia. Den här dagen har båda två mycket att göra. Artur och hans bror Holger hade arbete i skogen. Husmodern Ingeborg skulle tvätta kläder och baka till skytteföreningens möte senare på dagen. Artur och hans bror gav sig iväg. Ingeborg och barnen var ensamma hemma.
Grips av skräck
Vad som sedan skedde finns beskrivet i Marias bok ”Det kom för mig i en hast.”
”De tre barnen hade följt med henne när hon flyttade kopparkitteln från förstugan till sängkammaren. Ingeborg tog den störste först. Hon tryckte ned Tors huvud ivattnet. Det var svårt att göra det men det var nödvändigt. Alldeles nödvändigt. Tor gjorde ej egentligt motstånd. Efraim gjorde värre motstånd. Mycket värre. Sedan tog hon Lucia. Sist. När Ingeborg var klar lyfte hon på barnens huvud för att se efter att de säkert voro döda. Sedan hade hon satt sig vid fönstret i köket”.
Ute i skogen kommer Artur på att han glömt fickuret på gården. Han beger sig tillbaka hem och märker att rullgardinen i kammaren är neddragen. Hustrun sitter vid fönstret i köket och tittar tomt framför sig. Kopparkitteln som borde stått i köket är borta. Artur tittar in i kammaren och grips av skräck. Där står kitteln med hans älskade barn i. I paniken försöker Artur väcka barnen till liv. Han sveper deras kallnande kroppar i yllefiltar och ber till gud att de ska ge livstecken ifrån sig. Ingeborg sitter passiv vid fönstret. Hur mycket Artur än försöker så lyckas han inte. Tor, Efraim och Lucia är döda. Deras mamma Ingeborg har dränkt dem. Var hon vansinnig? Mordet blir omskrivet vida omkring. Till och med rikspressen skriver om Vesenemörderskan. Tonen är hård.
– Vansinnig är ett ord som ofta återkommer, säger Maria.
I skildringen av Ingeborgs karaktär heter det att hon är känslokall och saknar empati. Hon kan inte svara på varför hon har begått ett så avskyvärt brott mot sitt eget kött och blod. Skulden är klarlagd men straffet hänger på vad sinnesundersökningen visar. Ingeborg själv är förvirrad men tror inte att hon är vansinnig.Hon älskar sin man och barnen har inte varit till något större besvär. I samtal med läkaren förnekar Ingeborg att hon hört röster i huvudet.
”Nej. Jag är beredd att taga fängelse för alltid”
Det verkar inte finnas någon tydlig orsak bakom sammanbrottet. De tre barnen begravdes på Vesene kyrkogård i Arturs föräldrars familjegrav. Artur påmindes om deras öde varje gång han passerade. Med tiden orkade han inte med påminnelsen. Han började sparka grus över stenen, till slut grävde han ner den helt. Andra släktingar brände eller förstörde bilder de haft på barnen. Det var som att man vill utplåna smärtan genom att lyfta ut barnen ur familjens historia. På Ingeborgs sida plågades familjen av skammen och skulden. På Arturs sida handlade det om sorg.
Morden tegs ihjäl
Från fängelset skriver Ingeborg brev till Artur. Han skickar pengar till henne och gör korta besök. De förblir gifta ännu ett tag men snart begär Artur skilsmässa och gifter om sig. Han bor kvar på Haggården med sin nya fru. Paret får inga barn. Efter bara några år på sjukhus blir Ingeborg utskriven på försök. Hon flyttar hem till sin mamma och pappa. Marias mormors föräldrar. Så Ingeborg och Artur lever var för sig men i samma trakt. De måste ha sprungit på varandra någon gång.
– På den tiden fanns det ju fortfarande en affär i varje by. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det var för mamma och hennes syskon.
Psykisk ohälsa tabu
”Hon tryckte ner Tors huvud i vattnet”
Under återstoden av sitt liv skulle Ingeborg växelvis vara ute i samhället och vårdas på institution. Maria menar att arbets- och vårdperioderna följde ett givet mönster. Det var som att ansvaret med att ha hand om ett arbete utlöste någon sorts flyktmekanism. Innanför sjukhusets väggar kände hon sig trygg och befriad från omvärldens krav.
– Det här är bara en teori men jag tror att hon kan ha varit någonstans på autismspektrat. Hon fungerade inte ensam. Så fort hon skulle arbeta så stack hon bara tillbaka till sjukhuset.
Ingeborg var uppvuxen på en gård. Som näst yngst av flera syskon hade hon antagligen en skyddad uppväxt.
– Och att då som 21-åring bli matmor för ett stort hushåll. Det kan ha blivit för mycket, säger Maria.
Man pratade inte så mycket om psykisk ohälsa på landsbygden i Västergötland på 1920-talet.Den som led av klena nerver eller inte orkade bidra till försörjningen var det helt enkelt något fel på. Fast det fanns någon sorts insikt. När morden skedde var Ingeborg deprimerad. En kär släkting hade nyligen gått bort och Ingeborgs minsta var bara ett år. Barnjungfrun hade sagt upp sig. Kanske drabbades hon av en förlossningspsykos? Kanske blev det bara för mycket? Läkaren som vårdade Ingeborg menade att Artur och familjen borde ha märkt något tidigare. Det var som att pappan till de tre barnen nu skulle bära både sorgen efter dem och skulden över att inte ha begripit att hans unga vackra hustru var sjuk.Det var lite så ”snacket” gick på byn också.
– Artur blev ju dubbelt bestraffad, säger Maria.
Boken ”Det kom för mig i en hast” är inte bara en historia om en familjetragedi. Det är även en berättelse om hur mentalvården har tagit hand om sina patienter under 1900-talet från elchocker till psykofarmaka. För Marias del har det främst handlat om att lyfta fram barnen ur glömskan. Att ge dem namn. Delar av familjen var motsträviga till att medverka när Maria började ”rota”. Framförallt på hennes mammas sida. På Arturs sida av familjen var man mer öppna för att gräva i det förgångna. Det fanns foton på barnen och brev som Ingeborg skickat till Artur från fängelset.
– Jag tycker jag har lärt känna Ingeborg bra. I arkiven framstår hon som väldigt känslokall. Det var först när jag fick breven som jag började tycka om henne.
– Hon var en ung kvinna från landet utan särskilt lång skolgång som plötsligt hamnade i en stor mediecirkus. Jag tror att hon var rädd helt enkelt. Men jag kan fortfarande inte säga att jag förstår henne eller varför hon mördade barnen.
Inget unikt
Idag är den initiala motviljan som fanns mot Marias ”rotande” borta på båda sidor av familjen. Hemligheten är ute och gravstenen som Artur sparkade grus på har grävts upp igen. Tor, Efraim och Lucia vilar i frid i familjegraven.
Att mödrar plötsligt dödar sina barn är i sig inget unikt. Maria, som bodde i USA när hon skrev boken, la märke till flera fall som inträffade under arbetets gång.Och brottet betraktas fortfarande som något av det värsta som finns.
– Jag är ändå förvånad över att det fanns så mycket förståelse för Ingeborg. Att det fanns något humant och mänskligt i hur hon behandlades. Jag ser inte de tendenserna alls idag.
