Maria Moraes var 13 när hon greps för väpnat rån
Hon kände sig aldrig som de andra barnen. Hon kände sig utanför – och arg. Ilskan kom i tioårsåldern.
– Det berodde nog delvis på att jag förlorade min mormor då. Jag fick inte rum att bearbeta sorgen och det är lätt att bli arg istället för ledsen.
Hon slogs, skolkade, snattade, rymde och en sommardag, året då hon skulle fylla 13 år, stod Maria Moraes där med kniv och luftpistol och krävde pengarna ur kassan.
– Ibland känner jag mig trött på min historia, säger hon dröjande. Men jag förstår hur viktigt det är att inte glömma.
Vi träffas i Linköping, staden Maria växte upp i och där hon nu bor i ett gult kedjehus med man och tre barn.
– Det jag minns tydligast är mitt mående, fortsätter Maria, 28. Hur dåligt jag mådde, ångesten och den starka känslan av att vara så långt ifrån samhället. Och framförallt min tid som inlåst – den tänker jag ofta på. Det händer fortfarande att jag drömmer mardrömmar.
Greps för rån
Maria var 14 år när hon placerades på låst institution. Innan dess hade hon blivit tagen av polisen vid ett andra rån och gjort ett försök att flytta till Norrköping med sin mamma för att starta om.
Där hittade Maria dock bara nya kompisar att begå brott med. Hon bråkade med sin mamma, rymde, fick plats på ett korttidsboende, men hamnade i slagsmål där, spottade på personalen och var till slut inte längre välkommen.
– Jag brände mina broar, säger Maria. Mamma blev sjukskriven och till slut gav hon upp.
Maria lutar sig fram och berättar i nästa stund att hon försöker skriva en bok om sin uppväxt.
– Det har varit intressant att märka på mig själv hur jag mått när jag gått tillbaka till de olika perioderna i mitt liv. Jag har pratat med kompisar och läst gamla dagböcker, och det har på något sätt känts fint att minnas.
Efter en kort paus lägger hon till:
– Men när jag kom till tiden då jag satt inlåst, då var det som att släcka en lampa. Det var tufft … Just den maktförlusten. Att bli frihetsberövad satte djupa spår. Därför brinner jag verkligen för den frågan idag. Många barn blir fortfarande inlåsta.
Engagerad i Miljöpartiet
Maria, som alltid varit envis och viljestark, är idag politiskt engagerad inom Miljöpartiet. Hon berättar om hur hon som barn upplevde att det var hon mot världen och efter det första rånet kände hon sig som en kung. Hon och hennes äldre tjejkompisar delade en känsla av utanförskap och ilska gentemot samhället. Det kändes schysst att vara kriminell, som Maria själv uttrycker det.
– Mamma signalerade tidigt att hon ville ha hjälp. Men det finns så mycket fördomar, dels att flickor inte kan ha den här typen av problem. Och mamma klarade sig ju i övrigt: hon jobbade, var inte missbrukare och hade lyckats bra med mina bröder – varför skulle hon behöva hjälp?
Själv tjatade Maria om att få vara med när det skulle hållas LVU-förhandlingar. Men eftersom hon var för ung fick hon inte föra sin egen talan.
– Jag har aldrig varit dum. Jag sa till exempel tidigt att jag ville till en fosterfamilj. Men de testade aldrig det med mig. Istället bestämdes det att jag skulle vara ett till två år på låst avdelning.
Hon funderar lite och konstaterar därefter:
– Jag hade behövt ett ombud. Ingen var mitt ombud juridiskt. Socialkontoret bara placerade mig. Det behövs någon som är på barnens sida. Man blir väldigt utlämnad.
Föreningen Unga Kris
Maria beskriver hur vändningen kom stegvis. Steg ett då hon satt inlåst och bestämde sig för att hon aldrig någonsin skulle låsas in igen. Maria bet ihop och skötte sig.
Steg två kom när hon efter ett år fick flytta hem och kom i kontakt med föreningen Unga Kris, Unga Kriminellas Revansch I Samhället, i Norrköping.
– När jag kom till Unga Kris började jag jobba med mina värderingar. Jag ville bete mig på ett annat sätt. Jag gick också till en psykolog fram tills jag var 18 år. Hon lärde mig jättemycket. Det gav mig en ökad självkännedom, vilket blev nyckeln till att kunna vara förlåtande mot mig själv.
Maria startade så småningom Unga Kris Linköping och var under många år ordförande i föreningen. Hon konstaterar att Unga Kris betydde oerhört mycket under den första tiden då hon kom hem och skulle bo med sin mamma igen.
– Jag försökte bryta med mitt gamla umgänge och Unga Kris fyllde ett tomrum. Det gav mig ett sammanhang och blev en trygg bas. Utan Unga Kris hade jag antagligen suttit i fängelse idag eller börjat missbruka.
Fick självförtroende
Att senare kunna hjälpa och inspirera andra blev även det en drivkraft för Maria.
– Och utan min bakgrund inom Unga Kris hade jag nog inte kommit att engagera mig politiskt. Där växte jag och fick självförtroende.
På frågan hur det kom sig att hon blev intresserad av politik svarar Maria med ett snett leende:
– Lite förenklat: jag var trött på att när jag arbetade för Unga Kris be politiker om pengar, så jag bestämde mig för att bli politiker själv. En stor del av min tid gick ut på att kommunicera med politiker och lyfta problem. Valet 2014 bestämde jag mig för att jag ville engagera mig politiskt. Då klev jag även ur föreningen.
Under förra mandatperioden satt Maria i kommunfullmäktige i socialnämnden.
– Jag försöker lyfta frågor som berör segregationen i Linköping. Jag vill att alla barn ska ha samma förutsättningar. Jag växte upp i Ryd som ses som ett problemområde. Fast där är inte bara problem, vissa delar är bra. Men det råder brist på politiker som kommer från den här typen av område och det finns inte plats för nyanser.
Möter fördomar
Kvällssolen värmer svagt. Maria konstaterar att tiden hon berättat om känns väldigt långt borta.
– Mitt liv är så annorlunda nu. Men samtidigt förstår jag hur viktigt det är att jag bär med mig den här erfarenheten, att jag ibland påminner mig själv om hur det var. Jag möter en hel del fördomar. Många har förutfattade meningar om hur människor som varit kriminella är. Ofta får jag arbeta i motvind.
Maria tystnar ett ögonblick.
– Men det motiverar mig bara att fortsätta bana väg för andra. Jag förstår att jag är en förebild, att jag bär ett extra ansvar. Men det finns jättemånga som har gjort den här resan. För mig är det viktigt att också lyfta andra.
Numera försöker hon vara snäll mot sig själv. Och av respekt gentemot brottsoffren är hon noga med att aldrig berätta detaljer om de brott hon begått.
– Jag inser att jag inte visste då det jag vet idag. Nu försöker jag använda min historia till att skapa någonting bra, till att minska antalet brottsoffer. Någonstans måste man förlåta sig själv.
Familjelivet är viktigt och Maria tillbringar mycket tid med sin man och sina barn.
– Jag jobbar en hel del och jag älskar det jag gör, men min absoluta prioritet är att ge mina barn en schysst uppväxt.
Hon ler återigen och berättar att hennes mamma bor bara några hus bort.
– Hon är här nästan varje dag. Mamma är superviktig för mig. Det känns fint att kunna ge barnen närheten till mormor. Men även för egen del betyder det mycket att kunna ge något tillbaka till mamma. Vi tog oss igenom det som var och kom ut starkare. Jag och min man är sugna på att bygga hus och har sagt att vi ska bygga något åt mamma bredvid.