Läsarberättelse: Bedragarna stal mormors trygghet
Vanmakt? Sorg? Ilska? Det är ord som kan uttrycka det jag känner just nu över det som drabbade min mormor. Hon är 85 år och ovanligt frisk för sin ålder, både fysiskt och psykiskt. Hon är änka sedan många år och bor ensam i en liten tvåa i ett lugnt bostadsområde.
Hon har haft ett bra men tufft liv: en uppväxt under krigsåren på ett mindre lantbruk, ingen möjlighet att få gå i skola, blev förälder tidigt och när barnen vuxit upp slet hon i ett storkök.
Men hon har alltid varit glad och positiv, kämpat på, jobbat, betalat skatt, tyckt det varit viktigt att solidarisera sig med sämre lottade, efter pensionen med frivilligarbete i Röda korset. Nu har hon så låg pension att den är på svältgränsen, hon klarar sig för att vi i familjen ger henne pengar. Alltför dålig pension är dock en annan historia, det jag ska berätta nu är betydligt värre.
…han ville låta en kompanjon som väntade på parkeringen hämta mattan.
För några månader sedan ringde det på mormors dörr och utanför stod en välklädd man i 40-årsåldern. Hur han kommit in i huset är inte klarlagt, det finns nämligen portkod vid ytterdörren. Förmodligen har han slunkit med när någon annan gick in i huset. Mannen bar på en mindre matta som han erbjöd mormor att köpa.
Van vid att kunna lita på folk
Vi kan inte förebrå mormor för att hon öppnade sin dörr eller att hon var godtrogen. Hon är van vid att lita på folk eftersom hon alltid kunnat göra det, hon är van vid att känna tillit till andra människor. Dessutom är bedragare som mannen som ringde på mormors dörr så otroligt skickliga på att manipulera att de flesta människor skulle låta sig luras.
Mormor tyckte att mattan var fin och tänkte att priset på 1 500 kronor nog var acceptabelt. Men mannen tittade runtomkring sig i vardagsrummet och menade på att mormor kunde ha en matta som täckte hela golvet, att det skulle bli mycket vackert och dessutom hålla golvdrag borta. Han sa att han hade en större matta som var tre gånger två meter i bilen, han ville låta en kompanjon som väntade på parkeringen hämta mattan.
När kompanjonen kommit med mattan la mattförsäljaren ut mattan och då tyckte mormor att det var fint. Och han pratade om den fina kvaliteten och elegansen och lite till om golvdrag, och sa att han sålde mattan för 8 000 kronor, men då fick mormor den lilla mattan på köpet.
Gamla människor är inte vana vid att betala med kort. De kan inte heller springa till banken flera gånger i veckan för att ta ut pengar. Därför hade min mormor precis som många andra äldre en del kontanter hemma. Hon betalade 8 000 för mattan och mannen gick sin väg.
När min mamma och moster ringde till mormor som de gör varje dag sa hon inget om mattan. Hon hade tänkt överraska oss, sa hon sedan.
Låtsades vara poliser för att lura mormor
Men historien har en ännu mer olustig fortsättning. Dagen efter mattköpet ringde en annan man och en kvinna på mormors dörr. De utgav sig för att vara från polisen och sa att man hade tagit fast mattförsäljaren eftersom han var en efterlyst bedragare. Men han hade erkänt att mormor köpt en matta av honom. Det var också så att de sedlar mormor betalt mattan med hade varit falska. Därför ville ”poliserna” kontrollera de pengar mormor hade hemma för att se om hon hade fler falska sedlar.
Mannen tog upp en näsduk ur fickan och gnuggade sedlarna med den.
Mormor hämtade de cirka 10 000 kronor hon hade i sin byrå. Mannen tog upp en näsduk ur fickan och gnuggade sedlarna med den. En del sedlar la han åt sidan och sa att de var äkta, andra sedlar la han i en annan hög efter att beklagande ha hummat och skakat på huvudet. När mormor berättade det sa hon att han verkat så trovärdig.
Men – mormor är som sagt inte dum även om hon är full av tillit till andra. När mannen la ett antal helt ovikta femhundralappar i högen med oäkta sedlar insåg hon att de inte kunde vara oäkta, hon hade ju själv hämtat ut dem på banken. Hon rafsade åt sig sina pengar och skrek åt mannen och kvinnan att de skulle gå.
Polisanmälde bedrägeriet
Jag vet inte vad som skulle ha hänt om inte jag i samma ögonblick klivit in i lägenheten genom dörren som stod på glänt. När de två skurkarna såg mig sjappade de. Jag hann inte reagera utan fick i stället ta hand om mormor som nu stod och grät och darrade.
Jag fick ur henne hela historien och vi åkte ner till polisstationen och gjorde en anmälan. Polisen sa att dessvärre är de som bedrar åldringar så infernaliskt skickliga på det de gör att det är svårt att komma åt dem. På något sätt ligger de ofta steget före polisen med sina olika trick, detta om att låtsas vara polis hade han hört talas om tidigare.
…i mormors lägenhet fattades några guldsmycken och vi insåg att det måste ha varit den kvinnliga så kallade polisen…
När vi gick igenom sakerna i mormors lägenhet fattades några guldsmycken och vi insåg att det måste ha varit den kvinnliga så kallade polisen som stulit dem när mannen uppehöll mormor, då hade kvinnan kunnat snoka runt i de andra rummen.
Mormor betalade minst dubbelt så mycket som mattan egentligen var värd men det må vara hänt, mattan är ändå användbar och alls inte ful. Det var också tråkigt med smyckena, men pengar är ändå en världslig sak, vi kan vara tacksamma att mormor inte blev fysiskt skadad. Om jag inte kommit när jag gjorde hade förmodligen brottslingarna slagit ner mormor och stuckit med pengarna.
En ny människa efter bedrägeriet
Men nu kommer jag till det allra värsta i denna berättelse, det som gör mig sömnlös på nätterna och får mig att ibland brista ut i gråt av ren hjälplöshet. Mormor har blivit ett nervknippe. All hennes trygghet har tagits ifrån henne.
Det enda hon talar om är att hon är rädd att någon kan ta sig in i lägenheten. Vi har bytt lås, men det hjälper inte. Hon vågar inte gå ut längre. Hon isolerar sig och hennes dagar präglas av ångest och gråt.
Vi i familjen hoppas förstås att det ska lugna ner sig, men vi vet också att mormor inte kommer att återgå till att bli den glada, vänliga och trygga människa hon var före bedrägeriet. De få dagar, månader eller eventuellt år som hon har kvar i livet kommer att vara dagar, månader och år av otrygghet och rädsla. De vidriga skurkarna har gjort mormors sista år i livet till ett helvete av ångest och skräck.
Polisen har svårt att komma åt brottslingarna, de rör på sig och reser runt i landet och utomlands. Det är ligor vars affärsverksamhet går ut på att på utstuderade sätt lura och råna äldre personer. De som bedrog mormor gick inte att få fast. Och hur ska man kunna säga åt en äldre person som är uppväxt med att kunna ha tilllit till andra människor att inte lita på någon?
Det är ett hemskt samhälle vi har fått. Det enda jag nu i min vanmakt och ilska kan tänka är att jag hoppas att det finns en särskild plats i helvetet för dem som begår brott mot åldringar.
/ Lydia
Foto: Farrel Nobel / Unsplash