Melinda Jacobs om livet efter ”Lilla hjärtats” död – och om nya kärleken: ”Planerar en framtid ihop”

Hemma i Vadstena pågår vardagen. Melinda Jacobs storhandlar, skjutsar till fritidsaktiviteter, ser till att barnen kommer i väg till skola och förskola, kokar välling och byter blöjor. Hon har sakta börjat landa igen efter att hennes bok Hon hette Esmeralda gavs ut i augusti 2021. Boken, som Melinda skrev tillsammans med Minna Tunberger, har vunnit flera priser och sålts i tusentals exemplar.

Framför allt har meddelandena på Melindas Instagramkonto vällt in från läsare som hyllat boken.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur väl den skulle tas emot. Den har lästs av människor i alla åldrar och flera elever på socionomlinjen, polisutbildningen och juristprogrammet har hört av sig och berättat att de använder boken i sin utbildning. Det känns jättebra för det är ju det som gör att vi kan undvika att det som hände Esmeralda händer igen, säger Melinda.

Esmeralda dog efter kammarrättens beslut

Esmeralda, eller ”Lilla hjärtat” som hon kallades först av socialtjänsten och senare av hela svenska folket efter att de fruktansvärda detaljerna kring hennes död blev kända för allmänheten, var familjehemsplacerad hos Melinda och hennes familj från sju veckors ålder.

I april i år skulle Esmeralda ha fyllt sex år. Till hösten skulle hon ivrigt ha packat skolväskan och traskat i väg till den första dagen i förskoleklassen. Så blir det inte – Esmeralda fick aldrig chansen att ens fylla fyra. I stället hittades hon i början av 2020 död hemma hos sina biologiska föräldrar, tio månader efter att kammarrätten beslutat att det var där hon skulle bo. Hon hade då blivit utsatt för trubbigt våld, hade narkotiska preparat i kroppen och hittades undanstuvad under en säng. De biologiska föräldrarna häktades och mamman dömdes senare av hovrätten till åtta års fängelse för dråp.

Stor okunskap om de placerade barnen

Efteråt bestämde sig Melinda för att gå ut och berätta öppet om Esmeraldas tragiska öde, om sin avgrundsdjupa sorg och saknad och om sin kritik mot ett system som hon menar värderar föräldrars rätt till sitt barn högre än barnets rätt till trygghet och stabilitet.

Efter reklamen: Se video: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

Responsen blev enorm.

– Det som har gjort att det blev så stort – det är ju ett av de största rättsfallen i Sverige – är att okunskapen om de här barnen har varit så otroligt stor. Många som jag har pratat med efteråt har inte ens vetat om att det finns barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar. De här barnen har aldrig fått ta plats. Det beror på att allt som rör dem är så omgärdat av sekretess, men också på att deras rättigheter inte har haft prioritet hos politikerna. Det har genom åren tagits fram förslag för att stärka deras ställning, men de har bara lagts i en låda och så har man gått vidare med annat.

”Historiskt” med nio nya lagar

Det är just den okunskapen och rättsosäkerheten som Melinda ville motverka när hon valde att berätta Esmeraldas historia, först i Dagens nyheter och senare i bokform. Hon har ägnat de senaste åren åt att oförtrutet kämpa för att förändra ett system som hon menar inte sätter barnens bästa i första rummet. Och arbetet har gett resultat. Fyra lagändringar har trätt i kraft till följd av Lex Lilla hjärtat. Ytterligare fem blir verklighet den 1 juli i år.

För Melinda är det en vinst som hon nästan inte hade vågat hoppas på.

– Det är det här jag har kämpat för. När jag valde att berätta om Esmeraldas öde var det för att skapa förändring, så det här är otroligt stort. Bland det viktigaste i mitt faktiskt. Nio nya lagar för de här barnen på drygt ett och ett halvt år, det får man säga är historiskt.

Men än Melinda inte i mål. Nio lagar är väldigt, väldigt bra – men inte tillräckligt.

– Lagarna är ett stort steg på vägen, men sen får man ju fortsätta jobba. Man behöver se över hela socialtjänsten till exempel. För det kvittar hur många lagar man stiftar om inte socialtjänsten följer dem. Nu sitter det folk där och gör så tokiga bedömningar att man blir galen.

Hoppas att fler ska bli familjehem

I höstas tillsatte regeringen en utredning i syfte att hitta åtgärder och förbättra situationen för de barn som placeras hos andra familjer än den biologiska, till exempel i ett familjehem. Melinda ser utredningen som en viktig del i det fortsatta arbetet och har även bidragit med sina kunskaper och erfarenheter.

