Miriam Rodríguez spårade sin dotters mördare – en efter en
Till sist kom mördarna åt henne. Den 50-åriga tvåbarnsmamman sköts ner framför sitt eget hem.
I våldets Mexiko har mord och kidnappningar länge varit en del av vardagen. Drogkartellerna tjänar stora pengar och är beredda att döda för sina intäkter. Kidnappningarna har varit ett sätt att få in snabba kontanter. När El Universal sammanställde siffrorna för 2014 sades det att 5000 personer anmälts som spårlöst försvunna under året. Det motsvarade 14 personer om dagen.
Nu berättar New York Times historien om några av namnen i statistiken. Berättelsen börjar i San Fernando, en ort i delstaten Tamaulipas med runt 30 000 invånare. En dag i januari 2012 har Karen Rodríguez, 20, jobbat färdigt i familjens affär. Hon sätter sig i företagets bil för att köra hem.
Innan bilen har hunnit ut i trafiken kommer två suvar och ställer sig så att de blockerar utfarten. Beväpnade män kliver ur och tar sin in i Karens bil. Under vapenhot får hon köra dem till familjen Rodríguez hus. Ingen annan i familjen är hemma.
Kidnappade Karen Rodríguez
Men när kidnapparna och Karen är där kommer en släkting, Karens farbror, och knackar på. Han hade lovat att hjälpa till med en av familjens bilar. Besöket kastar om kidnapparnas planer. De får panik och tar med farbrodern också.
Nu får familjen vänta på instruktioner från kidnapparna. De är medvetna om att betalning inte är en garanti för att dottern återbördas men tar ett banklån för att klara lösensumman. Pengarna levereras i en papperspåse vid en vårdcentral.
Se också: 4 kriminalfall som skakat världen
Miriam och maken Luis väntar, som överenskommet, vid en kyrkogård där Karen ska lämnas av. De väntar förgäves. Miriam kan inte vänta på att något sker. Hon söker kontakt med representanter för den lokala kartellen, Zetas. En kartell uppbyggd av före detta soldater från specialstyrkorna som är kända för sin brutalitet.
Träffar El Junior – och hittar Sama
Hon får en träff på en lokal restaurang med en ung man som kallar sig El Junior. Han svär sig fri från att ha något med kidnappningen att göra. Men han säger att för 2000 dollar kan han hjälpa till att leta. Miriam är inte helt övertygad om El Juniors avsikter och är uppmärksam under mötet. Hon snappar upp att han får ett anrop på den komradio han har på sig. Där kallas han Sama. Nu har hon åtminstone ett namn att komma ihåg.
Efter att de skiljs åt har de kontakt i en vecka. Sedan slutar El junior att ringa. Under tiden har det kommit samtal från andra som säger att de har Karen och att det är de som ska ha 500 dollar för att släppa henne. Familjen tvekar men inser att de inte har något att förlora. Det händer fortfarande ingenting. Till slut inser Miriam att det är lönlöst. Hennes dotter är död. Hon får själv jaga efter mördarna om något ska hända.
Den mexikanska regeringen har visserligen förklarat krig mot organiserad brottslighet men kartellerna har ett övertag. Farbrodern, som kidnappades samtidigt med Karen, släpptes tidigt. Miriam pumpar honom på vad han sett och hört under tiden i fångenskap. Hon börjar leta efter ledtrådar genom Karens facebooksida. Finns kidnapparna bland bekantas bekanta? Ett foto får henne att haja till.
Det är Sama, den unge mannen som kallade sig för El Junior på restaurangen. På bilden står han med en tjej i någon sorts uniform. Bilden är tagen på en glassbar i en stad två timmar bort från San Fernando.
Miriam Rodríguez, som driver en butik för rodeo-tillbehör, börjar spana på glassbaren där tjejen på bilden jobbar. Efter arbetet går glass-tjejen hem till ett hus där hennes kille också bor – Sama. Miriam kartlägger flickvännen och Sama under veckor. Hon klipper sig, färgar håret rött och dammar av en myndighetsliknande uniform. Med ett falsk leg går hon runt i kvarteren och gör en enkät under förevändningen att hon är utsänd av hälsovårdsmyndigheterna.
Nu har hon detaljerad information om Sama att lämna över till polisen. Men trots påstötningar vill myndigheterna inte ta i fallet.
Fick till slut hjälp av polisen
Tills en federal polis säger ja.
– Detaljerna och informationen hon hade samlat ihop på egen hand. Det var makalöst, säger polisen som vill vara anonym till New York Times.
–Att jag fick hjälpa henne var det största privilegiet jag fått i hela min karriär.
Vid det här laget har Sama försvunnit från radarn. Men han ska dyka upp igen. I september 2014 grips Sama. Miriam kan bocka av den första gärningsmannen från listan. Sama ger polisen några namn att arbeta vidare med. Bland annat Cristian Jose Zapata Gonzalez. Gonzalez är 18 år och ung även enligt kartellmått mätt. Pojken är hungrig men polisen har ingen misskund under förhören. Miriam däremot hör hans klagan och går in med friterad kyckling och cola.
– Oavsett vad han gjort är han fortfarande ett barn och jag är en mamma, förklarar Miriam för en vän.
