Lena är mamma till en mördare
Lena vill så gärna ställa upp öppet och berätta om sitt liv. Hon är en av initiativtagarna till Fateg (Föreningen anhörig till en gärningsman).
Hon vet hur viktigt det är att informera och samtala om det kaos, det avståndstagande och den isolering som möter de närstående till en grovt kriminell. Och att det bästa resultatet uppnås om hon med rak rygg och blottat ansikte berättar sin och sin familjs historia.
– Det avdramatiserar synen på oss anhöriga. Det ökar förståelsen för vad vi går igenom, säger Lena.
– Men jag vågar inte längre. Av hänsyn till min familj. Jag och sonen och hans syskon har fått utstå så mycket, så många negativa, föraktfulla reaktioner.
–Nätet är en pesthärd där anonyma fördomar och fantasier sprids. De får fäste som sanningar. Det är vidrigt och omänskligt grymt.
Utstött och utpekad
Samhällets stöd är närmast obefintligt för den som är nära anhörig till en gärningsman som begått allvarliga brott, menar Lena.
– Jag kände mig utstött och utpekad. Jag var ju helt oskyldig men tyckte ändå jag behandlades som om jag var en del av min sons avskyvärda handling. Jag får fortfarande kämpa mot den skulden och skammen.
Det var 6 augusti 2009 som livet tog en fasansfull vändning för den utifrån sett helt vanliga lilla småländska barnfamiljen. Mamman dödades av pappan. Också allt i hennes närhet och omgivning slogs till spillror och har aldrig blivit normalt igen.
Polisen som på torsdagsförmiddagen efter mordet tog emot den unge mannen med två små pojkar i en barnvagn hade svårt att ta in vad han berättade och erkände.
Han hölls kvar på stationen medan en patrull åkte till adressen på en ort några mil utanför Växjö. En kvinnlig polis som han kände och hade förtroende för kallades in för att sköta det första förhöret och hjälpa till med sönerna, ett och tre år.
De utsända poliserna kunde chockade konstatera att allt mannen sagt stämde. I sängen låg den unga kvinnan död. Strypt med djupa knivhugg och skärskador. På nattduksbordet intill hittade de den blodiga kökskniven, precis som han beskrivit.
De blodiga kläderna låg slängda i lägenhetens trapphus, tillsammans med lakanen.
– Han var förstås uppriven, bortom allt förstånd. Han insåg säkert vad han gjort och var klar över att han måste kontakta polisen, berättar Lena.
– Han sa till pojkarna att mamman sov, klädde på dem och tog barnvagnen ner till busshållplatsen. De klev av i centrala Växjö och gick in till polisreceptionen.
– Men allt detta är ju något jag fått veta långt senare. Då informerades jag aldrig om vad som hänt.
Besinningslöst våld
I utredningen kartläggs parets bakgrund för att hitta ett motiv, en förklaring till det plötsliga, besinningslösa våldet.
De träffades i 20-årsåldern på en folkhögskola och blev störtförälskade. De flyttade ihop och fick två söner. Men mannen var periodvis orolig, svartsjuk och nyckfull. Han var diagnostiserad med Aspberger.
Det blev slitningar i förhållandet. Och det fanns tecken på att det kunde vara bråkigt. Kvinnan hade vid ett tillfälle anmält sambon för misshandel.
Men de var fortfarande ett par och lyckliga med sina söner när de beslutade att mannen skulle skaffa en egen lägenhet i samma område. För en tid åtminstone. Kanske skulle det lösa konflikten i relationen.
– Jag träffade honom den sommaren, strax innan det hände, berättar Lena.
– Han var stressad. Han jobbade extra. Han kände sig ensam och var olycklig. Han trodde att hon kanske träffat en annan. Ändå förklarade han hur mycket han älskade henne.
Lena tyngs fortfarande av samvetsförebråelser för att hon inte gjorde tillräckligt för att stötta sonen, engagera sig i hans problem och vacklande psyke.
Se också: Flera kvinnor mördade på kort tid
– Jag försökte nog, men inte tillräckligt. Han var ju som vanligt, ville jag tro. Gamängaktig och lättsam. Jag kunde ju inte föreställa mig att det var så illa ställt. Någonting måste ha slagit helt slint.
Ville vara säker på att hon dog
Av polisförhören framgår att paret hade bråkat hela onsdagen 5 augusti. De fortsatte gräla när de hade gått och lagt sig. Dämpat, så att barnen i rummet intill inte skulle vakna.
Sent på natten gick allt över styr. Kvinnan var på toaletten, mannen skulle hämta ett glas vatten i köket.
I förundersökningen har han berättat att han då också tog en skarp kniv. Och att han högg henne.
Sedan är minnesbilderna diffusa, men han uppger utan omsvep att han efter knivattacken ströp henne. För att vara säker på att hon var död.
– Jag bodde då rätt långt därifrån och fick inte vetskap om någonting. Ingen hörde av sig, berättar Lena.
Två dagar senare satt hon och slösurfade på nätet.
– Då kom det upp, hans namn och allting. Jag blev totalt paralyserad. De skrev vad han gjort och att han borde vara död i stället. De mordhotade min son. Det var min första insikt om ondskan på nätet.
Lena ringde omedelbart till Kronobergspolisen. Som i en dimma fick hon bilden klar för sig:
”Jodå, det var han. Två dödande knivhugg. Strypning. Sonen häktad. Svärdottern död. Barnbarnen omhändertagna på okänd ort.”
