Jag blev misstänkt för mord – på min egen hustru

Sören, 74: Jag visste ingenting om vad som hänt

Halv tolv på natten den 22 december 2016, två dagar före julafton, bankade det på Sören Nilssons lägenhetsdörr i Ilsbo, Hälsingland.

– Det är polisen, öppna! ropade en röst.

– Jag blev lite fundersam, men öppnade dörren en glipa och bad personerna att visa att de var poliser. Då fick jag ett slag över näven med en batong.

74-årige Sören tystnar när han minns tillbaka.

– De berättade ingenting om vad som hade hänt, förklarar han sedan. De ville bara att jag skulle klä på mig och sa att jag skulle följa med in till polisstationen på förhör.

Då visste Sören absolut ingenting om vad som skett. Han var ensam hemma och hustrun Vanja var kvar i parets sommarstuga. Tidigare under dagen hade de tillsammans slagit in julklappar i sin utbyggda stuga, idylliskt belägen vid vackra Råbosjön fem kilometer från Ilsbo.

Det är i det huset vi befinner oss under intervjun. Sören har dukat fram hembakad sockerkaka och hundarna Bilbo och Jasmin tittar nyfiket på Allers utsända reporter och fotograf.

– Vi hade klätt julgranen där inne, säger Sören och pekar mot ett angränsande rum.

– Men just den kvällen sov jag inte här i stugan. Jag skulle till Ilsbo för att plocka ihop saker inför julhelgen och åkte härifrån strax innan åtta på kvällen för att hinna lämna in min lottorad.

I november 2016 hade Sören och Vanja varit gifta i 50 år och såg fram emot att fira sitt guldbröllop.

– Vi hade bestämt oss för att fira i januari. Men nu blev det inte så, säger Sören.

Han plockar fram ett inramat fotografi föreställande Vanja och hunden Hedda, Bilbos mormor.

– När jag tänker på Vanja så tänker jag på de roliga stunderna. Vi var ute och åkte hemskt mycket. Vi hade hundar i många år. Vi hade ett liv …

Väcktes mitt i natten

Helt ovetande om vad som skedde vid Råbosjön senare den där decemberkvällen gick Sören till sängs hemma i Ilsbo.

– Jag visste ingenting, säger han dröjande.

Sören fingrar på kaffekoppen och berättar att poliserna som väckte honom på natten – förutom att de förklarade att han skulle förhöras – också gav besked om att det skulle göras en husrannsakan. Sören opponerade sig och ville inte åka till polisstationen förrän han fått veta orsaken till allt detta.

Till slut satte sig Sören och poliserna i en polisbil ute på gatan.

– Vi satt där i nästan en och en halv timme, minns Sören. Sedan gick den kvinnliga polisen ut för att ringa ett samtal. När hon kom in igen sa hon: ”Misstankarna mot dig är borta.” ”Då vill jag veta varför ni kom”, svarade jag.

Sören tystnar återigen men fortsätter snart:

– Hon klappade mig på axeln och sa: ”Ja Sören, det har hänt något fruktansvärt i Råbo. Din fru är död.”

Läs ocskå: Jag såg min farmor tigga utanför matbutiken

Utan ytterligare förklaring till vad som hänt Vanja körde poliserna sedan Sören till akuten i Hudiksvall, eftersom hans hand skadats av batongslaget.

– När vi åkte förbi vägskälet här nere såg jag att det var fullt av polisbilar och piketbussar. Jag frågade igen vad som hade hänt. Jag fick inget svar då heller. Jag var helt knäckt.

På sjukhuset sydde man Sörens hand, samtidigt som en sköterska undrade om han ville prata med en kurator. Men strax kom sköterskan tillbaka igen med beskedet att han tyvärr inte kunde få träffa kuratorn. Det här är inte inom hennes område, fick Sören veta.

– Då blev jag förbannad och vräkte ur mig en massa saker, berättar Sören. Jag sa senare till sköterskan att det var dumt av mig. Men sköterskan svarade att det var det inte – det var riktigt.

Den natten fick Sören ingen krishjälp alls. Och poliserna frågade om han kunde ta en taxi hem från sjukhuset.

– Då blev jag arg igen och sa: ”Nu följer ni med och förklarar för vår son.”

Fick beskedet på tv

Sörens och Vanjas son Andreas bor i Ilsbo och till slut fick Sören skjuts dit. Men det var först dagen därpå, när de åkte för att röntga Sörens hand, som de fick veta vad som hänt Vanja.

