Militärligan rånade Anettes bank: Jag var livrädd
Klockan var kvart i tre på eftermiddagen den 29 december 1992. Det var en vanlig dag på Sparbanken i Ullared. Den då 25-åriga Anette jobbade ihop med två andra på kontoret, AnnBritt Nilsson och Bo Liljedahl. Det var ett jobb hon drömt om sedan hon hade sin prao i åttonde klass på just den banken. Nu var drömmen sann. AnnBritt hade hon jobbat med i några år och Bo skulle snart gå i pension. Detta skulle bli hans sista arbetsdag.
Allihop jobbade på för fullt. Anette och AnnBritt satt vid kassorna och Bo höll på att ladda bankomaten lite längre bak i lokalen.
– Jag märkte inte att rånaren kom in först. Vi hade mycket att göra och plötsligt stod han bara där med en k-pist och ropade att alla skulle lägga sig på golvet, alla utom vi som jobbade, berättar Anette.
Hon och AnnBritt var båda på väg att lägga sig ner när han hindrade dem.
– Han blev arg och skrek: Inte ni! Sedan pekade han mot dörren in till rummet där vi räknade pengar. Bo upptäckte också vad som pågick, men han gömde sig och rånaren såg honom aldrig, säger Anette.
Sköt sig in
Mannen i masken tog sig in bakom disken och beordrade dem att lägga alla pengar i en påse han hade med sig. Samtidigt pratade han i en walkie-talkie som han hade fäst i sin jacka och Anette förstod att han inte var ensam.
Vad hon inte visste var att ytterligare två rånare samtidigt var inne på posten och rånade den medan en annan i ligan satt med en kulspruta på taket till en van utanför.
– Vi hade fått instruktioner om vad vi skulle göra vid rån och vid den tiden skulle man försöka lägga i en färgampull bland pengarna, så jag gjorde det, berättar Anette.
Hon tvekade först eftersom hon visste att den skulle lösas ut 15 sekunder efter att rånaren lämnat banken, pengarna skulle bli förstörda och det skulle synas som rök. Hon lade ändå i ampullen som hon blivit tillsagd och hörde sedan rånaren prata i walkie-talkien med de andra.
– Nu är jag klar, jag går till Föreningsbanken, sa han.
Anette följde efter och låste ytterdörren när han gick. När hon, AnnBritt och Bo såg att mannen återvände kröp de snabbt in på toaletten och gömde sig.
De hinner knappt in förrän de hör hur rånaren skjuter sig in i lokalen och den här gången var han inte alls lika lugn som tidigare.
– Han var vansinnig och gapade något åt oss, sköt mot kameran, men missade och rusade sedan ut igen. Då var jag livrädd, vi var alla livrädda, säger Anette.
Kunderna låg fortfarande på golvet, men ingen var fysiskt skadad.
Bara ögonen syntes
Bo stod på toaletten för att kunna titta ut genom fönstret och såg hur alla rånarna sammanstrålade och hoppade in i en röd van utanför. När de åkt iväg kunde alla andas ut.
– Det var en lättnad, men jag mådde mycket dåligt, bland annat för att jag lagt i den där färgampullen, som ju lett till att rånaren återvänt och blivit så arg. Jag skämdes och ville inte erkänna för mina arbetskamrater att jag lagt i den med mening, förklarar Anette.
Hon hade hört hur mannen sagt till de andra rånarna att han ”skulle skjuta jävlarna på Sparbanken!”
– Ändå följde jag bara instruktionerna. Vi skulle alltid göra som rånaren sa, larma om det gick och smyga i en färgampull. Men det kändes hemskt, säger hon.
Anette, AnnBritt, Bo och alla kunder hördes av polisen som dök upp efter ungefär 20 minuter. De fick var för sig fylla i en lapp med signalementsalternativ.
Anette märkte snabbt hur otroligt svårt det var.
– En del av oss upplevde overallen som svart, andra som blå.