Det är oklart vad kycklingen spelar för roll men Gonzalez visar sig villig att ta poliserna till gården dit kidnapparna fört sina offer. En gård där flera av dem begravts. Gården är märkt med kulhål från en räd några månader tidigare. I ett träd hänger en snara. I bråtet på gården hittar Miriam sin dotters scarf och en sittpuff från bilen hon fördes bort i.
När man gräver på gården hittar man kvarlevorna från flera människor. Enligt rättsteknikerna finns dock inte Karen bland dem. Miriam står på sig och ett år senare får hon rätt. Ett av benen som grävts upp, ett lårben, kommer från hennes dotter. Miriam Rodríguez är driven i jakten och påstridig. Hon har inte tid att vara smidig i kontakter med myndigheterna men respekteras för sin energi och sitt uppsåt. Och hon når resultat.
Miriam träffade en ung kvinna när dotterns dödsplats
Miriam minns att hon träffat en ung kvinna inte så långt från den utpekade gården några dagar efter kidnappningen. En kvinna som både hon och Karen kände. När de möttes sade sig kvinnan dock inte ha någon aning om kidnappningen av Karen. Men kanske vet hon nåt.
Misstankarna växer när hon ser att kvinnan har en relation till en av männen bakom Karens kidnappning och att hon besöker honom i fängelset. En del av samtalen från kidnapparna har slagits från hennes hus. Hon, en kvinna, som Miriam Rodríguez känt sedan hon var liten flicka. En flicka som fått ärva Karens kläder när de var små.
I kartläggningen av kidnapparna kunde hon spåra flera till fängelse, några var döda och andra levde vidare som ”vanliga” medborgare. Miriam spårade upp dem via sociala medier eller offentliga dokument, blev kompis med deras kusiner eller mormödrar och antog en rad olika identiteter för att förbli anonym.
Miriam Rodríguez gick undercover
Miriam kunde till exempel dyka upp som valarbetare eller som utsänd av en myndighet. Hon hittade sina ”mål” i nya roller. Taxichaufförer, gasleverantörer och i ett fall, en pånyttfödd kristen. Miriam Rodríguez hade uppgifter som kunde leda polisen till den kyrka där den före detta kidnapparen var medlem.
När mannen greps bad andra i församlingen om nåd för hans räkning. Rodríguez var kall i sitt svar.
”Var fanns medkänslan när de dödade min dotter”.
En annan hade blivit blomsterförsäljare på gränsen mot Texas. Han flydde när Miriam kom gående men hon sprang ifatt tryckte upp honom mot en vägg och höll honom under pistolhot i väntan på polisen. 2017 hade Miriam nästan bockat av alla namnen på listan. Hon och hennes man bodde fortfarande i samma lilla gula hus som Karen och hennes bror Luis vuxit upp i.
I mars det året rymmer två dussin fångar från ett fängelse i Ciudad Victoria, det fängelse där några av Karens mördare hamnat. Med tanke på det uppenbara hotet ber Miriam om beskydd från myndigheterna. Polisen går med på att skicka patruller att kolla hemmet då och då.
Miriam har precis spårat en av de sista på sin lista över misstänkta för Karens död. En kvinna som jobbar som barnflicka i Ciudad Victoria. Miriam tillbringar veckor utanför kvinnans hem och spanar i natten. När polisen väl griper kvinnan springer Miriam mot dem, trampar snett och bryter foten.
En morgon i maj har Miriam parkerat bilen utanför huset. Foten är gipsad och hon går långsamt på kryckor mot ytterdörren. Då rullar en vit Nissan förbi och ljudet av automateld skär genom luften.
När Miriams man kommer ut från huset ligger hustrun död på marken med kryckorna bredvid sig och ena handen nerstucken i handväskan där pistolen finns. En månad efter hennes död kunde det tionde namnet på listan bockas av på information som Miriam hunnit gräva fram.
Slog och torterade Karen Rodríguez i fångenskap
En kvinna som hade slagit och torterat Karen i fångenskap. Vid det här laget var hon taxichaufför i Velacruz och ensamstående mamma till en son. Miriam Rodríguez blir 50 år. De sista åren av sitt liv var hon medveten om att hon levde under dödshot.
–Jag skiter i om de dödar mig. Jag dog den dagen de dödade min dotter. Jag vill avsluta detta.
Miriam Rodríguez kamp för rättvisa fördes inte helt ensam. Hon grundade en egen grupp på 600 familjer som arbetade tillsammans för att söka efter släktingar Colectivo de Desaparecidos (De försvunnas gemenskap).
Hennes död uppmärksammades över hela världen men människor försvinner fortfarande i tusental i Mexiko. Enligt New York Times ligger antalet försvunna i landet kring 70 000 personer. Samtidigt har antalet mord fördubblats de senaste fem åren.
Under pandemiåret 2020 har speciellt kvinnomorden ökat drastiskt. Mellan januari och augusti hade 645 kvinnor dödats. Det motsvarade ungefär ett mord var tionde timme, skriver DN. Till stor del är det brott som aldrig leder till en fällande dom. Situationen föranledde vilda protester från jämställdhetsorganisationer och allmänhet med krav på regeringen. Under en kampanj målades sloganen ”inte en till” på myndighetsbyggnader i landet.
Källa: New York Times, DN, The Economist