Louise växte upp med sin mammas mördare
Uppväxten med pappan byggde på lögn, svek – och mord
Louise, i dag 23 år, lever ensam på en mindre ort i Skåne. Hon har nyligen avslutat en teknisk utbildning och fått jobb inom bilindustrin. Hon har tvingats hantera chocken efter avslöjandet om vem som mördade hennes mamma och bearbetar och omvärderar fortfarande minnena från hela uppväxten.
Under alla år trodde hon att eldsvådan orsakats av sängrökning. Hon blev itutad att hennes morföräldrar, morbröder och kusiner inte ville ha med henne att göra. Men det var bara lögner. Det var pappan själv och några av hans närmaste anhöriga som ströp alla kontaktförsök och vägrade låta mammans familj träffa Louise.
Det mest hjärtskärande i all den sorg som följt i spåren av mordbranden är mormoderns dagbok som hon skrivit direkt till Louise.
Den skildrar naket, känslosamt och välformulerat den saknad och längtan som morföräldrarna och deras söner med familjer upplevde. Hur mormodern bekymrar sig över Louise och hela tiden hoppas att de snart får träffas, så att hon kan berätta hur glad och generös Louises mamma var. Besvikelsen och vanmakten när inte ens julklappar och födelsedagspresenter når fram till barnbarnet.
I en av de sista noteringarna innan hon 72 år gammal dör i cancer skriver mormodern:
”I dag fyller du åtta år och jag har inte sett dig på tre år. Det är så synd om dig Louise att inte få träffa din mammas anhöriga när du växer upp. Du går miste om så mycket som aldrig kan rättas till. Jag tänker på dig hela dagen. Du fyller på årets vackraste tid, alla vårblommor lyser i sina vackra färger. Att inte få gratulera sitt barnbarn känns otroligt grymt.”
– Jag bara grät när jag läste dagboken, säger Louise. Jag visste inte hur de led, att de ville ha kontakt. Det är först nu som jag fått hela bilden och brutit alla band med pappa. Hans oerhörda falskhet och svek gör så ont.
– Det är tufft, jag måste vara stark. Men jag har stöd också, inte minst från mammas bröder och deras familjer som jag nu försiktigt får en allt närmare relation till.
Bodde på Docentgatan i Malmö
Ingrid Carlenfelt var född 1960. Hon bodde under 1990-talet i en lägenhet på Docentgatan i Malmö. Hon var frånskild men hade vårdnaden om dottern Alexandra, född 1984. Tio år senare fick hon Louise med Arnold Lewin, en man som var hennes fasta sällskap, men som hon aldrig flyttade ihop med i en gemensam bostad.
Louise bodde omväxlande hos mamma och pappa. Ibland var de alla tillsammans i någon av föräldrarnas lägenheter.
– Vi träffades en del på gemensamma familjetillställningar och i några andra sammanhang, säger Ingrids äldre bror Torsten.
– Vi var inte så förtjusta i syrrans nya sällskap. Han var rätt dryg och knepig. Men han var förstås välkommen. Han var ju pappa till Ingrids lilla dotter Louise.
Stort umgänge på gården
Umgänget på gården på Docentgatan var stort och otvunget. Ingrid hade många vänner bland grannarna. Hon var utåtriktad, påhittig och hade nära till skratt. Det var gott om barnfamiljer i området. Alla kände alla. Alexandra och Louise levde tryggt med sina kompisar.
I polisutredningen vittnade många grannar om hur de uppfattade Ingrids och Arnolds förhållande. Arnold smälte aldrig in i sällskapslivet på gården och blev alltmer avståndstagande. Flera uppgav att han var elak mot Ingrid och mot hennes äldsta dotter Alexandra. Han var kontrollerande och misstänksam, särskilt när han var berusad, vilket var ofta.
Grannarnas intryck förstärks av Ingrids egna dagboksanteckningar, som också ingick i förundersökningen till mordbranden.