Men det mest utmärkande var ändå att det inte fanns något utmärkande. Rånaren såg ut som man tänker sig en rånare, normallång med rånarluva där bara ögonen syntes.
– Det var obehagligt. Jag kommer ihåg att jag frös och hade skuldkänslor. Det var inget vidare.
Anette skjutsades sedan hem av en kollega och fick en orolig natt i huset.
– Som tur var hade jag min sambo, för jag hade inte klarat att vara ensam.
Vågade inte hämta tidningen
Dagen efter samlades alla som jobbade i Sparbanken, både de som var där under rånet och andra anställda. Personal från Föreningsbanken och Postens personal kom också. De pratade och fikade. Sedan var det långhelg över nyår och det blev naturligt att vara hemma.
– Jag vågade inte hämta tidningen i brevlådan den första tiden och mådde inget vidare. Jag och min sambo tog långa promenader, vi pratade och pratade. Jag vågade sällan göra något ensam.
Hon minns att de mötte en jägare i skogen en gång.
– Då reagerade jag häftigt, berättar Anette.
Hon var mörkrädd länge och blev begränsad i sitt liv eftersom hon oftast behövde sällskap. Men hon var ganska snabbt tillbaka till jobbet tack vare uppbackning från arbetskamrater. Flera hade själva varit med om rån tidigare, bland annat hade det kommit in en rånare utklädd till tomte fyra år tidigare på samma bankkontor.
Skillnaden var att det rån som Anette var med om visade sig vara utfört av vad som kom att kallas Militärligan – en grupp med avancerade vapen, ovanlig planering och tydlig disciplin som rånade mängder av bank- och postkontor över hela Sverige.
– Det var obehagligt minst sagt. Jag blev mycket mer uppmärksam på vad som hände runt omkring mig och höga ljud gillar jag än i dag inte. Skrik och skott är nog det värsta, men det är också otäckt med hjälmar och annat som täcker folks ansikten. Men just då, tiden efter rånet, var jag otroligt rädd för att rånaren skulle söka upp mig för att hämnas, säger Anette.
Vilket inte var så konstigt eftersom hon fick leva länge med att rånarligan ännu inte var infångad.
Som en film
Det skulle dröja ett år och en för rånarna olycklig dikeskörning innan de hamnade i polisens händer. 1994 var det rättegång.
– Fram till dess hängde rädslan kvar, men då insåg jag att det inte var mig han varit fokuserad på utan enbart pengarna.
Under rättegången kom hela händelsen tillbaka. För Anette var det som en film som spelades upp.
– Jag kunde se honom stå där i svart huva med sin k-pist, men samtidigt såg jag också att rånarna var helt vanliga människor, berättar Anette.
Under åren sedan bankrånet har hon levt ett vanligt liv, med familj och ett stort intresse för sport. Hon har aldrig haft problem med att fortsätta att jobba i bank. Hon känner en av poliserna som var på plats och hon har haft kontakt med AnnBritt och Bo. Rånet hände för länge sedan men kommer för alltid att påverka henne och numera är det helt ok. Det går att leva med.
– Men om en kund sträcker sig efter sin plånbok i innerfickan så rycker jag till. Det är en reflex som jag aldrig blir av med.
Bankrånen i Ullared
Utfördes av den grupp män som i pressen döpts till Militärligan. Flera hade bakgrund inom militären eller hemvärnet och fyra var medlemmar av samma familj. De stod ut genom att vara välplanerade och genom att vara ovanligt välutrustade med skyddsvästar, radioutrustning, tunga automatvapen och sjukvårdsväskor.
Första rånet de begick var mot en värdetransport 1991 i Farsta, sedan följde flera andra. Bland annat dubbelrånet i Ösmo då de rånade både Posten och Handelsbanken på totalt 1,2 miljoner kronor. De rånen tog totalt tre minuter att genomföra.
Trippelrånet i Ullared 1992 gav rånarna två miljoner kronor. Sista rånet var 1993. Sedan greps rånarna i en övergiven sommarstuga och de dömdes till 3–14 års fängelse.
Av Susanne Stamming