Marion: Två barn misshandlas till döds varje dag!

Hon växte upp i Frankrike och förundrades tidigt över landets lättvindiga inställning till barnaga. När hon som 19-åring flyttade till Sverige kändes det som att komma hem.

Marion Cuerq vill med sin nya dokumentärfilm sprida den svenska synen på barnuppfostran i sitt födelseland.

Marion är i Paris för att slutföra arbetet med dokumentärfilmen ”Fast vi föds oslagbara!” (Même qu’on naît imbattables!). Hon har gjort den ihop med den franska regissören Elsa Moley och den handlar om ett ämne som Marion har brunnit för sedan tonåren: barnuppfostran.

Marion var 15 år när hon läste att Sverige 1979 blev först i världen med att totalförbjuda barnaga. Då bestämde hon sig att det var hit hon skulle flytta så snart hon blev myndig. Så blev det också. I dag är hon 25 år och har de senaste sex åren ägnat sig åt att studera hur den svenska synen på barn skiljer sig från den i Frankrike.

– Att ge sitt barn en dask på rumpan eller en örfil är inget konstigt i Frankrike. Det finns en uppfattning om att det är okej och till och med visar att du är en bra förälder, säger Marion.

Ser på barn som små monster

Vi ses på en bar i centrala Paris. Marion bor normalt i Stockholm men har tillbringat det senaste året i den franska huvudstaden för slutproduktionen av filmen. Hon berättar snabbt och engagerat, med svag brytning, om det populära tv-programmet ”Super Nanny” – en fransk version av den brittiska föregångaren med samma namn.

Det bygger på att en ”expert” på barnuppfostran besöker familjer med ”bångstyriga” barn och lär föräldrarna hur de ska sätta barnen på plats. Metoderna består bland annat i att ta dem hårt i armen och att ställa dem i skamvrån.

– Jag upplever att många i Frankrike ser på bråkiga barn som små monster som måste styras och skrämmas.

Är inte franska barn i gengäld mer väluppfostrade än svenska?

– Jag tycker att det är tvärtom. Visst, svenska barn är vilda och gör sin grej. De har självförtroende och är inte rädda för vuxna. De vet sitt värde. Det är en helt annan inställning i Frankrike. Både hemma och i skolan byggs det upp ett slags kamp mellan vuxna och barn.

53 av världens 195 länder har totalförbud mot våld mot barn. Frankrike är inte ett av dem. 2015 fick landet kritik av Europadomstolen för att ännu inte ha infört ett förbud mot barnaga – och trots diskussioner har det fortfarande inte blivit någon lag. Marion tror att politikerna värjer sig för att frågan är känslig.

– I Frankrike är familjen helig och det finns en generell uppfattning om att staten inte ska lägga sig i hur föräldrar väljer att uppfostra sina barn, säger hon.

Vad är det då man får och inte får göra, rent juridiskt, i Frankrike?

Det är lite oklart. Våld mot barn är förbjudet men man har rätt att ”disciplinera” sina barn. Lagen säger dock inte var gränsen mellan våld och disciplin går, vilket innebär att många tolkar det som att det är okej att tillrättavisa sitt barn genom en smäll på handen, smisk på rumpan eller en örfil.

Sitta och skämmas

Under sin uppväxt, i en liten stad utanför Lyon, bevittnade Marion det normaliserade våldet mot barn lite överallt i samhället, inte minst i skolan. Även om skolaga är förbjudet i Frankrike hade Marion flera lärare i grundskolan som skrek på eleverna och var fysiska mot dem.

Den lärare som var värst såg hon en gång ta tag i en kille runt kragen, trycka upp honom mot väggen och slå honom i ansiktet och i magen. Samma lärare puttade vid ett tillfälle till henne med knäet när hon gick, i hans tycke, för långsamt i skoltrappan.

Också i andra sammanhang upplevde hon att attityden mot barn var hård. I tonåren jobbade hon extra på en fritidsgård och där rådde skamvrås-kultur. Hade ett barn gjort något dumt blev det förvissat till en speciell stol där det skulle sitta och ”skämmas”.

– Det hjälpte inte alls. Vissa barn hamnade på stolen tio gånger om dagen men ändrade inte sitt beteende för det, säger Marion.

En gång berättade ett av barnen för henne att han hade blivit slagen av sin pappa. Vid ett annat tillfälle sa en flicka att de använde en piska hemma.

Föräldrar får uppfostra som de vill

Men när Marion rapporterade om vittnesmålen till sin chef, möttes hon av reaktionen: Föräldrar är fria att uppfostra sina barn som de vill, och även om vissa familjer har det svårt blir det inte bättre av att man anmäler. Marion kände instinktivt att hon inte höll med om hur de förväntades behandla barnen.

– De var ju där för att ha kul. Vårt jobb borde ha varit att de skulle trivas och göra roliga aktiviteter. I stället rådde en ständig kamp och dagliga kränkningar. En gång tvingade en kollega en sexårig pojke att tillbringa en och en halv timme på skäms-stolen. När han fick gå och leka igen gick pedagogerna runt och berättade för alla barn att pojken slagit rekord på stolen. Alla skrattade, utom pojken.

Marion hade redan i 13-årsåldern börjat intressera sig för barnuppfostran på ett djupare plan. Hon köpte föräldratidningar och lånade psykologiböcker om ämnet.

Lite senare läste hon den polska psykologen och författaren Alice Millers bok ”The Drama of the gifted child” (1979). I den presenteras en teori som i grova drag handlar om att barn som har upplevt fysiskt eller verbalt våld får trauman som gör att de löper risk att själva bli våldsamma eller få psykiska besvär som vuxna.