Rädd för Arnold innan mordbranden
Det sista året utvecklades till ett inferno av hot, svartsjuka och förföljelser. Särskilt efter att Ingrid till sist avslutat förhållandet. Arnold bet sig fast. Han hade ju umgängesrätt med dottern Louise.
Några månader före mordbranden skriver Ingrid:
”Arnold har ringt sju gånger i dag. Förstår han inte hur mycket jag hatar honom? Han är bara fullare och fullare när han ringer. Jag börjar faktiskt bli riktigt orolig. Jag vet att han kan ta sig till vad som helst. Jag har ärligt talat aldrig varit så rädd för någon.”
Ingrid jobbade inom kriminalvården
Ingrid jobbade inom kriminalvården. Hon trivdes, men det stora engagemanget fanns hos döttrarna och livet tillsammans med dem.
– Vi hade en väldigt ombonad och lycklig uppväxt i vårt hem. Ingrid var mån om att kunna ge sina flickor samma goda, harmoniska start i livet, säger storebror Torsten.
– Fast hon var medveten om att hon inte lyckats så bra med männen, inflikar lillebror Mats.
– Det störde henne en del. Hon var lite impulsiv, men ville egentligen mest ha ordning och reda, lugn och ro.
Av dagboksanteckningarna framgår att Ingrid var orolig för Louise och att Arnold la alltmer beslag på dottern. Han höll varken tider eller överenskommelser:
”Saknar Louise. Jag älskar henne. Undrar mycket över hur det kommer att bli. Jag vill ju inte att det ska bli en massa bråk”, skrev hon efter att Arnold gång på gång ljugit och undanhållit dottern från mamman.
Skrek i panik i lägenhetsbranden
Den 1 december 1998 hjälpte Ingrid sina föräldrar hela dagen med förberedelserna inför pappans 80-årskalas samma kväll. Bröderna Torsten och Mats kom också dit tidigt. Det blev en glad och lyckad tillställning. Den sista familjefesten före katastrofen.
På natten ringer Arnold och säger att Louise är sjuk och måste stanna kvar hemma hos hans föräldrar. Det är den sista noteringen i Ingrids dagbok. Ett dygn senare går larmet om lägenhetsbrand på Docentgatan.
Arnold har sett till att Louise är borta från lägenheten, men Ingrid och Alexandra, 14, är där. Så här refereras Alexandras vittnesmål i tingsrättens domstolsprotokoll:
”Hon somnade och vaknade av att mamman skrek ”öppna dörren” flera gånger. Hon hade aldrig hört sin mamma skrika på det viset och hon uppfattade att skriken kom längre inifrån lägenheten. Hon öppnade sin dörr mot kapprummet. Där var jättemycket rök. Hon blev chockad och stängde dörren. Hennes mamma fortsatte att skrika och hon öppnade dörren igen. Hon såg nästan ingenting för all rök. Hon kände sig fram längs väggen och låste upp ytterdörren och tog sig ut i trapphuset. Hon hade panik. Hela trapphuset fylldes av rök. Hon hade svårt att se och andas. Hon sprang ut från fastigheten. Hon hörde då inte längre sin mamma.”
Hyresgästerna i uppgången evakuerades. Branden var explosionsartad och krossade fönstren, men räddningstjänsten hade snabbt läget under kontroll. Mamman låg svårt sönderbränd i sitt sovrum. Död på platsen. Teknikerna konstaterade snabbt att elden var anlagd. De fann bensinrester på tre strategiskt placerade punkter. Ingrid var instängd av brandhärdar.
– Jag blev uppringd av polisen vid fyratiden på natten, berättar brodern Torsten. Allt var kaos. Jag var tvungen att skjuta upp min egen chockreaktion och sorg över Ingrid och försöka ordna med det praktiska, alla kontakter. Trösta och finnas till. Mamma, pappa, Alexandra, hennes pappa, min egen familj. Och så Arnold och Louise. Mats är lastbilschaufför och hade långkörning nere på kontinenten, men kom hem så fort han kunde.
