Jag knäcktes av mitt jobb inom barnomsorgen

Jag har alltid älskat barn. Med två yngre bröder, som dessutom var rätt busiga och vilda, skulle man kanske tro att jag fått nog av ungar redan när jag började högstadiet men så var det inte. Jag satt mer än gärna barnvakt åt Roger och Kent, och även åt grannarnas barn, och när det var dags att välja gymnasielinje valde jag det som på den tiden hette barnskötarutbildning.
Min utbildning tog två år, och därefter fick jag snabbt jobb på småbarnsavdelningen på ett dagis i samma område där jag själv bodde. Och jag kände direkt att jag hamnat på rätt plats. Jag älskade jobbet, och jag älskade ungarna, och jag trivdes dessutom jättebra med mina kolleger.

Läs också: Mitt arbete blev starten på mitt alkoholmissbruk

Jag stannade på mitt första jobb i sju år. Under den tiden hann jag se många härliga ungar växa upp och bli skolbarn och jag hann också med att själv gifta mig och skaffa familj. Min man Mattias och jag fick med två års mellanrum våra döttrar Sara och Sofie, och jag njöt av mammaledigheten.
Efter föräldraledigheten tog jag tjänstledigt och utbildade mig till förskollärare. När jag var färdig blev jag erbjuden en föreståndar-tjänst på ”mitt” dagis och jag jublade. Men i samma veva fick Mattias, som jobbade inom affärsvärlden, ett annat erbjudande som både skulle innebära ett rejält lönelyft och en flytt till en större stad.
Vi funderade länge och väl på hur vi skulle göra, och vägde för- och nackdelar mot varandra. Å ena sidan visste vi vad vi hade i vår lilla stad. Radhuset, våra respektive jobb och ungarnas förskola. Å andra sidan hade vi då och då talat just om att flytta till en större stad, och i så fall innan barnen började skolan. Sara och Sofie hade ännu inte nått skolåldern, så det skulle inte bli alltför svårt att rycka upp dem från vänner och aktiviteter.
När jag så började läsa platsannonser och insåg att det fanns gott om jobb för mig att söka även i vår nya stad var saken klar.

Vi tog steget

Till sist bestämde vi oss alltså för att ta steget. Och vi hade tur. Vi hittade en vacker villa i ett trivsamt område, och Sara och Sofie fick förskoleplats bara ett stenkast från vårt kvarter. Själv hittade jag ett jobb på en förskola en bit bort och kände mig genast hemma bland barn och personal. Och jag stormtrivdes. Men efter en tid började saker och ting förändras.

När min chef plötsligt talade om att hon tänkte sluta reflekterade jag inte särskilt mycket över det. Jag antog att vår nya chef, vem det nu kunde bli, skulle fortsätta i hennes fotspår och att saker och ting skulle förbli som de alltid varit. Men det visade sig att vår förskola ingick i en samling förskolor som kommunen tänkte sälja ut, och vår nya chef var helt inriktad på vinst och effektiviseringar. Plötsligt blev förskolan en vinstdrivande verksamhet, där både barn och personal kom i andra hand, och det enda som räknades var kronor och ören. Och i effektiviseringsivern blev det förstås också nedskärningar bland personalen. Sist in, först ut var vad som gällde och jag var en av dem som fick gå.
Jag hade både utbildning och erfarenhet och kunde inte tänka mig annat än att jag ganska enkelt skulle få ett nytt arbete. Jag oroade mig alltså inte nämnvärt över situationen. Men tiden gick och jag insåg att det inte alls var lika lätt som jag trott. Efter ett år hade jag inte fått napp någonstans, det enda jag fått var olika korta vikariat som innebar att jag fick vara på olika daghem och förskolor på timanställning. Det var oerhört tärande på mig, både mentalt och fysiskt. Mentalt för att jag aldrig visste, från dag till dag, var jag skulle arbeta – eller om jag ens skulle arbeta – och fysiskt därför att vissa av mina arbetsplatser låg i andra änden av stan och bara resvägen kunde vara två timmar på en dag.

Läs också: Emma, 39, drabbades av utmattningssyndrom

Ekonomiskt gick det ingen nöd på vare sig mig eller resten av familjen. Mattias tjänade bra, och vi hade klarat oss på enbart hans lön. Men det handlade ju inte om det. Det handlade om min självkänsla och min yrkesstolthet.

Jag trivdes med att vara yrkesarbetande och jag ville absolut inte vara beroende av en man, hur mycket jag än älskade honom och hur väl jag än visste att han inte var den typen som skulle utnyttja min beroendeställning.

Större barngrupper

När jag till slut fick en fast anställning insåg jag ganska omgående att saker och ting inte var riktigt som när jag börjat arbeta inom barnomsorgen. Barngrupperna var större, vi var färre vuxna och den pedagogiska verksamheten kom helt i skymundan. Trots att jag arbetade på en avdelning med lite större barn hade jag knappast någon tid alls till att verkligen utöva mitt yrke. I och med att personalgruppen var så snålt tilltagen handlade det mest om ett slags barnpassning. Dessutom var vårt arbetsschema otroligt tufft, med flera öppningar och stängningar i veckan. När någon i personalen var sjuk fick vi andra ännu mer att göra, för förskolechefen tog aldrig in någon vikarie. Det fanns det inte pengar till, fick vi veta. Och jag blev allt tröttare och alltmer utmattad.

Det värsta var ändå inte min, eller den övriga personalens, arbetssituation. Det värsta var barnens situation, det var den som gjorde mig mest ont. Barnen var ständigt frustrerade, vilket visade sig i mycket spring och skrik. De fick aldrig ro att göra något ordentligt, och det fanns aldrig tid eller utrymme för att se till varje enskilt barns bästa. Det hela liknade mest förvaring. Barnen fick mat och en stunds utevistelse varje dag, men mycket mer var det inte. Vi hade aldrig tid att ge dem den uppmärksamhet de förtjänade, och varje dag gick jag hem från jobbet med en gnagande frustration över att jag inte haft möjlighet att sköta mitt arbete som jag tyckte att jag borde ha gjort.

Orkade inte längre

När vi fick ännu ett sparbeting, som skulle innebära ytterligare nedskärningar i personalgruppen, orkade jag inte längre. Efter en diskussion med Mattias beslutade jag att säga upp mig och sadla om helt och hållet. Vad som helst utom barnomsorgen, tänkte jag, och hoppade på en floristkurs.
Det var tio år sedan. I dag driver jag en egen blomsterhandel som står sig väl i konkurrensen från de stora butikskedjorna. Och jag är nöjd med mitt val. Samtidigt saknar jag att arbeta med barn. Jag saknar det sätt på vilket jag arbetade under mina första år i barnomsorgen, då vi fortfarande var tillräckligt många vuxna för att kunna bedriva en verksamhet med barnen i centrum. När barnomsorgen förvandlades till förvaring fick jag helt enkelt nog. Jag önskar av hela mitt hjärta att saker och ting kan förändras så att barnens bästa åter hamnar i fokus. Då skulle jag inte tveka att gå tillbaka till barnomsorgen. Men inte innan det har hänt.

/ Jessica

Läs också: Mobbningen tog vår dotters liv