– Där ser man bland annat över hur vi ska få fler att ställa upp som familjehem och hur man säkerställer att familjehemmen är bra. Min önskan är att familjehem via utredningen också ska få något slags röst i olika processer, och inte bara vara en bricka i ett spel. Jag tycker att man ska lyssna på oss och låta oss komma till tals i exempelvis en rättegång. Det är ju ändå vi som känner barnen bäst.

Melinda säger att det finns ett skriande behov av fler familjehem. Hon hoppas att den kommande utredningen ska slå hål på myterna som finns kring familjehem så att fler ska våga ta steget.

– Jag tror att många föreställer sig att man måste förändra sitt liv enormt mycket för att bli familjehem – att man måste sluta jobba, att man inte får vara ensamstående, att det krävs speciella kunskaper och så vidare. Men det absolut viktigaste är att man har kärlek och trygghet att erbjuda. De här barnen behöver vanliga familjer snarare än några speciella psykologiska kunskaper.

Handlar alltid om barnets bästa

Nyligen var Melinda engagerad i ett aktuellt fall, där en 2,5-årig flicka skulle flyttas till sitt biologiska hem – där det tidigare förekommit drogmissbruk och psykisk ohälsa – efter att ha bott i ett familjehem i hela sitt liv. Ivo riktade hård kritik mot socialnämnden i den berörda kommunen och flytten stoppades tillfälligt i sista stund.

– Det känns som ett kvitto på att något faktiskt händer. Men jag tycker att det är viktigt att poängtera i det fallet att det inte handlar om varken den biologiska familjen eller om familjehemmet. Den biologiska mamman kanske har gjort enorma framsteg, men man måste ändå utgå från barnet. Och jag anser att det är skadligt att ryckas upp från ett hem där man har bott i hela sitt liv och har anknytning och trygghet.

Melinda Jacobs om kritiken mot Guldfynd-samarbetet

Arbetet med Lilla hjärtat vänförening, som Melinda och hennes före detta man Lasse grundade efter Esmeraldas död, fortsätter. Hos föreningen kan andra familjehemsföräldrar få juridisk rådgivning och placerade barn kan via en så kallad önskelåda få hjälp att genomföra en speciell aktivitet för att få lite guldkant på tillvaron.

Men helt smärtfritt har det inte alltid varit. Tidigare i år fick företaget Guldfynd ta emot kritik för att man har utformat smycken som säljs till förmån för Lilla hjärtas vänförening. Kritikerna menade att Guldfynd på ett cyniskt sätt försöker tjäna pengar på en tragedi. Både Guldfynd och Melinda fick till sist gå ut på sociala medier och förklara upplägget bakom samarbetet. I dag säger Melinda att uppståndelsen egentligen inte berörde henne särskilt mycket.

– Det finns alltid folk som ska tycka och tänka saker om allt man gör. Detta handlade om att Guldfynd skulle tjäna pengar på samarbetet, vilket de inte gör. Det finns alltid omkostnader, till exempel personal- och materialkostnader, som måste tillgodoses. Den delen som sen är över, ungefär 20 procent, skänks till föreningen. Men det här blev jättestort på sociala medier, det var en liten grupp hatare som spred budskapet där. Det är tråkigt att folk vill förstöra något så genuint och fint, men samarbetet fortsätter. Smyckena säljer bra och det vi gör att vi kan hjälpa ännu fler barn.

Melinda Jacobs ger ut barnbok

Melinda fortsätter också på andra sätt att sprida kunskap om placerade barn och familjehem – i höst släpper hon en barnbok på temat. Hon beskriver den som en kapitelbok för barn från sex år och upp.

– Jag är väldigt stolt över den här boken. Jag har fått använda alla mina erfarenheter som jag har samlat på mig genom åren, paketera ihop dem i en historia där placerade barn kan känna igen sig och där andra barn kan få en ny förståelse. Den handlar också om hur biologiska barn i ett familjehem kan känna sig och jag har med en blänkare till oss vuxna hur man ska bemöta de här barnen.

Vardagsliv med barnen hemma i Vadstena

Vid sidan av sitt jobb och engagemang för alla barns rätt till en trygg tillvaro, rattar Melinda också sin egen stora familj. Många barn har passerat hennes famn under de snart 20 år som hon har varit familjehemsmamma, men just nu bor fem barn hemma – döttrarna Vanessa, 17, Savannah, 15, och Vendla, 9, samt pojkarna Erik, 3, och Vincent, 1,5. Vardagen ser ut som för vilken familj som helst, bortsett från det faktum att Melinda i dag är en betydligt mer offentlig person än för bara några år sedan.

