Marina från Göteborg odlar oliver på Kreta
Några meter ner upp för slänten bullrar det bensindrivna aggregatet. Manos och Emilios bearbetar träden med var sitt brandgult plockverktyg. De roterande pinnarna får oliverna att flyga åt alla håll, men vi har täckt marken med stora nät.
Snart ligger oliverna i drivor, svarta och glänsande och när plockarna fortsätter till nästa träd samlar vi ihop skörden. Marina Loulaki visar hur oliverna ska rensas.
– Oljan blir inte sämre av att det följer med en och annan kvist, men du lämnar inte en säck full med pinnar till fabriken. Det vore pinsamt, säger hon bestämt.
Marina är uppvuxen i Göteborg. Hon träffade Manos när hon luffade runt i världen som 23-åring. En dag besökte hon och kompisen Angelica den lilla byn Viannos på Kretas sydsluttning, och på kafét under det stora platanträdet mötte hon Manos.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Ett år senare hade hon flyttat in i lägenheten ovanför Manos föräldrar och snart var första barnet på väg. Marina lärde sig grekiska i köket hos svärmor och av svärfadern lärde hon sig olivodling.
– Jag var förälskad, säger Marina. Inte bara i Manos, utan också i naturen och i det lantliga livet på Kreta.
Maten som äts på ön speglar naturen
Vi tar frukostpaus i solen invid olivfältet. I fjärran syns havet glittra och bakom oss höjer sig bergen. Från en fårahjord på väg upp för berget hörs bjällror och bräkanden.
Förutom croissanten är allt som Marina dukar upp närproducerat; vaktelägg från grannen, valnötter från familjens valnötsträd och mandariner som hon plockat i naturen.
Frampå eftermiddagen börjar arbetet kännas i kroppen. Så snart ett nät är tömt på oliver ska det bredas ut igen framför plockarna och de halvfulla säckarna ska bäras upp för sluttningen. Det gäller att hålla ett visst tempo så att plockningen inte avstannar.
Färden hemåt sker på flaket till familjens buckliga lilla blåa pickup från -86. Vid kyrkogården tar det stopp.
Tiotalet människor står samlade runt en grav och vägen är blockerad av bilar, men vi har inte bråttom. En av kvinnorna kommer fram och serverar oss kaka i små skålar. Manos förklarar att det är minnesstund för Nikos som dog för ett år sedan.
– Begravningen sker alltid inom 24 timmar. Efter tre dagar hålls en första minnesstund och en större efter 40 dagar. Sedan hålls minnesstunder varje år på dödsdagen. Då äter man den här kakan.
Kakan har en märklig konsistens, på samma gång blöt och mjölig.
– Tyckte du om den? frågar Marina. Det tog mig femton år att vänja mig.
Ano Viannos är en liten bergsby med 800 invånare på den södra delen av Kreta. Mitt i byn ligger kyrkan, torget och gatan med byns alla butiker. Här finns flera matbutiker, apotek, postkontor, klädbutik och färgaffär, bland annat. Dessutom finns här förstås ett antal restauranger och kaféer.Runt torget klättrar de vitkalkade husen utefter bergssidorna på typiskt grekiskt manér.
I byn finns också flera olivoljefabriker. Dagens arbete är inte över förrän olivsäckarna lämnats på gårdsplanen. Pressningen är en lång process innan den gröngula oljan rinner ut i ett kar i andra änden av fabriken.
– Oliver skördade i januari är de som ger mest olja, berättar Manos. En 60-kilos säck ger hela 15 liter olja.
När den färdigpressade oljan ska hämtas har Manos med sig några paket juice och kakor som tack till de anställda.
För en ny generation
En annan dag beger vi oss till Manos systers olivlund där träden behöver beskäras.
– Gallra bort det som växer inåt och lämna enstaka kvistar som växer uppåt. Då blir det lätt att skörda nästa år, dirigerar Marina vant.
Efter trettio år på ön har hon bestämda åsikter om hur en olivodling ska skötas.
Vännen Giorgos från Psari Forada har gjort oss sällskap och går från träd till träd med motorsågen. I gengäld ska vi hjälpa honom en annan dag.
En bit bort sprakar elden trivsamt, vi matar den med kvistar medan grenarna får bli ved. Träden här planterades av Manos far för fyrtio år sedan, men är fortfarande ganska taniga. På Kreta säger man att vinrankorna planterar du för dina barn och olivträden för dina barnbarn.
Manos far arbetade heltid på fälten. Nu ligger ansvaret för odlingarna på Manos och Marina, men båda har heltidsarbeten, Manos som notarie på tingsrätten och Marina som fartygskock.
De är inte ensamma om att sköta odlingarna på fritiden. Många kretensare har flyttat från ön och lämnat över skötseln till familj och vänner.
Lockar till dröm
Vi tar ledigt en dag och besöker Giorgos i Psari Forada. Klimatet är varmare här och i Giorgos enorma köksträdgård växer såväl bananer som mango och papaya.
Den kreteniska maten
• Grönsaker, rotfrukter, bönor och linser är basen i maten, det mesta odlar man själv eller plockar i naturen.
• Fisk och kött äter man någon dag i veckan.
• I matlagningen används salt, massor av olivolja och färska örter, men nästan inga kryddor.
• Andra typiska inslag i den kretensiska maten är getost, sniglar och paksi madi – ett torrt bröd som äts med salt och olivolja.
Solen värmer där vi sitter på altanen och Giorgos har dukat fram ett överdåd av rätter. Här finns frukt och grönsaker från köksträdgården, flera sorters fisk och bläckfisk som Giorgos fångat själv, vild lök plockad i bergen och stekt hare.
– Hare går inte att köpa i butik. Det är det finaste du kan bjuda på, här på Kreta, berättar Marina.
På väg hem genom Viannos passerar vi ett och annat övergivet kyffe med trasig dörr och fönsterluckorna på trekvart. De lockar till dagdrömmar.
Inte kan det väl kosta så mycket att rusta upp ett litet grekiskt ruckel?