Rökskadorna var inte allvarliga
Alexandra stannade kvar på sjukhuset något dygn. Hennes rökskador var inte allvarliga och hon flyttade tillfälligt hem till mormor och morfar.
Louise minns i dag ingenting av allt som hände vid mammans död. Hon har bara vaga minnesbilder av mamman och levde länge i tron att elden var en olyckshändelse. Det var den bild pappan trummade in i hennes medvetande vid sidan av alla andra osanna dumheter om mamman och hennes familj.
Arnold Lewin anhölls misstänkt för mordbrand
Efter någon vecka anhölls Arnold Lewin som misstänkt för mordbranden. Det fanns mängder av indicier, men ingen hållbar teknisk bevisning. Själv förnekade han all inblandning. Han släpptes den 18 december och fick då ensam vårdnad om den fyraåriga dottern Louise, som flyttade hem till hans lägenhet och raskt fick farmor som dagmamma. Utplånandet av mammans minne och familj kunde börja. Och fortsätta fram tills sanningen kröp fram, nästan 19 år senare.
– Det var väl inte rakt igenom någon lycklig barndom. Men jag visste ju inte om något annat. Jag hade ju mat och kläder och det var trevligt på farfars och farmors lantställe, berättar Louise.
– Vi talade nästan aldrig om mamma. Och jag fick ju veta att släkten på den sidan inte ville veta av mig. Jag minns något paket från mormor, men visste inget om alla andra presenter, kort och brev. Eller alla försök att träffa mig som hon så förtvivlat beskriver i sin dagbok till mig. Det är det mest smärtsamma.
Tingsrätten kopplades in
Torsten och Mats försökte driva fram rätt till besök och umgänge för främst morföräldrarna och Louises halvsyster Alexandra. De vände sig till sociala myndigheter och till tingsrätten. Utredningar inleddes, men Arnold motsatte sig och konstrade hela tiden. Louises morfar tappade helt livsgnistan efter dotterns plötsliga och dramatiska död. Han tynade bort, tyngd också av sorgen över att inte få träffa sitt yngsta barnbarn. Han dog 2001.
”Det var 75 personer som följde honom till hans sista vila”, skriver mormodern Solveig i dagboken till Louise. ”Nu skulle du också varit med. Jag trodde att pappa sänt en blomma från dig. Men inte. Jag är fruktansvärt besviken. Var inte morfar värd detta? Jag blir så fruktansvärt ledsen över att du inte ska få vara med om något som händer i mammas familj.”
Louise var sju år. Mormor insjuknar i cancer, opereras, får strålbehandling och cellgifter. Tumörerna ger sig inte. Hon dör ett år senare, 2002, utan att ha fått träffa och säga farväl till Louise.
– Det är så ledsamt. Det gör mig så sorgsen. Och så arg på min pappa, säger Louise.
– Hur kunde han vara så hjärtlös? Men han är dömd för mord, för att ha mördat min mamma. Det är bara så oerhört svårt att greppa. Att verkligen kunna tro på något så ofattbart grymt. Men jag måste kunna hantera den bilden. Den verkligheten. Och jag måste kunna gå vidare i mitt liv.
Kriminaltekniskt program
Louise är praktiskt lagd och gillade att meka med motorer redan som liten. Ändå väljer hon av något skäl ett kriminaltekniskt program som under en period fanns som gymnasielinje i Malmö.
– Jag var förvånad att pappa tyckte det var helt ok när jag kom hem och berättade, minns hon.
– Jag tragglade på med teoriämnena och tog mig igenom de där åren. Jag höll just på att läsa om husrannsakan och frihetsberövanden när polisen en morgon kom och bankade på dörren. De vällde in i lägenheten och vände upp och ner på allting. Pappa greps och fördes bort. Det var sista gången han var hemma. Allt var helt overkligt och förvirrande.
Vad hände?
– Jag behandlades som luft fram tills jag berättade att jag läste kriminalteknologi och just hade husrannsakningar som hemarbete.
– Kanske skrattade de, men jag blev i alla fall väldigt vänligt och schyst bemött av poliserna efter det.
