Johannas öppna brev till stalkern: ”Du fick mig att vakna av panik”

Varje dag då vi öppnar morgontidningen eller klickar in i nyhetsappen möts vi av historier om kvinnor som utsatts för våld. Artiklarna duggar så tätt att vi nästan inte reagerar längre.

Det händer runt omkring oss, ibland närmre än vi tror. Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig.

När jag nu ser tillbaka på året där så mycket i mitt liv förändrades, känner jag både smärta och styrka. Det river upp sår, men jag har också insett hur viktigt det är, att prata och skriva om.

Orden har fått mig att gå vidare och få perspektiv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Och dessutom har jag insett att min historia hjälpt andra.

Detta var aldrig menat att bli publicerat, men allteftersom orden blev fler och fler i ”Anteckningar” på telefonen formades ett brev.

Det är mitt sätt att sätta punkt, gå vidare och inte låta någon annan påverka mig en enda dag till

Ett brev till dig som förföljde mig

Idag är det drygt tre år sedan du äntligen greps.

Jag tror inte du förstår hur hela min tillvaro förändrades i den sekund polisen meddelade mig att du var i deras förvar.

Att inte längre behövde undra och vara ständigt rädd.

Att ett års mardröm äntligen verkade lida mot sitt slut.

Att du förföljde mig har påverkat mig genom märg och ben.

Jag kommer för alltid minnas känslan av att vara iakttagen och ständigt behöva kolla mig över axeln.

Trots att det nu har gått flera år, så kollar jag mig fortfarande oroligt över axeln. En märklig känsla det där, att aldrig någonsin känna sig helt ensam – och helt trygg. Jag kommer nog alltid vara lite extra skeptisk mot människors beteende och hellre titta en gång för mycket än för lite. Allt på grund av dig.

Du förstår inte hur många nätter jag vaknade i panik av mardrömmar.

Jag är arg på dig. Jag är så jävla arg på dig. Det är ditt fel att mina murar ofta är uppe. Ditt fel att jag endast besökt min gamla hemstad en gång på tre år. Ditt fel att jag tvivlar på rättssystemet eftersom du gick fri. Inte ens böter fick du. Det är ditt fel att ett helt år av mitt liv förknippas med rädsla och ångest. Så mycket är ditt fel. Och du förstår det inte ens.

Som ung kvinna är du alltid utsatt och året med dig bär jag med mig som en fruktansvärd erfarenhet. Än idag kan jag inte förstå att det tog så lång tid innan jag berättade för någon om dig. Jag tänkte att det var MIG det var fel på. Att jag var paranoid, korkad och tänkte för högt om mig själv.

Varför skulle någon förfölja obetydliga lilla mig?

Nej, jag låter bara dum om jag säger till.

Man tänker att det aldrig någonsin kommer att hända en själv. En historia som tagen från bästa sändningstid en krimtorsdag. Det tog tre månader innan obehaget du orsakade till sist fick mig att brista – och jag berättade för mina föräldrar. De som sedan fanns där, varje dag och natt när jag låg sömnlös. De som letade, hjälpte, vakade och tröstade.

Hur kunde jag vara så dum att vänta så länge?

Om du velat mig illa kunde det redan varit för sent. Varför vill man som ung kvinna inte vara till besvär när man känner sig utsatt?

I dag är jag tacksam för den hjälp som fanns när jag behövde det som mest. Men då skämdes jag för att jag tog hjälp av brottsofferjouren och en kurator. Jag behövde prata med någon och det får aldrig finnas någon skam i att be om hjälp.

När det var som allra värst och jag mådde som allra sämst var samtalen med kuratorn livsviktiga. Där fick jag prata, gråta, grubbla – eller bara vara tyst. Och det var där som jag till sist kunde acceptera det som hänt.

För jag kan inte göra något åt det. Att hata dig, rättsystemet, polisen eller samhället, kommer inte att förändra någonting.

***

Första gången vi sågs på riktigt, du och jag, var i rättssalen. Då förstod jag att du aldrig velat mig illa.

Men hur skulle jag veta?

Under fyra hela årstider var jag rädd för dig.

För första gången på länge känner jag att jag vågar visa upp MIG.

samhälleJohanna Sandwall: ”Någon kunde ju se mig och tycka att jag var ful...”

Dina stirrande ögon genom glasrutorna och ditt beräknande mönster. Du bara fanns där utan att någonsin säga ett ord. Och när jag försökte närma mig för att förstå, så försvann du.

Tills du dök upp igen.

Och igen.

Och igen.

Vilken normalt funtad människa som helst skulle bli rädd.

Polisen visste något som jag inte fick veta. De bad mig hålla avstånd. Nu vet jag att det var dina sjukdomar som ledde dig till ett maniskt beteende och jag blev offret.

Men jag tycker inte diagnoser räcker för att få skrämma livet ur en kvinna under ett helt år. Det kan väl ändå inte vara rimligt?

När din försvarare påstod just detta blev jag arg. Arg på hur lätt det verkade vara att släta över mitt mående, bara för att DU inte mådde bra. Arg på hur enkelt situationen kunde varit annorlunda om de som skulle ta hand om dig gjort sitt jobb.

Samtidigt tyckte jag tyckte synd om dig, för ditt liv var absolut inte lätt.

Men det ger dig ändå inte rätten att förfölja mig. Det ger dig inte rätten att totalt förstöra min vardag och tvinga mig till att behöva sjukskriva mig från det jobb jag tycker så mycket om. Det är inte rätt att jag blev så begränsad av rädsla att bli skadad av dig, att jag inte ens vågade mig ut i min egen hemstad.

***

Det har varit en lång väg, men jag är stolt när jag nu avslutar denna text.

Först nu, tre år senare, kan jag för första gången reflektera och också se de ljuspunkter allt detta har burit med sig.

Först nu kan jag på riktigt skrika ut att jag inte är rädd för dig längre. Inte ett dugg, och det är så otroligt befriande.

Och en sak är säker.

Du må ha tagit ett helt år från mig och du må ha vunnit i rätten, men du vinner fan inte över mig.