– Ju mer jag satte mig in i barnuppfostringsfrågan, desto mer kände jag att jag ville hjälpa till i kampen mot barnaga och förändra synen på barnuppfostran i Frankrike.

Det var i läsandet Marion fick upp ögonen för att synsättet inte såg likadant ut överallt. Efter att ha sett i en tidning att Sverige var pionjär med barnaga-förbud blev hon som besatt av att åka hit. Hon började lyssna på svensk musik och gick runt på skolgården med Kent i mp3-spelaren. 19 år gammal flyttade hon till Stockholm efter att ha fått aupair-jobb hos en trebarnsfamilj i Täby.

– Jag hade aldrig flugit tidigare men när jag landade i Stockholm kändes det som att komma hem. Redan första dagen bad jag värdföräldrarna att prata svenska med mig, så att jag skulle lära mig språket snabbare.

Hon märkte snart skillnad på hur föräldrarna behandlade sina barn jämfört med vad hon var van vid: de talade till barnen och behöll lugnet i stället för att skrika och ta tag i dem.

– Det fanns ett respektfullt sätt att prata med barnen på som jag inte hade sett förut. Jag kände att det här måste jag berätta för andra, för dem där hemma.

En tankeställare

Hon köpte en enklare kamera på Ebay och började göra intervjuer med forskare, dagispersonal, föräldrar och barn. I två år höll hon på med filmen på sin fritid, utan att ha några egentliga kunskaper om filmproduktion. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Si j’aurais su, je serais né en Suède!” (Om jag hade vetat, skulle jag ha fötts i Sverige!).

Hon lade upp filmen på Youtube 2013 och den fick 100 000 visningar. Hon fick många mejl från franska föräldrar som skrev att de hade fått sig en tankeställare, att de hade sett aga som en del av uppfostran, men att de aldrig skulle slå sina barn igen.

Hösten 2015 började Marion plugga filmproduktion på Medieinstitutet i Stockholm. Då hade hon hunnit vara au-pair i tre olika familjer och kommit i kontakt med många fler i sitt extrajobb som ansiktsmålare på barnkalas och events. Efter den första filmen hade hon från olika håll blivit uppmuntrad att göra ytterligare en.

– Jag är egentligen inte särskilt intresserad av filmproduktion, men jag ser film som ett bra medel för att nå ut. Det är mer effektivt än en bok och lättare att beröras av.

I den nya filmen ville hon visa tydligare hur svensk barnuppfostran hänger ihop med sättet att se på barn – som individer som har rätt till sin integritet och sina känslor.

Parallellt med arbetet med filmen har det pågått en debatt om barnaga i Frankrike. I medierna har olika uppfattningar presenterats: Från att lite smisk bara är nyttigt till psykologer som poängterat vikten av att inte bestraffa barn då det kan leda till men som vuxna. Sverige har i vissa fall lyfts fram som ett varnande exempel på hur det kan gå om barnuppfostran blir alltför slapphänt – ”kungabarn” kallas de svenska barnen, vilket syftar på att de har blivit bortskämda och tagit över makten.

Ligger det något i det?

– Barn som är ouppfostrade finns överallt. Det som sker i Sverige är att man överlag lyssnar mer på barnen. Det finns ett sätt att tänka på som handlar om att man vill att barnen ska utvecklas till vuxna som mår bra.

Så hur uppfostrar man barn på ett bra sätt?

– Det beror nog på barnet och på föräldrarna. Vi är alla olika. Men jag tror på det som Astrid Lindgren sade: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Marions och Elsas nya dokumentärfilm är liksom den första baserad på intervjuer. Filmen har nyligen haft premiär i Frankrike och har gått jättebra där. Just nu finns det inget datum inplanerat när den kommer att visas i Sverige.

Vill stanna i Sverige

Marions förhoppning är att filmen ska skapa debatt i Frankrike och bidra till att fransmännen får en mer svenskinfluerad syn på barnuppfostran. För henne råder inga tvivel om att hon vill stanna i Sverige och se sina framtida barn växa upp där. Men hon tror att det på sikt finns hopp om ett bättre klimat även i Frankrike.

– Det lär ta tid innan gamla vanor förändras på riktigt, men det går ändå framåt. I dag pratar politikerna på allvar om en lag mot barnaga. Jag tror att det finns goda chanser att den går igenom.

Marion Cuerq skriver på sin hemsida:

Jag har under de två senaste åren jobbat med att göra en film om den svenska barnsynen, då Sverige var det allra första landet att totalförbjuda aga i lag för snart 40 år sedan.

I Frankrike dör två barn av misshandel från sina föräldrar VARJE DAG enligt den franska organisationen INSERM. Det är cirka 700 barn varje år. Ett oerhört stort samhällsproblem och få fransmän ser ett samband med att samhället förespråkar våld för att uppfostra barnen. Det kan verka mycket konstigt men det är sant. Aga och misshandel är två helt olika saker för de flesta i Frankrike.

Sverige först i världen att förbjuda barnaga

1966 blev Sverige världens första land att förbjuda barnaga då den bestämmelse i föräldrabalken som tillät föräldrar att aga sina barn upphävdes. Trots att barnaga därefter saknade lagstöd, uppfattades lagen ofta medge barnaga ändå (eftersom det saknades uttryckligt förbud att aga barn).

1979 förbjöds barnaga uttryckligen genom införande av en ny lag i föräldrabalken: Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Källa: Wikipedia

Av Louise Fauvelle
Foto: José Cañavate, IBL/Shutterstock och privat bild