– På sjukhuset gick vi förbi en tv och på nyheterna hörde jag dem säga att det skett ett dubbelmord i Råbo. En 62-årig man och en 71-årig kvinna var döda.

Sörens ögon blänker till.

– Då fick jag nästa chock. Det for hemskt mycket tankar genom huvudet. Och att poliserna hade trott att jag gjort detta …

Vanja och en granne hade huggits ihjäl med kniv av en okänd ung man som dykt upp vid stugorna på kvällen. Mannen greps följande dag när han själv uppsökte akuten på grund av en skärskada. Han dömdes i somras till rättspsykiatrisk vård. Själv hävdar mannen att han inte minns händelsen.

Sören och hans familj kommer aldrig att glömma.

– Jag vet inte hur det gick till. Det är så skrämmande. Var det så att den här killen kom till grannen först och sa att han tappat minnet och inte visste var han befann sig? Det var i alla fall vad de sa på telefon till 112.

Sören syftar på det telefonsamtal som Vanja och grannen hann ringa innan de dog.

– Det här maler periodvis i huvudet. Men jag har fått hjälp och stöd av grannarna här, och vägföreningen har också ställt upp. Nere vid vägskälet finns en minnesplats där de har planterat två träd.

Läs också: Mormors trygghet försvann när hon blev lurad

Sören berättar vidare om alla privatpersoner som ställt upp och stöttat i sorgen: dottern Carinas vänner från Missionskyrkan i Hudiksvall som kom med mat liksom grannarna och vännerna i Ilsbo som ordnade en manifestation i början av året.

– De tände marschaller längs landsvägen och upp mot kyrkan, och kyrkan var öppen. Det var väldigt fint. Men det var ju privatpersoner som ordnade det. Kyrkan i sig gjorde ingenting. Jag ringde en pensionerad präst som kom efter jul. Henne fick vi prata med några gånger. I övrigt hände ingenting. Ingen från några myndigheter ställde upp.

Sören, som är besviken över att familjen inte fick bättre krisstöd, gör en kort paus innan han konstaterar:

– Polisen skulle ha informerat mig om Brottsofferjouren och jag borde ha fått prata med någon på sjukhuset. De har erkänt att det var fel att skjutsa hem mig och lämna mig ensam den natten. Men nu är det som det är. Jag hoppas bara att det kan hjälpa någon annan, att jag berättar. Krishantering ska fungera vid ett sådant här fruktansvärt tillfälle. Men det gjorde inte det.

Vill stanna i Råbo

Sören har nu flyttat från Ilsbo till stugan i Råbo. För lämna stugan, det vill han inte.

– Vi har varit här sedan 1964. Vanjas mamma och pappa hade en stuga här. Och vi byggde det här huset efter att vi gift oss. Därför vill jag inte göra mig av med det. Barnen tycker också att jag ska ha det kvar, trots det fruktansvärda som hände här.

Sörens ögon blänker återigen till. Därefter ler han svagt när jag ber honom att beskriva Vanja.

– Hon var öppen och hjälpsam, åt alla håll. Hon arbetade som diabetessköterska tidigare och hade fruktansvärt många vänner över hela världen. En kom hit igår från Frankfurt och la blommor vid minnesplatsen.

Läs också: Mina föräldrar trakasserades av sina grannar

I efterhand har Sören, efter att ha läst utredningen, förstått att mannen som dödade Vanja rörde sig runt sjön under mordnatten. Man fann bland annat blod i en annan stuga.

– Vad hade han tänkt sig, när han var på väg åt det hållet? säger Sören och pekar ut genom fönstret över sjön.

Han tystnar ett ögonblick innan han lägger till:

– Andra hade kunnat stryka med. Och vad hade hänt om jag hade varit här? Eller Bilbo? Hade något blivit annorlunda? Vanja skulle ha haft besök av en väninna. Det var också tal om att två av barnbarnen skulle sova här den natten. Nu blev det inte så. Men vad hade hänt om de varit här? Det är helt omöjligt att tänka på.

Fotnot 1: Det finns ingen lag på att kommuner måste tillhandahålla medborgarna krisstöd.
Fotnot 2: Region Gävleborg har Lex Maria-anmält sig själva.

RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade
Om du har förlorat en anhörig eller vän genom ett våldsdåd och känner att du behöver stöd, råd eller bara någon att prata med, kan du hitta stöd på nätet: rav.se Här finns kontaktuppgifter till styrelsen och till andra anhöriga. RAV finns även på Facebook.

Berättat för Lina Norman

Bild: Pernilla Wahlman och privat

Läs också: Bunkerläkarens offer: Han rastade mig som ett husdjur