Det var den 4 februari 2014. Tiden hade hunnit ifatt Arnold Lewins samvetslösa brottskarriär. Han anhölls för mordet på Docentgatan, mordbrand i Borås och försök till mordbrand i Hisings Backa, Göteborg.
Inte heller den här gången räckte bevisen för den anlagda branden där Ingrid dog och även Alexandra var nära att stryka med.
Men bevisningen mot honom för de två bränderna i Borås och Göteborg 2012 var överväldigande. De riktades mot kvinnor som han träffat på nätet. Kvinnorna bröt efter en tid förhållandet med den egensinnige och opålitlige mannen från Skåne, som hämnades genom att anlägga bränder i deras lägenheter.
Dömdes till fängelse för mordbrand
Ingen kom lyckligtvis till allvarlig skada, men domen blev ändå åtta års fängelse för mordbrand och försök till mordbrand. Samt dataintrång. Arnold Lewin hade placerat spionprogram i de två kvinnornas datorer för att kunna övervaka deras nätaktiviteter. Själv förnekade han kategoriskt all skuld.
Utredningen och domstolsförhandlingarna följdes noga av Skånepolisens cold case-grupp. Tillvägagångssättet var i stort sett exakt detsamma som vid mordbranden på Docentgatan 16 år tidigare, brottet han häktats för men senare friats från, i brist på bevis. Den här gången grävde man ännu djupare i det gamla fallet, hittade omständigheter och vittnesmål som räckte för att väcka åtal.
– Det var en total röra alltihop. Jag fick verkligen kämpa för att inte bli tokig. Jag hade starkt stöd av lärare och mentorer, säger Louise.
– Jag hade ännu inte fått kontakt med mina morbröder och kusiner då.
Men det skulle bli värre.
Arvet var borta
Under mordutredningen och vid husrannsakan uppdagades att pappan, Arnold Lewin, också förfalskat dokument och namnunderskrifter och förskingrat hela Louises förmögenhet, hennes del av mammans arv efter morföräldrarnas bortgång. Det rörde sig om ungefär en halv miljon kronor som pappan satt sprätt på. Han dömdes för det och samtidigt något bedrägeri mot en bekant.
Däremot friades han för mordet på Ingrid. Trots den starka indiciekedjan och likheten med de två bränderna i Västra Götaland ansåg inte tingsrätten att det var utom allt rimligt tvivel att någon annan kunde ha utfört gärningen.
– Påfrestningarna för familjen var enorma under den här perioden. Vi var ju helt klara över hans skuld, men nu gick han fri ännu en gång, suckar Torsten.
Alexandra, som nu blivit 32 år, var den som tog hårdast vid sig av att allt rullades upp igen. Hon hade levt med rädslan för Arnold, de fasansfulla minnena från branden, saknaden efter sin mamma under hela tonårsperioden. Sviterna har följt henne också som vuxen.
”Tycker det luktar brandrök”
Efter mammans begravning då hon bodde hos morföräldrarna bad hon om att få flytta till morbror Torsten, hans hustru och deras två döttrar, hennes jämnåriga kusiner. Så blev det. Torsten blev Alexandras vårdnadshavare och har haft tät kontakt med henne hela tiden, även sedan hon skapat sitt eget hem och liv.
I tingsrättens friande dom beskrivs Alexandras situation:
”Hon har genomgått perioder av oro och sorg och det har aldrig riktigt släppt. Hon har svårt för att sova och är rädd för att gärningsmannen ska återkomma och avsluta det han påbörjade 1998. Hon kan vakna av att hon tycker att det luktar brandrök. Efter att utredningen återupptogs har hon varit sjukskriven i 1,5 år.”
Döms till mord, mordförsök och grov mordbrand
Tingsrättens frikännande överklagades av åklagaren. Juristerna i hovrätten gjorde en rakt motsatt bedömning. Det fanns inget utrymme för någon annan att utföra gärningen. Den 10 mars 2017 ändrar hovrätten tingsrättens domslut och fäller Arnold Lewin för handlingarna den 3 december 1998 – mord på Ingrid Carlenfelt, mordförsök på dottern Alexandra, grov mordbrand.