– Skillnaden är att jag blir igenkänd på gatan. Men jag är ju inte känd för att jag har varit med i Idol eller något sånt, och på grund av det som hände med Esmeralda är folk väldigt snälla och vänliga mot mig. Jag bemöts till 99 procent med värme och kärlek.

Melinda Jacobs om nya pojkvännen Martin ”E-type” Eriksson

Också på det privata planet har Melinda mött kärleken. Det var i slutet av april som hennes nya pojkvän, artisten Martin ”E-type” Eriksson, bekräftade att han och Melinda är att par.

– Det känns jättebra att ha träffat Martin, vi planerar en framtid ihop och jag är väldigt glad över att vi har träffats, säger Melinda nu.

Paret delar sin tid mellan hans hem i Stockholm och hennes och barnens hem i Vadstena.

– Man kan säga att vi bor ihop fast på två ställen. Och så kommer det att se ut framöver utifrån att vi har jobb och barn på olika ställen. Vi hör ihop och bor på båda ställena. Alltihop känns otippat, men väldigt, väldigt roligt.

Efter reklamen: Se också: Melinda Jacobs och E-types kärlekshistoria

I sommar hoppas Melinda kunna tillbringa mycket tid tillsammans med sin nya kärlek.

– Hela familjen ska umgås så mycket som möjligt tillsammans med Martin. Jag ser verkligen fram emot sommaren, även om den också innebär mycket jobb för både mig och honom. Han ska iväg och turnera med allt vad det innebär, men vi ska se till att få så mycket tid ihop som det bara är möjligt.

Melinda Jacobs om vänskapen med Ulf Kristersson

Den som följer Melinda på Instagram har också kunnat se att hon ofta umgås med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och hans familj. Hon berättar att folk ibland tror att är på väg in i politiken, men är noga med att poängtera att det är helt fel.

– Jag är helt opolitisk i de frågor jag kämpar för. Men däremot umgås jag privat med Ulf och hans familj. Jag tycker väldigt mycket om hans fina fru Birgitta. Men det har alltså ingenting med mina politiska åsikter att göra, vi pratar aldrig politik när vi ses. Många tror nog att jag har blivit moderat, men så är det inte. Jag pratar lika mycket om mina hjärtefrågor med till exempel Socialdemokraterna.

Lever inte längre i samma verklighet

Trots att livet rullar på – ”för det måste det ju göra” – har Esmeraldas död påverkat Melinda in i varenda liten cell i kroppen. I samband med Esmeraldas sexårsdag skrev Melinda på Instagram att hon inte lever i samma verklighet som vi andra längre.

– När man har gått igenom det absolut värsta tänkbara, känns det efteråt som om inget längre kan knäcka en. Samtidigt som man blir väldigt sårbar blir man också väldigt stark. Då kan det vara svårt att ha respekt för människor som gnäller för småsaker. I de fallen händer det att jag måste gå undan en stund och vara för mig själv. Det är så stora kontraster helt enkelt.

Det trauma Melinda har gått igenom kan emellanåt göra att hon känner sig väldigt ensam i sina känslor och upplevelser.

– Det jag har gått igenom är som en skräckfilm. Jag har alltid levt ett skötsamt liv och plötsligt är jag mitt inne i polisförhör och en mordrättegång – och så handlar det om mitt lilla barn. Men det finns ingen att riktigt prata med för ingen har varit med om något liknande. Jag kan inte dela den upplevelsen med någon annan.

Minnet av Esmeralda lever hos Melinda och syskonen

Melinda berättar hon jobbar hårt varje dag för att nå acceptans.

– Jag måste lägga den lilla energi jag har kvar på att påverka det jag kan, för annars skulle jag bli en otroligt bitter människa. Det finns så mycket i det här som jag inte har möjlighet att påverka – att jag aldrig får henne tillbaka, att ingen lyssnade när jag försökte larma, att den biologiska mamman först bara fick ett år och nio månader i tingsrätten. Allt det måste jag lära mig att acceptera, annars hade jag blivit knäpp i huvudet.

Sorgen och saknaden efter Esmeralda kommer aldrig att försvinna, men Melinda och barnen ser till att hennes minne ständigt är levande.

– Vi har väldigt mycket bilder på henne här hemma, och det står alltid ett ljus intill dem som jag tänder dagligen. Hon finns överallt, hennes saker är kvar här, vi pratar ofta om henne och går till hennes minnessten. Esmeralda kommer alltid att vara kvar hos oss.