Lena överväldigades av känslor, destruktiva och sorgsna.
Ilskan mot sonen, oförståelsen, hjälplösheten. Oron.
Sorgen över svärdottern:
– Hon var en underbar kvinna och fantastisk med barnen. Vi kom väldigt bra överens. Kontakten med hennes föräldrar var också jättefin. Då.
Framför allt höll Lena på att brytas ner fullständigt av självanklagelser:
– Vad kunde jag gjort annorlunda? Vad gick snett? Jag var bara 18 år när han föddes. Jag var inte alls mogen mammarollen. Vad försummade jag i hans uppfostran?
– Visst var det mycket strul. Han hade otyglade humörsvängningar. Det var svårt att hantera innan han fick diagnosen. Men där var mycket kärlek och glädje också, minns Lena.
– Han var en liten pysselkille som gillade att bygga modeller och lägga pussel. Han var egentligen stillsam. Det var mycket närhet och värme. Han var omtänksam och snäll. Men det kunde växla snabbt.
Skuldkänslor efter mordet
Skuldkänslorna byggdes på av de reaktioner Lena mötte från omgivningen.
– Jag ville ju gärna gå på begravningen, men uppmanades att avstå. Det skulle väcka så starka känslor hos min svärdotters familj och släkt. Och från många andra, sa man. Jag tyckte alla vände sig emot mig.
– Folk tittade bort när jag kom. Eller gick över på andra sidan gatan.
Rättegången var ett utdraget lidande.
– Jag möttes av en kompakt och fientlig tystnad. Jag ville tala med hennes föräldrar, men det gick inte. Det var stelt och oförsonligt.
Lena förstår hur obekvämt och svårt det måste vara att bemöta en hustrumördares mamma otvunget och tolerant. Hon insåg att mängder av människor plågades på samma sätt som hon - anhöriga till en gärningsman.
Övergivna, uppfyllda av grubblerier och obesvarade frågor.
Genom Facebook kom hon i kontakt med några andra föräldrar till grova våldsbrottslingar. Det berättade om bristen på stöd från myndigheter, tidigare vänners tystnad och avståndstagande. Desperation och självförakt.
Lena tog initiativ till att organisera gruppen och bildade föreningen Fateg, som omedelbart fick ett starkt gensvar. Medlemmar strömmade till.
I dag har Lena släppt sin operativa roll i föreningen, men sitter kvar i styrelsen.
I stället riktar hon engagemanget mot kyrkan och på de goda krafterna i hennes Gudstro.
– Jag har velat bli präst ändå sedan 18-årsåldern, men det var först efter händelsen 2009 som jag sökte mig till kyrkan på allvar, berättar Lena.
– Det var en vilozon för min uppjagade själ. Där mötte jag barmhärtighet och tröst. Inga fördömanden.
– Jag blev sams med Gud, som jag varit så arg på innan och ifrågasatt vad han egentligen ville med mitt liv. Varför utsätta så många människor för detta orättvisa lidande.
– Men jag har släppt det och funderar inte så mycket på Guds planer. Jag konstaterar att det är tron som gjort att jag kommit igenom svårigheterna, att jag kunnat sluta med starka lugnande mediciner och att jag har ett fint fungerande förhållande till min son.
Sonen dömdes till 16 års fängelse för mord. Han har suttit på olika anstalter i hela Sverige. Lena har regelbundet besökt honom.
– Hans mående har varit upp och ner genom åren, men han har haft stort utbyte av sina studier, bland annat i ryska och tyska, säger Lena.
Sedan en tid tillbaka är sonen villkorligt frigiven. Han bor på annan ort, under nytt namn och söker sig en framtid inom omsorgsvård eller djurhållning.
– Vi har tät kontakt och jag känner att han är stark nog att möta framtiden med viss tillförsikt, fortsätter Lena.
– Men sina söner får han inte träffa. De är i tidiga tonåren och väl omhändertagna av sina fosterföräldrar.
Lena själv tog fasta på sin övertygelse och det återvunna förtroendet för Gud. Hon började läsa kurser på universitet - etik, teologi, religionskunskap. Hon utbildade sig till diakon parallellt med arbetet inom hemtjänsten.
Kommer aldrig sluta älska sonen
Hon har också hunnit jobba med ensamkommande flyktingbarn och som volontär på härbärgen i flera svenska städer.
Nu är hon på väg att läsa till präst.
– Jag halvtidsundervisas på distans och hoppas kunna bli klar före pensionen så att jag får tjänstgöra några år. Antingen inom svenska kyrkan eller som pastor i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
För Lena är det viktigaste som finns att uträtta goda saker. Stödet till sonen.
– Jag kommer alltid att hata det han gjort, men aldrig sluta älska honom.
Omsorgen om den övriga familjen. Och om sina kära vänner på jobbet som hon åker runt till på landsbygden varje dag. Hon menar ”brukarna”, men använder aldrig själv det ordet.
– Det får ta den tid det tar. Mina arbetsgivare vet att jag prioriterar möten med människor och hjälpsökande före scheman och byråkratiska rutiner. De accepterar det.
– Man kan inte avbryta eller stressa sönder de stunder av glädje och samhörighet som uppstår vid besöken.
Lena funderar en stund. Och summerar:
– Gud vet att jag lider och ser hur jag försöker. Det kommer något gott ut av det.