Lewin sitter då redan i fängelse för mordbränderna i Borås och Göteborg. Det åttaåriga straffet växlas upp till livstid. Han förnekar all skuld och kräver att Högsta domstolen ska ogilla hela åtalet och alla skadeståndsanspråk. Den 24 maj i år meddelade HD att man inte tar upp fallet.
Arnold Lewin förnekar all skuld
Arnold Lewin, 55, har genom alla rättegångar förnekat all skuld till mordbränderna.
Allers har erbjudit honom att kommentera såväl livstidsdomen som förhållandet till dottern Louise och omständigheterna under hennes uppväxt men han har bestämt avböjt. Hans advokat Jan Kyrö ger beskedet. Själv tycker Kyrö att den juridiska behandlingen i målet är ”hårresande”.
– Det ska inte gå att döma på de lösa grunderna, säger han utan att göra någon värdering i själva skuldfrågan.
Efter den fällande domen i hovrätten utvecklade advokaten sin ståndpunkt i Kvällsposten:
– Bevisen räckte inte i tingsrätten. Jag är förvånad över att hovrätten går på en annan linje. Det finns en rad indicier som inte är till Arnolds fördel, men inget som binder honom till brotten.
Därför fälldes Arnold Lewin
Här är de bärande punkterna bakom hovrättens fällande dom, som också Högsta domstolen senare ställde sig bakom:
• Nyckeln. Gärningsmannen tog sig in i lägenheten med nyckel och låste efter sig när han lämnade lägenheten för att antända den uthällda bensinen därinne genom brevinkastet. Arnold Lewin är den ende som haft en extranyckel, en kopia som han tog innan han återlämnade originalet efter brytningen med Ingrid. Här finns säkra uppgifter.
• Vittnen. Grannar har i samband med separationen, som Arnold motsatte sig, hört honom hota Ingrid och hennes då 14-åriga dotter, Alexandra. Han har bland annat uttryckt att de ska begravas ”sex fot under”. Ett vittne, som trädde fram långt efter mordbranden, såg Arnold på Docentgatan i närheten av Ingrids bostad mindre än en timme efter att branden anlagts.
• Teknisk bevisning. Arnolds fingeravtryck i Ingrids dagbok visar att han mot sitt nekande har läst hennes ingående beskrivning av sin avsky och rädsla för honom samt de känslor hon hyste för andra män i sitt liv. I samband med husrannsakan 2014, inför åtalet för mordbränderna i Göteborg och Borås, beslagtogs ett 40-tal handskrivna papperslappar där det bland annat står att ”hon ska lida” och att han ska ”skära halsen av henne”. Lapparna syftar på Ingrid. I hans dator påträffades även förteckningar över mördade kvinnor – och ett dokument om ett pyromanmord i Veberöd 1926.
• Mordbränderna 2012. Tillvägagångssättet är identiskt i alla tre fallen. Men i Göteborg och Borås klarade sig kvinnorna med livet i behåll. Motivbilden är densamma. Offren är kvinnor som ratat Arnold Lewin. I Ingrid Carlenfelts fall fastställer hovrätten att det saknas alternativa gärningsmän och att det är ställt utom rimligt tvivel att Arnold Lewin anlagt branden. Högsta domstolen gjorde samma bedömning och avslog Arnold Lewins begäran om prövningstillstånd.
Mordbranden på Docentgatan – detta har hänt:
Fotnot: Döttrarna Louise och Alexandra samt övriga nära anhöriga till mördade Ingrid Carlenfelt har tagit del av materialet i reportaget, läst och godkänt texterna. Den livstidsdömde Arnold Lewin har avböjt att medverka. Hans föräldrar har inte svarat på några av alla sökningar vi gjort, per telefon, brev och dörrknackning.
Av Lars Klint
Foto: Jens Christian, Patrick Persson/TT, Polisen, Privata